måndag 22 maj 2017

Romeo och Julia av William Shakespeare

Nåja, bästa bloggare!
Jag har varit väldigt kulturell den senaste tiden och ägnat mig åt klassisk litteratur. För inte så länge sen beställde jag efter Homeros klassiska epos Odysséen och Morte D'Arthur. Jag har också tänkt på att läsa Völsungasagan i något skede.
Naturligtvis har jag också tänkt på att läsa om H.G Wells science fiction-böcker och Jules Verne, som jag redan har i min bokhylla.

Men för inte så länge sen kom jag över William Shakespeares klassiska verk Romeo and Juliet (eller egentligen The Tragedy of Romeo and Juliet).
Jag läste igenom den över påsk. Och varför jag inte kom på att skriva om det här på bloggen har jag ingen aning om. Men jag gör det nu istället! För det var en väldigt intressant läsning!

Handling
Jag antar att de flesta vet handlingen, men jag drar ändå den korta versionen.  

I staden Verona i Italien finns det två adelsfamiljer, Capulet och Montague. De är bittra rivaler, deras avsky mot varandra är stort. Ingen kommer ens ihåg varför de hatar varandra så mycket, de tycks bara göra det av tradition.
Mitt i denna storm finner vi Romeo och Julia. De träffas när Romeo och hans vänner kraschar Julias fars fest. De blir stormförälskade och ska bli tillsammans förevigt, men ack, det är så omöjligt!
 Just på grund av fejden! Och så hjälper det inte att greve Paris av Verona, prinsens frände, vill gifta sig med Julia. Något som hennes familj stöder till fullo för det skulle betyda att familjen Capulet skulle få större politisk makt!

Romeo och Julia gifter sig i hemlighet, de blir vigda av en munk. Men Romeo hamnar i trubbel efter ett slagsmål där han mördar Julias kusin och han blir utvisad från Verona. Bröllopet mellan Julia och Paris blir påskyndat. Munken som vigde dem tänker ut en plan: Han ska ge Julia ett gift som gör att hon blir skendöd i en period. Då hon ligger i sin krypta ska munken hämta ut henne och hon kan fly iväg till sin älskade Romeo.

Det skiter på sig, kort och gott.
Giftet fungerar och hennes familj tror att hon begick självmord. Och en person för bud till Romeo om att Julia har begått självmord.
Förtvivlad av denna nyhet beger sig Romeo till hennes krypta. (Han dödar Paris på vägen, btw) Längsmed vägen köper han ett dödligt gift.
Och han går in till kryptan där hon ligger, där han genomför sin plan: Han tar giftet och dör vid hennes sida.
Hon vaknar och finner att han är död. Hon griper tag i hans dolk och kör in den i sig själv och dör, denna gång på riktigt.
Jag behöver inte nämna att det har gjorts en massa filmer
baserad på pjäsen.

SLUT!

Om pjäsen
 Det som är bra med just denna bok jag har i min ägo är att då det står på ena sidan vad som händer, så står det på andra sidan förklaringar. I många av dialogerna och monologerna används uttryck som ingen använder alls mera idag. Som t.ex i början när Romeos betjänt säger om Capulets, Julias familj: "I will bite my thumb at them, which is a disgrace to them if they bear it!" Vilket sen följer med ett gräl mellan tjänarna och Capulets folk.
Bite my thumb at them? Som när ett barn suger på tummen?
På andra sidan i min bok står det följande: "an insulting gesture at the time - the clicking of the thumbnail against the teeth". 
Skulle det ha översatts till idag hade han antagligen sagt:
"I will give them the finger, which is a disgrace to them if they bear it!"

I detta youtubeklipp så "biter de tummen".
Och inte bara det, på många ställen görs det referenser till gamla gudar och andeväsen, som t.ex Aurora och Jove. Då är det bra att ha anteckningar att läsa av bara ett ögonblick bort. Hellre det än längst bak i boken eller något likande.

Det roliga när man läser Romeo och Julia är att man upptäcker en del snuskiga skämt som finns inbakade. Jag tänker inte dra det exakta citatet, för då måste jag förklara all innuendo och alla betydelser av dessa innuendon. Men det finns ett ställe där Mercutio, Romeos bäste vän, säger till honom vad som kunde översättas i dagens tungomål: "Ryck upp dig, Romeo! Bara du får dig, så blir allt bra!"
Och när Romeo är förvisad ur Verona suckar Julia uppgivet och igen säger något som idag skulle låta "Nu kommer jag och Romeo aldrig att ha sex, skit också!"

Jag har sett denna filmversion. Inte helt dålig.
Annars så finns det mycket att säga om teman. Ett tema som ständigt återkommer är "ödet". Ett känt citat från pjäsen är Romeos "I defy thee, stars!".
När Romeo mördar Julias kusin utbrister han "I am a fortunes fool!"
Romeo och Julia har beskrivits som "star-crossed lovers", alltså att de båda två gick emot sina respektive öden.

Min favoritkaraktär måste jag också nämna: Mercutio, Romeos vän. Han är en skämtare, han är ful i mun, han är en skrävlare. När han dör så är hans sista ord (Förutom "A curse on both your houses!") "Tomorrow you will find me a grave man!"
T.o.m när han är döende så tar han tid på sig att slänga ur sig ett skämt!

Betyg
Som sagt, jag tycker att det var en intressant läsning. Jag förstår att den är obligatorisk i vissa skolor i de engelsktalande delarna av världen (och jag är helt emot tanken om obligatorisk skönlitteratur i skolor, det är ett väldigt effektivt sätt att döda läslust).
Skulle jag rekommendera den? Varför inte! Med tanke på hur tematiken om Star-Crossed Lovers dyker upp nu som då i populärkultur så tycker jag att man måste åtminstone känna till pjäsen!
Men se i så fall till att du har footnotes.

onsdag 10 maj 2017

Jag är på väg norrut!

...Jeppishållet, ifall ni ville veta.

Det är svårt att skriva. Inte för att det skulle vara extremt tungt eller något liknande. Utan snarare för att jag vill skriva ett längre inlägg när jag pratar om detta. Men sist och slutligen finns det inte så mycket att säga.

Jag kommer att flytta från Åbo i sommar av åtminstone fem orsaker.

1. Inga studier
2. Ingen flickvän
3. (snart) ingen lägenhet
4. (sannolikt) inget jobb
5. Saknar familj och vänner som bor där.

Förstås, inte är det helt lätt att flytta från Åbo. Jag har många vänner kvar här. Och jag har ändå bott här sen hösten 2008, det är snart nio år! Tänk på det, medan resten av er har sicksackat runt i norden (och somliga har gjort en avstickare till något soligt ställe för att "arbeta" eller "studera") så har jag suttit här i Åbo och jagat mina drömmar. Jag tänker på Åbo som mitt hem.

Nåja, vad ska jag göra i jeppis (med omnejd) då? Söka arbete helt enkelt. Vilket som helst, jag har inget emot att jobba som VD för ett stort företag, men inte heller har jag något emot något knegjobb på en av fabrikerna.
Hoppeligen nappar något, om jag har tur. Jag skulle ändå antagligen bli tvungen att göra det här i Åbo, så kan lika gärna göra det hem-hemma. Det sägs dessutom finnas jobb där i knutarna så ja... Upp till bevis!

Utöver det? Jag försöker se ljust på saken och föreställer mig att jag hittar en mysig lägenhet dit jag flyttar in. Hoppeligen ett ställe med ett eget kök (eller åtminstone en kokvrå, har delat kök med en våning i nio år nu!) och en soffa och tillräckligt med bokhyllor för att hålla mitt privata bibliotek. Och bjuder in vänner till olika spel och bordrollspel. Och kanske filmkväll, om det sofistikerade folket där uppe kan hantera min exklusiva filmsmak. Och naturligtvis ska jag skriva.
Kanske det dyker upp en fru Lille John i framtiden, men just nu får hon hållas till tåls, okej?
OCH naturligtvis ska jag ta emot släktingar.

Ska bli roligt att träffa familj och vänner oftare än vadå, en gång i halvåret? Om vi då hinner och orkar? Många vänner där hem-hemma som jag träffar så har jag bara sett på gatan i all hast. Ni vet, där diskussionen går.
"Hej!"
"Hej, hur är det?"
"Jotack, bara bra. själv då?"
"Helt bra, är påväg till (något ställe)."
"Okej... Nåmen vi syns!"
Och ibland kanske någon drämmer till med klyschan "Vi borde fara på kaffe någon gång", vilket förstås aldrig händer under den korta tid jag är hemma. Denna gång blir det annorlunda, om någon säger det till mitt face så kan ni räkna med att jag kontaktar er några dagar senare och frågar "Ja, hur vart det nu?"

Så ja, jag antar att det är det: Jag är på väg norrut! :)

tisdag 9 maj 2017

Det mitt hjärta behöver

Jag saknar något i mitt liv. Något som jag har behövt i åratal men aldrig haft.
Något så livsviktigt för varje person av min sort. Och man märker det inte förrän man inte har det. Jag skulle vilja ha det hemma hos mig, väntande på mig. När jag kommer hem från mitt jobb vill jag ha det där, redo att ta emot mig med all sin värme och kärlek.

Jag behöver en soffa. Eller en fåtölj, men helst en soffa.
Varför?
För att jag inte har någonstans att läsa!

Eller ja, tekniskt sett har jag det. Jag KAN läsa i min säng, jag KAN läsa framför datorn och jag KAN läsa på skithuset om jag måste. Men i sängen somnar jag för ofta. Dessutom så spenderar jag redan 6-8 timmar där varje förbannade natt, jag har utforskad varenda kurva och varenda knöl som jag hittar där. Jag kan läsa framför datorn, men skärmen distraherar mig alldeles för mycket.
Och på skithuset... Hur många av er sitter på skithuset och läser Shakespeare eller Ray Bradbury 1-3 timmar i sträck?

Så i mitt framtida hem kommer jag så hårt att skaffa en soffa! Eller om det är för litet, om jag måste bo i en container eller något, så tänker jag skaffa dit en fåtölj.
Även om jag inte skulle läsa skulle det vara skönt att ha någonstans att slänga sig ner och slappa en stund, som INTE är min säng.

Man kan drömma, dock...

onsdag 26 april 2017

Mina berättelser del 2: Det nya skräpet

Välkommen tillbaka!

I mitt förra inlägg pratade jag om berättelser jag skrev på tidigare. Några av dem är jag inte alltid särskilt nöjd med och några andra arbetar jag på (eller tänker arbeta på).

Men det känns som om jag genomgick en evolution på senare tid. Mitt skrivande har ändrat form och språket är annorlunda, vilket är fascinerande.
Så i detta inlägg tänker jag tala om några berättelser jag skriver på NU eller som jag skrev klart nyligen. Det blir inte ett långt inlägg. Det känns som att mina senaste projekt har blivit mera ambitiösa, men det skrämmer mig inte.
"Go hard or go home", som de säger.

S/S Mayflower
Dethär var mitt senaste NaNoWriMo-projekt. Som jag också klarade av. Berättelsen skulle lättast kunna summeras ihop med "jakten på McGuffin".
När Bloggkoll skrev om projektet för en tid sen hade de tydligen svårt att få någon klarhet i vad för genre det rörde sig om. Så jag tänker citera mitt eget inlägg här och säga att det är ett rymdäventyr.
Eftersom "ren" science fiction ändå måste ha en hälsosam dos vetenskap i texten så har jag här mer eller mindre struntat i det. Jag skiter i att förklara hur olika utomjordiska arter har uppstått, hur en maskhålsgenerator fungerar (en sak som vetenskapsmän skulle gapskratta åt).

Nå, vad handlar den om då? En rymdkapten vinner ett rymdskepp i poker och tänker börja använda det till att smuggla gods över galaxen. Men så blir han kontaktad av ett gäng flyktingar från en planet som nyligen har blivit förstörd av det Isilianska Imperiet. De ber om hans hjälp att fly till planeten Ao-Shuhn av orsaker som avslöjas senare.
Och de har fortfarande Isilianska Imperiet i hälarna...

Denna berättelse befinner sig för tillfället i omarbetningsstadiet. Jag har printat ut alla sidor, har gått igenom dem med röda pennan och skriver om vissa delar. Efter det har jag hört från några människor att de vill läsa den, vilket jag antagligen tänker låta dem. De får ge sina åsikter om texten. Efter det tänker jag se om jag håller med dem och ändrar på saker i manuskriptet eller låter bli. Sen skickar jag runt det.
Och sen nekas det antagligen och jag låter det vara. :D Men det är ändå bra att editera en text, tycker jag. Jag har aldrig kommit så här långt i något jag har skrivit att jag håller på med ett andra utkast.

Över kristallbron

Detta är ett projekt som jag började på i februari. Efter att hade ägnat mig åt rymdäventyr i November så kände jag för att skriva en fantasyberättelse. Och totalt skita i att försöka vara originell. Jag känner några författare (vara några vill skriva fantasy) som inte får något uträttat för de är livrädda för att inte skriva något originellt. (Sorry att säga detta, men ända sen bronsåldern så har alla berättelser redan berättats).
Och det roliga  hände att då jag väl hade kommit igång så märkte jag att berättelsen inte blev så klichéartad som jag först trodde den skulle vara. Jag tror att det berodde på att då jag inte oroade mig för att vara originell så kunde jag slappna av och skriva i lugn och ro.

  Över kristallbron handlar om tre vänner (och en talande uggla) i ett fjärran land. De bor tillsammans och äger en smedja i huvudstaden i landet. Men så en dag blir drottningen i riket förgiftad. Som tur är lyckas hovmagikern avstanna effekten av giften, men hon ligger ännu i koma.
Våra tre vänner blir helt enkelt nakkiterade av den unge prinsen i riket. De ska leta upp ett orakel som kan berätta för dem om ett motgift och hur det ska tillredas.

Hittills har jag inte kommit så långt på berättelsen som jag skulle önska. Men jag har ändå roligt. Det enda jag funderar på är namn. Ni märker att jag inte t.ex säger namnet på riket. Och det är för att jag inte ännu har kommit på ett riktigt bra namn som skulle fastna i huvudet. Till först hette riket Onyx, men blä.... Jag kommer nog på något förr eller senare.
Här tar jag också ut svängarna mera med språket i synnerhet. I S/S Mayflower så har jag använt ett väldigt korthugget och avskalat språk. Det är en pulp-berättelse i dess renaste form.
Här så är jag mera poetisk, jag försöker använda vackra beskrivningar samtidigt som jag försöker låta bli att begrava berättelsen under det.
Jag vet vart denna berättelse är på väg, jag har redan tänkt ut en del. Så jag har på känn att detta blir ett episkt projekt.... Och det vill jag! Ända sen jag var liten har jag velat skriva en stor episk fantasyberättelse i klass med Sagan om Ringen!
Och jo, jag vet nog vad för kristallbro jag pratar om.  Men jag tänker inte säga till er vad det är.


Berättelsen om Prins Uther
Detta började jag skriva på under påskhelgen då jag var hemma i Österbotten. Vem är då Uther?
Han är en av karaktärerna i Över kristallbron. Han är en av de tre vännerna som ska rädda riket.

Jag har funderat lite på hans bakgrundsberättelse (och de två andra vännerna plus ugglan de har i sitt sällskap). Han är en prins i exil. I hans hemland finns det en massa människor som vill ha livet av honom, så han har flytt till DETTA rike.

Detta är vad man kan kalla för "en berättelse i en berättelse". Jag föreställer mig att denna berättelse är något som berättas i Kristallbron-universumet hundratals år efter att mina hjältar har dött. Därför har jag skrivit den väldigt annorlunda.
Om jag tog ut svängarna med språket i Över kristallbron, så i Berättelsen om Prins Uther har jag försökt mig på riktigt högflytande språk. Jag har läst lite Shakespeare den senaste tiden och tyckte det skulle vara roligt att experimentera och försöka få alla mina karaktärer att tala STORT och BRETT med långa monologer.

T.ex
"Ers majestät, varför skall jag hjälpe eder? Har ni icke fått kunskap om er make genom att stjäla min kristallkula? Sannerligen, som en simpel tjuv i natten har ni smugit in i min kammare och tagit den! Och likt en näsvis flicka har ni spionerat på eder make! Tvi vale!" Drottningen grep sig om hjärtat och stirrade på magikern med brinnande ögon.
"Håna oss inte, magiker! Vad vi begär är att ni blandar ihop en dryck som gör att de röda pilarna träffar hans majestäts hjärta! Ja, vi begär att trotsa kärleksgudarnas vilja och tvinga honom att älska oss! Gör detta och vi kommer aldrig att be er om något igen! Om inte under hot av er drottning, gör då detta för att hjälpa en förtappad flicka att ej förlora sin älskade man!"
"Ers majestät, Ni pratar som den flicka ni är innerst inne! Jag vägrar göra gudarna vreda genom att trotsa deras vilja! Ty om jag gör detta så kommer riket att kollapsa under eld och stoft! Adonae själv kommer att förgöra oss och vårt rike!" Drottningen blev arg vid hans ord.

"Magiker! Om ni inte vill lyssna på vår vädjan, då ber jag er att lyssna på vår dom! Till oss har givits all makt i detta rike! Er tid är kort och ifall ni vägrar oss igen så kommer vi att ge order om att ert huvud skall avhuggas! Era lemmar kommer att slitas bort från er kropp och ert hjärta kommer att skickas som present till Svartträsket, där grodmänniskorna med glädje och tacksamhet tar emot det! Vi kommer att förstöra alla era dokument och alla dokument som innehåller ert namn! Efter vår bortgång kommer inte ens minnet av er att finnas kvar! När folk frågar vem som var hovmagiker under vår tid kommer man ej att ha ett namn!
Därför ber vi er, denna gång under hot, att ni blandar en dryck till oss! Då kan vi skona er detta hemska öde!"


Och så vidare. Jag är naturligtvis ingen expert på gammalsvenska, men det är ändå roligt att leka med idén. Sen vill jag också spela lite på grejen med en opålitlig berättare. Liksom detta är en berättelse som berättas hundratals år efter att det hände. Tänk om diskussionen mellan Magikern och Drottningen inte alls gick till såhär? Tänk om det inte alls fanns någon kärleksdryck inblandad utan det är bara fabricering?

Japp, detta var allt jag hade att säga om det. :) vad tycker ni, ska jag ännu skriva ett inlägg om idéer jag VILL skriva än idag? 

söndag 23 april 2017

Lille John = Loser?

 Dethär inlägget började jag skriva på sensommaren 2016. Jag hade just mailat till akademin och frågat hur jag ska betala min närvaroanmälan, och fått tillbaka svaret att min studierätt hade upphört. Det var inte oväntat, men ändå otrevligt. Så jag skrev detta inlägg den dagen, men jag publicerade det inte. För det första såg jag ingen vits med det. Vad hjälper det någon att jag ältar om mina bekymmer? (Jag är ju en STOR FINSK KARL!!!....) 
För det andra kände jag mig rätt nere då, därav titeln. Och jag vet av erfarenhet att det är bäst att inte skriva och publicera om det på sociala medier då det är som värst. För det är då man kan i misstag säga sårande saker eller ställa ut allt i ett mycket värre ljus än vad det var.
För det tredje så var jag inte säker på vad jag ville säga. Därför var slutet så abrupt, för jag kom inte helt enkelt på mera att säga. Vilket i sin tur gjorde att inlägget kändes för dåligt för att publiceras.


"Din studietid har tagit slut". Så lyder mailet jag har fått från akademin. Medan andra bekanta visar upp foton av sina avhandlingar så har jag inget sånt att visa upp, inte ens ett brev.
Jag är utkickad från akademin. Och hur känner jag för det? Det är en rad blandade känslor.

 För visst är det synd att jag inte blev magister i teologi. Många skulle säga att jag har slösat bort många år av mitt liv, då jag kunde göra en massa annat istället. Jobba på posten t.ex.
Och jag har helt enkelt inte lyckats. Den känslan finns hos mig, att jag inte lyckades. Jag är en klåpare! Jag hade bara ett jobb att göra och det gjorde jag inte! Jäkla klant!
Den meningen ekar, jag har inte gjort det jag förväntas göra i vårt samhälle, vilket är bli klar (snabbt som synden) och börja jobba på måndag, gifta mig på torsdag och börja producera en massa små Lille John på lördag.

Men för det första finns alla studiepoäng kvar i maskineriet, så jag kan alltid söka in på nytt om jag vill. Jag känner folk som har kommit till akademin då de är i medelålder, för de började studera på 70-talet, hann studera ett eller två år innan de blev gravida/gjorde sin fru gravid och blev tvungna att avbryta och skaffa ett knegjobb. (tänk att det fanns en tid då sånt faktiskt var MÖJLIGT)
Och nu har ungarna flugit ur boet och folket i fråga tänker "Nu ska jag äntligen studera klart!" Så vem vet, kanske jag gör mig klar när jag är urgammal och har inget bättre för mig.
För det andra så har jag lärt mig en del. Tvivla inte på det. Inte bara om andra religioner, utan också om livet i överlag. Sånt som kommer från att bo och studera på en annan ort OCH sånt som kommer med åren.
För det tredje har jag under min vandring träffat en massa intressanta människor och fått flera vänner. Jag har börjat med en del hobbyer som jag inte tror jag skulle ha börjat med om jag inte hade.
För det fjärde så började studierna smaka trä i ett skede. Inte för att ämnet är dåligt eller lärarna är dåliga. Men jag tror inte jag är utrustad till att vara akademiker.
Clint Eastwood sa "A good man has got to know his limitations".
För det femte känner jag för många akademiker med magisteravhandlingar inom mitt ämne som inte har jobb. Åtminstone inget jobb inom sin bransch, jag känner folk som utbildade om sig och idag har kanske jobb (eller så blev de tvungna att utbilda om sig en tredje gång)

Summa sumarum, hur känner jag inför detta nu då, att jag inte är en akademiker längre för att jag blev utkickad? I det stora hela så känns det bra, jag har kvar mitt deltidsjobb och min lägenhet.
Så jag har ännu vatten under bron. Jag är vid god hälsa.
Samtidigt känns det bara eländigt att jag har misslyckats.