onsdag 28 maj 2014

En boklista

Snabbläsare eller långsamläsare?
Långsamläsare. Främst för att jag inte längre tar mig lika mycket tid att läsa böcker som jag gjorde när jag var ung. Fast det varierar också på boken jag läser. Om författaren har gjort sitt jobb bra och dragit mig in i den och hållit mig kvar så kan det gå jättesnabbt för mig att läsa en dörrstopp.
Tegelstenar eller tunnisar?
På tal om dörrstoppar. Jag väljer faktiskt båda. Det beror helt på författaren och hur den är skriven. För en tid sen läste jag Of Mice and Men av John Steinbeck. Den är bara hundra sidor lång, men jag älskade den. Jag kommer garanterat att läsa den flera gånger.
Bibliotek eller bokhandel?
Jag drömmer om att ha ett stort privat bibliotek med en massa böcker, som jag kan läsa när som helst. Speciellt om det finns konstiga böcker som inte biblioteket har.
Men å andra sidan, det finns många dåliga böcker där ute. Det har hänt sig att jag har köpt en bok, försökt läsa den och vill sedan kasta ut den genom fönstret.
Ljudbok eller E-bok
Ljudbok. Jag har försökt läsa e-böcker, men det är jobbigt att läsa från en dataskärm. Charmen med vanliga böcker är att de inte går på elektricitet. Vilket tyvärr e-böcker gör. Dessutom lyssnar jag på E-böcker när jag är ute på promenad och när jag ska sova. Min mp3 har en liten högtalare i sig, så när jag ska lägga mig lägger jag den på play och lyssnar på en ljudbok innan jag ska sova.
Inbunden eller pocket?
 Pocket. De är alltid lätta att ta med sig och lätta att läsa. Som expempel på motsatsen så kan jag nämna en Narnia-bok som är alla böcker i en. Den är en gigantisk inbunden tegelsten. Den är så jobbig att läsa, för jag kan inte ligga i sängen och ha den på magen. Jag måste nästan sitta vid ett bord och läsa den.
Trots detta så har jag inget emot inbundna böcker. Stephen Kings Det är inbunden och den var lagom liten.
Vampyrer eller spöken?
Spöken. Jag har sett så många vampyrer den senaste tiden att det kunde vara intressant att se spöken som omväxling. Jag har dessutom också sett så många lidande vampyrer i populärkulturen den senaste tiden att jag saknar Dracula, som var rakt igenom ond och skrämmande.
Spöken däremot har jag inte sett så jättemycket av på den senaste tiden. Dessutom är det inte alltid säkert hur spöken fungerar. Om jag säger att "Karaktär A är en vampyr", så vet de flesta som läser det hur det fungerar. (Det dricker blod, det dör av solljus eller en påle genom hjärtat). Om jag däremot säger att ett hus är hemsökt så kan det betyda mycket. Det kan betyda att det hörs ett svagt stönande med jämna mellanrum och man ser en vit fru som gråter, men det kan också betyda att en kniv flyger rakt genom rummet mot dig.

En i taget eller slalomläsning?
En i taget. Jag har försökt med slalomläsning, men då glömmer jag alltid bort någondera av böckerna.
Nytt eller gammalt?
Jag läser väldigt mycket gammalt. Delvis för att det är intressant att se varifrån moderna författare har fått sin inspiration. Det är också intressant att läsa om hur folk såg på saker under den och den tiden. Om man läser gammal Science fiction så lär man märka att de är väldigt optimistiska. Framtiden ser ljus ut, för människan bedriver vetenskap som en dag ska rädda världen från diverse problem.
Bokmärke eller hundöra?
Bokmärken. Jag vill inte förstöra böckerna. Som bokmärke använder jag ett vykort som föreställer Shiva.
Snacks eller godis?
Jag har inte tänkt på att ha något snacks när jag läser.... På riktigt, jag kan inte komma på att jag skulle tänka "nu måste jag ha snacks då jag ska läsa".
Biografier eller memoarer?
Det brukar vara memoarer om jag måste. Det är intressantare att få författarens egna syn på saker.
Skräck eller chicklit?
Jag har fastnat för skräck. Men jag har inte helt sagt nej till chicklit. Ge mig en bra chicklit-bok, så läser jag den. Det är ett löfte... men det måste vara bra, så helst inte Jane Austen. Jag har redan försökt bläddra i Pride and Prejudice och den fastnade inte.
Soffan eller sängen?
Har ingen soffa, så det får bli sängen.
Inne eller ute?
Inne. Var skulle jag gå om jag ska ute och läsa?  Fast när jag var liten så tyckte jag om att sitta ute vid villan och läsa.
Originalspråk (läs: engelska) eller översättning till svenska?
Jag läser oftast på originalspråket. Problemet med svenska översättning är att det svenska språket ändras ganska ofta. Försöker jag läsa en svensk översättning av Jules Verne från 60-talet låter det helt annorlunda än om jag skulle läsa en modern översättning.
När jag fick tag i en svensk översättning från 70-talet av Frank Herberts Dune så var språket stelt och livlöst. Men på engelska så var språket poetiskt och vackert! Men vissa böcker klarar jag inte av att läsa på engelska så det får bli svenska om möjligheten finns. Lovecraft och Edgar Allan Poe har fått ganska bra svenska översättningar.
Poesi eller prosa?
Prosa. Fast jag har läst en del bra dikter. För inte så länge sen läste jag om Edgar Allan Poes The Raven. Men jag rekommenderar också att ni provar läsa Robert E Howards dikter.
Kvinnliga författare eller manliga författare?
Har det någon betydelse? En bra bok är en bra bok, oberoende om författaren har en grej eller inte.
Boken eller filmen?
Boken. De flesta böcker brukar få in mera av huvudpersonen och handlingen. Filmerna måste alltid korta ner på en massa detaljer, varav en stor del detaljer skulle vara jättevackra om de kom med i filmen. T.ex så kan jag nämna Kung Caspian och skeppet gryningen. Som en kristen man så finns det ett stycke i boken som jag tycker är väldigt vackert. Det handlar om hur Eustace blir till en drake  och hur han blir människa igen. I filmen så har de klippt bort så många detaljer och satt till ett löjligt sätt så att ungarna vet att draken är Eustace. (Hint: Det är INTE för att han har tänt på en skog att stava ut "I AM EUSTACE". )
Kokbok eller bakbok?
Bakbok, thank you very much! Men jag har inte läst någon...
Kärlek eller spänning?
Varför inte båda? Om författaren lyckas få in lite kärlek i en spännande bok så är det bara bra! Och är inte kärlek i sig ett ganska spännande företag? Tänk om inte kärleken är besvarad? Tänk om vår protagonist får gå hem ensam med en bukett, tänk om han super skallen av sig förrän han förtvivlat skjuter skallen av sig? Se mig i ögat och påstå att det inte är spännande.
Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade:
Vad är en vuxenbok? Det känns som att en hel del modern litteratur ska tilltala ungdomar samtidigt som vuxna. Vilket jag tycker bara är positivt.
Men jag antar att jag lägger till Tom Sawyer, som jag läste när jag var 11. Jag läste inte någon nedkortad version, utan en riktigt vuxenversion. Den var jobbig, men jag tog mig igenom den! Sedan recenserade jag den tre gånger i högstadiet och gymnasiet.
Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom:
Jag brukar inte ljuga om vad jag läser. Varför skulle man det? Men jag har ibland pratat om Jules Vernes bok Från jorden till månen. Men den avskydde jag. Boken är 300+ sidor lång, och först på sida 200 får de upp dendär raketen. De första 200 sidorna är en enda lång förklaring på hur de bygger rymdraketen, hur de får material och finansiering och hur de räknar om raketens bana osv. Jag läste de första 100 sidorna innan jag beslöt mig för att bläddra fram tills något faktiskt händer!
Jobbigaste bok jag läst:
Jag avskydde Premiumship Psycho av vad sjutton han nu heter. Jag hittade den i en realåda för två euro. På baksidan står det att det handlar om en f.d fotbollstjärna som tänker återuppliva sin karriär genom att mörda någon. Idén låter bra, men fy sjutton vad den var dålig. Förutom att språket var en enda röra, författaren älskade att berätta exakt vilket märke karaktärens armbandsur var och hur det såg ut, så var inte någon av karaktärerna intressanta. De var bara platta som paffskivor.
En annan bok som jag blev besviken på var Thrall - Lord of the Clans. Den utspelar sig i Warcraft-universumet. Den handlar om en orch-bebis som hittas i skogen av ett gäng människor. Han tränas av dem till att bli en gladiator. Han flyr ut i skogen för att hitta sitt folk. Och efter det går allting för bra för honom. Precis vartenda hinder som han stöter på efter det kommer han över hur enkelt som helst. Författaren kunde lika gärna ha sagt "Thrall blir träffad av en pil, men kan inte dö, för han är protagonisten!"
Dessutom var orcherna annorlunda. När jag hör termen orch så tänker jag på sagan om ringen-orcher eller Warcraft 2-orcher, som är vildar. Men i denna bok är orcher mera som missförstådda hippies som använder naturmagi och var väldigt fridfulla ända tills de stora stygga människorna var så elaka.
Bästa barnboksförfattaren:
Astrid Lindgren, som en annan bloggare har konstaterat före mig! Om jag får barn någon dag så kommer jag att läsa hennes böcker för dem.
Bok som berört mig mest:
Oh boy, denhär var krånglig.... Mary Shelleys Frankenstein var väldigt tragisk.
Recensera din senast lästa bok:
Den senaste jag läste har jag pratat om i ett annat inlägg, så jag tänker hoppa bakåt några böcker. The Map of Time av Félix J Palma. Det är tre berättelser som är ihopknutna till en berättelse. I alla berättelser figurerar H.G Wells i olika former. I den första berättelsen träffar vi Andrew Harrington som blir förälskad i en prostituerad. Hon faller dessvärre offer för Jack Uppskäraren. Andrew blir deprimerad och överväger självmord. Hans vän övertalar honom att besöka Wells, eftersom Wells skrev The Time Machine, vilket insinuerar att han skulle veta något om tidsresande.
I den andra berättelsen möter vi Claire Haggerty, en stereotypisk adlig feminist som inte vill gifta sig med en man (Disney-prinsessa med andra ord). Hon besöker ett litet företag som heter Murrays Time Travel, där man betalar för att resa till framtiden för att bevittna ett gigantiskt slag mellan metallmänniskor och människor. 
I den tredje berättelsen är Wells huvudpersonen. Han försöker få reda på om man kan resa i tiden precis som i The Time Machine, alltså är den fjärde dimensionen något som man kan bryta sig igenom. Han hittar en karta i ett hus i London och får reda på att hans handlingar kan få allvarliga konsekvenser. 
En del faktum med boken var störande, jag kan inte säga vad, för då spoilar jag. Men samtidigt lyckades han förhindra mig från att lägga ifrån den! Den är genuint bra, så jag rekommenderar den varmt till mina läsare!

TackSandra för listan. :D

måndag 26 maj 2014

Att spelleda - Introduktion

 Jag hade först tänkt skriva ett gigantiskt inlägg om att spelleda, men jag tror jag istället väljer att skriva det som en liten mini-serie, eftersom det finns så mycket att säga.

Dessa inlägg har legat i fatet en tid. Jag har länge varit fundersam om jag borde skriva om det. Ute i världen finns en miljon artiklar om "Hur man spelleder" som är skrivna av bättre spelledare som har mera erfarenhet i ämnet än lilla jag. Vad får mig att tro att jag har något värt att säga? Jag har lett en rad spel genom tiderna, men räcker det?
Risken med sådana artiklar är de får skribenterna att se ut som egotrippade fjantar som påstår sig veta allt om spelledandets ädla konst. Jag vet långt ifrån allt om att spelleda och jag kommer antagligen att läsa denhär artikeln om tio år (i mitt huvud har jag då samma hästsvans, glasögon och skaffat ett bockskägg) och tänka helt annorlunda.
Sedan finns också risken att det jag säger inte helt enkelt hjälper någon. Jag läste ett tips om att spelleda som hette "planera ut dina kapitel in i minsta detalj". Jag fungerar inte på det sättet som spelledare, för om allt är planerat in i minsta detalj så finns det inget utrymme för spelare att improvisera och själv känner man sig kvävd av sitt eget spel. Det är oerhört frustrerande för mig att leda på det sättet och man ska inte underskatta spelarnas förmåga att improvisera.
Efter att ha ställt frågan på Facebook så fick jag förslaget om att skriva inlägget helt enkelt som det ser ut nu, idag. Om jag ångrar mig om tio år så skriver jag en ny artikel. (tack för den, Hanna!)
Säkert finns det en rad ledare där ute som kommer att se rött då de har läst klart mina artiklar. Till dessa människor så har jag följande högst vetenskapliga uttalande:  Ni kan ta era väldigt värdefulla åsikter och gudalika kunskaper och stoppa upp dem i någon anatomisk lämplig öppning.

Jag började spelleda 2011. Jag hade före det bordsrollspelat flera gånger sen 2008, men aldrig riktigt fastnat för det. Orsaken till detta var att jag ogillade de flesta system som presenterades. Jag är inte speciellt bra på huvudräkning och på att hålla reda på nummer och dylikt. Så om min karaktär aktiverar en förmåga som ger X antal poäng till den och den skillen eller attributen, men minus Y i den och den skillen och attributen i tre rundor (efter dessa tre rundor så är mina skills och attribut sämre i några rundor till) så skulle det vara ett himla jobb att hålla koll på det samtidigt som jag rullar först en tärning för en sak, sedan en annan för en annan sak och sen kanske en tredje och så måste jag ännu rollspela! För mig tog det bort fokuset från själva spelet, från att spela en karaktär och blev mera huvudmatematik.
Så det var inte speciellt intressant att bordsrollspela just då. Drömsystemet för mig skulle vara väldigt enkelt,
"Rulla en gång och se resultatet och man är klar", så borde det vara! Inte "rulla en gång, lägg till detdär, ta bort detdär, rulla en annan tärning, lägg till detdär OM ditt karaktärspapper ser ut såhär, om inte så rulla då igen och lägg till resultatet och SEN är du klar!". Och då har din karaktär just deltagit i en (in-universe) tio sekunders strid för att dra fram sitt vapen. Gör om allt igen för att höja vapnet! Två timmar (out-universe) senare har ni äntligen fått dödat en karaktär! Jag skojar inte, jag har varit med om ett kapitel där det hände. En strid som skulle i spelet pågå i en kvart tog två timmar i vår tid.
 Jag ogillade också att i de flesta spel så fick man inte sträcka på armarna. Vill man t.ex i Dungeons and Dragons blanda in ett rymdskepp, så kommer någon spelare att protestera eftersom D&D främst är fantasy.

Som tur är blev jag så småningom introducerad till ett väldigt enkelt system. Detta system var Spirit of the Century. (ni kan läsa min recension av systemet här.) Resten är historia. Jag har aldrig spelat Spirit of the Century helt enligt reglerna eller enligt världen i vilken Spirit utspelar sig, jag har alltid modifierat systemet och satt det i en ny värld.
Jag har haft hur roligt som helst både att spela och när jag har fungerat som spelledare. De flesta av mina spelare verkar ha roligt de också, så inte kan jag då påstå att jag är helt kass som spelledare.

Med den introduktionen ur vägen så ska jag fortsätta till ämnet som jag har tänkt tala om, vilket är
  • Vad spelledandet har gjort för mig, på vilket sätt det har influerat mig
  • Tips och tricks på hur jag gör
Jag ska försöka fatta mig kort, för er tid är värdefull och det är min också. 

Mina glasögon

Eftersom jag inte har något bättre att skriva om och har idag beställt nya glasögon, så tänkte jag ta tid att beskriva mina gamla.

De är sönder nu. Den ena skalmen är helt trasig, så jag kan inte ha dem på mig. De är bruna och fyrkantiga och relativt små. De är på olika längd från ögonen, efter en incident i armén som involverar min stridshjälm. Bågarna skaffade jag då jag var 13, linserna har jag bytt ett antal gånger efter det.
Linserna är rispiga som synden! Om jag skulle vilja vara dramatisk så kan jag säga att jag har sett såna hemska saker att mina glasögon tog den största smällen. Men i verkliga livet kan det vara vad som helst. Jag har tappat dem tusen gånger, lagt dem klumpigt ifrån mig. Jag hade samma linser i armén då jag sprang i skogen och fick kvistar i ansiktet.
Det finns också en djup rispa som går snett över det vänstra ögat. Jag tänker inte gå in på hur det kom till, men jag tänker säga följande: Hade jag inte haft glasögonen på mig hade jag antagligen gjort mitt öga väldigt illa.
 De är olika styrkor som ett resultat av min lätta skelning. Jag använder främst ett öga i gången, vilket har lett till att jag har ett "lat öga". Därför blev mitt vänstra öga mera förbrukat, så mitt högra öga har bättre syn.

När de gick sönder tänkte jag först bara se om det gick att reparera dem. Ingen kunde det.
Då gick jag för att se om man kunde ta ut linserna och sätta i nya bågar. Det gick inte heller, ingen hade den modellen. (Jag skulle ha behövt beställa nya).
Så jag fick betala en liten hacka för att helt enkelt skaffa nya glasögon, med nya linser och bågar. Lika bra det, jag hade börjat se så dåligt med mina gamla. Jag ska dessutom jobba till havs i sommar och jag måste ha glasögonen i skick för det.
Som tur är hade optikern ett bra erbjudande, så jag behövde bara punga ut 99 euro för bågarna.
Så en vacker dag kommer jag att se världen för vad den är igen, istället för samma tråkiga suddiga kontraster.

onsdag 21 maj 2014

Mörker-orsakad apatisk koma

En del författare och filmproducenter skulle hävda att konflikt är själen i ett drama. Finns det ingen konflikt  som ger bränsle till en berättelse så blir det ingen berättelse.
Vi vill läsa Harry Potter för att se om han överlever den sista striden med Voldemort.
Vi vill se Lejonkungen för att se hur Simba ska lyckas överleva i en värld där hans pappa har dött och han har flytt till vildmarken.

Men samtidigt finns det också en viss tro att "Sann konst är lidande" vilket betyder att en berättelse eller en tavla "måste" vara mörk och full av elände, som visar att människan är ondskefull som synden, för att det ska tas på allvar och ses som "Seriös konst".
"Så... Ditt liv blev just bättre?"
Det kan gå till överdrift. Tänk om Simba själv hade planer på att mörda sin far, men Scar hann före? Nala hade planer på att prostituera sig till Scar för att mörda honom i sömnen? Timon och Pumba har ett dysfunktionellt förhållande, där Timon misshandlar Pumba om inte Pumba går med på att ligga med honom?
Tänk dessutom om Scar hade fortfarande planer på att mörda Mufasa, men det var för att han hade en tragisk barndom? Så Mufasa var i själva verket ingen god kung, utan han var en tyrann som hade torterat hyenorna i flera årtionden innan Scar kom. Tänk om kungariket egentligen var fattigt och eländigt, det råkar bara vara Mufasa som för tillfället var tillräckligt stark för att kunna kräva tronen?
Föreställ dig att vi slänger allt detta i Lejonkungen. Skulle du fortfarande vara intresserad av att någon skulle vinna?
Jag skulle inte vara det, för alla är ju hemska på sitt sätt! Jag skulle inte vilja att någon vinner, utan att allihopa dör genom att människorna kommer dit, skjuter alla djur, hugger ner regnskogen och bygger ett McDonalds där.

När man sätter in en del "mörker" i en berättelse, så måste det ändå finnas något ljus. Ett exempel där det fungerar är i Sagan om Ringen-filmerna. I början så får vi se Frodo och Sam i sitt vackra, idylliska Fylke. Byn ställer till med en födelsedagsfest, alla har roligt. Därför blir det viktigt att Frodo förstör ringen för att rädda Fylke. Vi vill inte att det han ser i spegeln i Lothlorien blir verklighet, att Fylke skulle förstöras.
Om alla är ondskefulla (om Fylke är en stad full med prostitution, barnarbete och korruption) så har det egentligen ingen betydelse vem som vinner i slutändan för universumet det utspelar sig i är fortfarande en toalett, där absolut ingenting har blivit bättre av huvudpersonens agerande. Så varför skulle jag bry mig i berättelsen över huvudtaget, om den bästa utkomsten är att allting är som vanligt när berättelsen är slut?

För att lista ett exempel där jag helt enkelt slutade bry mig i huvudkaraktärerna och berättelsen i överlag, just på grund av att precis alla är patetiska individer:
Den tredje Pirates of the Caribbean-filmen. Precis alla karaktärer byter sidor och förråder varandra så till den graden att det blir i slutändan krånglit att veta vem man borde heja på. Sedan hjälper det inte att de som vinner är pirater, som nu får spendera sina liv med att plundra, våldta och förstöra. Hurra?
Sedan hjälpte det inte heller att intrigen var onödigt komplicerad. Det var som som att vada genom ett träsk när man såg den. (Varför får vi inte bara se en film där Jack letare en förbannad skatt utan en miljon intrigvändningar och onödiga mini-intriger som inte bidrar till huvudberättelsen?!)

lördag 17 maj 2014

Sir Lancelot, PowerNPC!

Föreställ dig följande scenario i en rollspelssession:

Dina karaktärer håller på att slåss mot en fiende. De håller på att bli överbemannade och få stryk. Det finns ingen chans att ni klarar er....!
Men som en räddande ängel säger spelledaren att Sir Lancelot kommer ridande in på en vit springare och med ett hej räddar han era karaktärer till en säker plats. Där berättar han vad ni gjorde för fel och hur ni borde dyrka marken som han går på. Sedan kanske han ger er ett nytt uppdrag, som ni måste utföra som tack för att han räddade er. (Eller så säger han att han vet hur ni ska göra för att överleva, "Come with me if you want to live" eller så hotar han era karaktärer).
Era karaktärer har blivit räddade av en Power-NPC. En lat spelledares sätt rädda karaktärerna från att kanske dö och intrigen från att gå åt fel håll.

Jag kan börja med att berätta för alla vad en NPC är för något. I rollspelssammanhang så är det en förkortning för "Non Playable Character". I bordsrollspel brukar detta vara i princip alla karaktärer förutom spelarnas karaktärer. Det kan vara en bartender, en vanlig bonde som sitter på en ledtråd eller en kung som ger ett uppdrag till spelarna. Det är upp till spelledarens roll att gestalta alla dessa NPC:er (såvida inte han har fått en frivillig att gå med på det).
För att använda en liknelse från filmvärlden: Spelarnas karaktärer är huvudpersonerna i en film. Det är deras berättelse, det är dem som filmen handlar om.
NPC:n är bikaraktärer, vars syfte kan variera, men de påverkar inte själva berättelsen så jättemycket.

En PowerNPC å andra sidan är en NPC, men denna är superstark, supertuff och superawesome på alla sätt. Skillnaden mellan PowerNPC och vanliga NPC är att PowerNPC tenderar att påverka berättelsen direkt genom att själv blanda sig in i berättelsen. T.ex så blir det han som dödar huvudskurken i en berättelse för han och huvudskurken i fråga har en gås oplåckad med varandra eller vad som helst, medan resten av spelarna inte kan göra något för de är inte lika stora och tuffa som honom.
Jag misstänker starkt att i många fall så är PowerNPCn en karaktär som spelledaren själv skulle vilja spela, men eftersom ingen annan spelleder, så kan han inte spela den karaktären.

Vad kan en Power NPC användas till? Om vi ser på en PowerNPC som ett verktyg så kan denne användas antingen till två saker: Han kan ge spelarna ett uppdrag eller så kan han rädda spelarna. Men här finns en väldigt viktig regel: Högst två gånger per PowerNPC! Om PowerNPC:n börjar bli återkommande och räddar karaktärerna (och leverar ett "Därför suger ni"-tal) så kommer din spelgrupp garanterat att känna sig onödiga i förhållande till huvudintrigen. Varför är Frodo och Sam med i Sagan om Ringen-böckerna om allt som är av relevans ändå händer till Sir Kickassia? Glöm inte bort att detta är dina spelarkaraktärers historia, inte ett tillfälle för din älskade PowerNPC att flexa sina muskler och visa dina spelare hur tuff han är. Om du dessutom vill att din PowerNPC ska få mera tid att visa hur tuff han är så borde du skriva böcker istället för att leda bordsrollspel.
Det finns inget så lätt att avsky som en perfekt karaktär som aldrig gör något fel. Detta är vad som kallas för en "Mary Sue" som i sin tur oftast är ett resultat av helt enkelt lat skrivande.

Varför är inte PowerNPC:n din vän?
För  att de flesta power NPC:er som jag har mött på stjäl scenen (och i värsta fall så hijackas hela berättelsen). Från att ha handlat om hur era karaktärer ensamma ska klara en uppgift, så blir berättelsen plötsligt om hur awesome denna PowerNPC är. I de flesta fall så får inte spelarna själva längre påverka berättelsen, utan nu är det spelledarens PowerNPC som tar kontroll över allting.
Jag har varit i spelsessioner där min grupp har slagit sig ihop med en PowerNPC och i slutändan visar det sig att PowerNPCn i själva verket är en supertuff riddare/magiker/whatever och skurken som vi ska slåss mot är minst lika episk. Så istället för att det blir vi som slåss mot denna onda gudom, så gör spelledarens PowerNPC det. Det är jättetråkigt att spela på det sättet. Vem vill bordsrollspela Conan Barbaren om karaktären Conan bara står och ser på medan Sir Lancelot hackar ihjäl Thulsa Doom?
Vad hände med "Spelarna kan själva påverka berättelsen"? Åkte det ut samtidigt som Sir Lancelot kom in?
Och vad kallas det i rollspelssammanhang om en spelledare tar full kontroll över hur utgången från ett bordsrollspel blir? Svar: Railroading, där det inte alls har någon betydelse vad karaktärerna alls hittar på, spelledaren får dem ändå på sitt spår.

Trots detta använder en del spelledare sig av PowerNPC. Jag ska inte påstå att jag aldrig har använt en PowerNPC, lika lite som jag skulle påstå att jag aldrig har ljugit. Den största risken med användandet av en PowerNPC är just att denne blir huvudkaraktären i en berättelse, när det är spelarnas karaktärer som är huvudkaraktärerna. Jag har aldrig haft en power NPC att lösa huvudintrigen och det skulle krävas väldigt mycket före jag har en PowerNPC att komma in och rädda spelarnas karaktärer.

Min läsdagbok

För några år sedan skaffade jag en läsdagbok. De sålde dem vid Akademiska Bokhandeln i Åbo.
Syftet med en sån är att man ska skriva ner varje bok eller novell man har läst.
Såhär ser min ut.
Jag har försökt hålla ganska bra koll på vad jag har läst sen jag skaffade den. Jag undviker att skriva in Akademisk litteratur, även om det är intressant till först. Jag hade först listat Hero wih a Thousand Faces för jag tyckte den var intressant efter första läsningen. Nu vill jag slänga bort eländet.

I läsdagboken finns det utrymme att skriva titel, författare, datum och kommentarer. Datum har varit krångligt, för jag vet ungefär när jag läste böckerna ändå, så jag var fundersam om man skulle skriva upp vilket år boken kom ut. Därför är datumen i min läsdagbok lite mixtrad.

Jag har också adderat lite saker till min läsdagbok.
Ett är smiley-faces. För jag orkar inte först på de tre raderna skriva om jag gillade det jag läste eller inte och sen förklara vad jag tänkte om dem. Jag har tre smiley faces, ett är glatt, ett är neutralt och ett är ett sad face. Så en del böcker har ett smiley face, sen några få kommentare. Som "Läs igen!", "Huvudpersonen är en Mary Sue", "Poetiskt språk!". Jag har också skrivit om det bara är en novell och ifall jag bara har läst hälften. The Martian Chronicles av Ray Bradbury i min bok skrivs helt enkelt som " ½ Martian Chronicles."
Sedan har jag också ritat in noter vid en del boktitlar. Det är för att jag lyssnade på dem som ljudbok. Jag tycker det är viktigt att notera, eftersom man kan få en helt annan läsupplevelse om man lyssnar på något som ljudbok. Dessutom lyssnar jag på en del ljudböcker. Jag gjorde det i jobbet och jag gör det ännu när jag tar en lång promenad. För tillfället lyssnar jag på The Cosmic Computer av H Beam Piper. Jag rekommenderar den! Den finns att ladda ner från booksshouldbefree.com. Allt som allt har jag listat upp 8 ljudböcker i min bok, som jag har lyssnat på från början till slut. (Det mesta är science fiction, men så har jag också lyssnat på Tom Sawyer och Captain Blood när jag jobbade. )

Jag har inte skrivit upp audio draman, för jag anser att det är en sån stretch att de inte räknas. Det är främst ljudeffekter och skådisar som läser repliker och ljudeffekter..... Det räknas inte som en ljudbok. Trots detta så gillar jag ljudraman också. Vid biblioteket i Åbo finns Raymond Chandlers The Big Sleep och Lady in the Lake som ljuddrama samt, en gammal brittisk ljuddrama som heter Journey into Space. Jag rekommenderar att ni lånar och lyssnar på alla ovanstående!

Men för att återgå till min läsdagbok. Det är intressant att bläddra tillbaka till, låt oss säga, 2012, då jag skaffade den. Det första som står där är 20.000 Leagues under the Sea av Jules Verne. Datumet är 19.5 2012. Bredvid kolumnen är det ett smiley face. Och i kommentarfältet har jag skrivit "Intressanta visioner" (med det så syftar jag på beskrivningen av hur Nautilus fungerar, hur Atlantis ser ut osv) och "Stundvis tungt språk" (Är det något som Jules Verne älskar så är det att beskriva hur fiskarna ser ut i havet.)
Jag kommer t.o.m ihåg att jag läste den i min hytt på färjan. Jag hade inget jobb den dagen, så jag reste bara hem till Finland från Stockholm. Tidigare den dagen hade jag köpt den från Science Fiction Bokhandeln, så jag hade bunkrat upp i min hytt med te (tror det var Earl Gray) smörgåsar och Jules Verne, medan vågorna skvalpade utanför mitt fönster och vårsolen höll på att gå ner i havet. Det var också kring den tiden som jag på allvar kom på att själv försöka skriva science fiction och framtiden såg relativt ljus ut.
Detdär kommer jag ihåg bara för att jag skrev upp Jules Vernes bok i min läsdagbok. Jag är helt säker på att jag inte skulle ha kommit ihåg det om jag inte hade skrivit upp just att jag läste Jules Verne på den tiden.

Om inte du, min vän, har en läsdagbok så rekommenderar jag att du skaffar en. Det kan verka lite löjligt först, men tro mig, det är det inte. Jag ångrar inte alls att jag skaffade den och började skriva i den.

tisdag 13 maj 2014

Ett break up-brev till Doctor Who

Detta skrev jag sommaren 2013. Jag hade ursprungligen tänkt bara slänga det, men sen tänkte jag att det skulle vara roligare att publicera det. Jag har inte ännu sett hur den nya doktorn tar sig eller ens hur Clara Oswald fungerade som kompanjon. Jag var så utled på serien när jag fick reda på att hon skulle vara den nya kompanjonen att jag övergav skeppet. 
Till alla Dr Who-fans som blir upprörda över detta, så sorry. Dethär är mest tänkt som ett skämt, the ultimate nerd rage. Enjoy!

Kära Dr Who,

Jag är hemskt ledsen att du får reda på detta i ett brev. Att säga det till ditt ansikte klarar jag inte. Jag skulle inte tåla tanken på att se dig sårad och vill inte göra detta svårare än vad det måste vara.
Det är dags att vi skiljs åt. Det är över.
Jag kommer inte att säga något klyschigt som "Det är inte dig det är fel på, det är mig", för precis allt är fel på dig.

Jag minns när vi träffades. Det var våren 2012 då du landade i mitt hjärta med din Tardis. Du hade på dig din läderjacka och arméfrisyr, var glad, smart och tuff samtidigt som du inte var rädd att visa dina känslor för mig. Du tog med mig på flera äventyr som jag aldrig hade kunnat drömma om.
Du bytte stil för tidigt tycker jag men jag accepterade det och blev mera intresserad av dig. Jag kunde inte motstå ditt breda leende och glada sätt. Visst hade du dina moment som inte var vettiga på något sätt, men det accepterade jag för du var min Doktor. Jag hade fortfarande mera roligt än vad jag hade haft tidigare med en annan serie.

Men nu har du blivit bara konstig. Du bryter mot dina egna regler hela tiden. Kommer du ihåg att du sa att du inte kunde ändra tidsförloppet, för då skulle alla universums lagar kollapsa? Kommer du också ihåg att du har gjort det flera gånger och ingenting har hänt? Nej att gömma dig i en robot och ha din fru (JA, jag vet om din perfekta, kaxiga fru!) att skjuta roboten räcker inte. Speciellt då hon sedan glömmer bort att berätta för alla andra vad som egentligen hände. Universum borde ändå förstöras enligt de regler som du har satt upp! Du kan inte förvänta dig att jag ska acceptera en asspull-lösning på ett gigantiskt plot-hole.

Du lät också dina två kompanjoner åka tillbaka till New York på 1800-talet och påstod att du inte kunde åka tillbaka till 1800-talet med din tidsmaskin och plocka upp dem. Du kan försöka lura de andra, men du kan inte lura mig! Du ville bara bli av med dem, eller hur? Du har blivit kall och hjärtlös!

Eller att du viftar med en pistol i ett western-avsnitt! Doktorn jag blev kär i viftar inte med pistoler, det vet du! Men jag förlät dig. Jag var inte fullkomligt nöjd med att du viftade runt med din skruvmejsel så fort du fick chansen, men det lät jag också gå förbi. Jag är ledsen att jag inte berättade för dig om vad jag kände, men ska sanningen fram så var du så arrogant (de flesta avsnitten handlar bara om hur det är dåligt att du är så underbar att universum kollapsar så fort du rör dig.) att du inte skulle ha lyssnat på mig ens om jag hade skrikit i ditt ansikte att din skruvmejsel är bara en fallosymbol. Ja, jag vet sanningen om varför du drar fram den hela tiden! Dessutom hade du antagligen bara skrikit tillbaka, jag kommer ihåg alla dina raseriutbrott du får så fort något inte fungerar. Förr blev du väldigt sällan arg.

Ärligt talat tror jag det var då du började umgås med Steven Moffat som det började gå dåligt. Avsnitten blev så sprängfyllda med plot twist och elände att allting hela tiden rasade igen. Det var då dina avsnitt började visa så stora hål att jag kunde köra en långtradare genom dem. Istället för att lära dig av dina misstag så gjorde du samma misstag om och om igen. Om jag försökte dra uppmärksamhet till att serien kollapsade i sig själv så sa du och dina vänner två ord som sårade mig mer än vad du kan ana: "Tänk inte". Ursäkta mig, men hur dum tror du jag är? Tror du jag är fem år som du kan tuta i vad som helst? Tidigare har jag kunnat acceptera en del mindre misstag som ändå stämde överens med de regler som du hade satt upp i ditt universum. Men förväntar du dig på allvar att jag ska tro att Dalekarna joinar sidor med en massa andra monster i The Pandorica Opens, då alla vet att de är ytterst xenofobiska? Eller att du på riktigt inte kan hämta Amy och Rory från 1800-talet i din tidsmaskin för att....?
Nej, du förväntar dig säkert att jag bara ska reagera med ett "Wibbly-wobbly-timey-wimey-stuff ^^ " och sen inte tänka på det mera.

Från att ha varit den spännande Doktorn som jag vet att för det mesta kunde leda ut mig på otroliga äventyr så blev jag bara uttråkad. Jag vet att du tycker att din fez och fluga är coola, men det tycker inte jag. Faktum är att mycket av det som du tycker är coolt tycker inte jag är coolt. Jag har slutat bry mig i dina story arcs, för ärligt talat tråkar de ut mig.

Och innan du börjar försvara dig och förklara vilket stort misstag jag begår så har jag en annan sak att bekänna: Här om dagen blev jag kontaktad av en annan serie. Jag kände mig ensam och övergiven, för du var över i Amerika och flörtade med din nya perfekta kaxiga sidekick. Jag gick ut på nätet och jag såg den andra serien sitta rakt emot mig på andra sidan: Star Trek Voyager. Jag vet att den serien också har brister, och pågår inte längre, men kan du gissa hur många gånger min handflata har åkt upp till min panna när jag har sett den? Aldrig! Så vi hängde på internet innan jag lät den visa sitt första avsnitt för mig. Och jag kollade flera avsnitt i flera timmar med den! Och jag NJÖT av det! Det var ROLIGT! Mycket roligare än de senaste säsongerna du har givit mig!
Jag har nu insett att det finns flera serier som visar mig den respekt jag förtjänar. Jag är inte bara ett korkat fan som går på precis vad som helst, jag är en smart människa! Jag är trött på att du gör mig illa, sedan kommer jag tillbaka till dig och du gör mig illa igen.

Så detta är mitt farväl. Jag vet att det finns miljontals människor som gärna skulle ta dig in i sitt hjärta och älska dig, om du skulle tillåta det. Men jag lovar dig att om du rullar in med din kaxiga sidekick och urtrista, onödigt komplicerade storyn och förväntar dig att folk automatiskt kommer att älska dig för att du är Doctor Who så är jag rädd att du kommer att leva ett väldigt ensamt liv.
Om du någon gång bättrar på dig, om du någon gång blir intressant igen, så kanske vi träffas på en kaffe. Men före det så kommer jag att träffa andra serier.

Din
Lille John

lördag 10 maj 2014

Karma i Fallout 3

De flesta spelen vi spelar ger våra karaktärer fria val. Vi kan välja att rädda alla bybor från en eldsprutande drake, eller så kan vi göra inget, eller så kan vi döda precis alla i byn och stjäla deras skatter. Om vi gör det sistnämnda så verkar det logiskt att vi skulle få ett dåligt rykte eller att vi skulle få flera problem. (som t.ex att kungen får höra om karaktärens brott, så han skickar ett uppbåd för att arrestera och avrätta karaktären).

Idag har jag spelat Fallout 3. Det är ett helt bra spel, jag har spelat igenom det flera gånger med olika karaktärer. Men det var inte förrän idag som jag märkte en sak: Om du är alltigenom ondskefull, eller alltigenom god, så påverkas inget av det som händer. Visst, folk kastar lite svordomar åt ditt håll och du får ett gäng vigilantes efter dig om du är jätteond. Är du jättegod får du gratulationer och ett gäng yrkesmördare som hatar dig i hälarna (fast de kommer väldigt sällan). Men annars har det ingen egentlig skillnad när det kommer till storyn eller hur resten av världen ska reagera på dig.
Karma i dess ursprungliga form handlar mera om orsak-verkan. Våra handlingar lämnar ett visst avtryck på vår omgivning. Är vi världens godaste människor så kommer omgivningen antagligen att gilla oss. Men om vi är jätteonda så kommer omgivningen att reagera negativt på våra handlingar.
Skulle man sätta detta i praktiken i Fallout 3 så skulle det innebära att om jag är jätteond så skulle jag inte bli insläppt någonstans, eftersom "vi vet vem du är!". Karaktären man spelar skulle bli utstött och hatad av alla omkring sig. Man skulle kanske dra till sig en samling onda typer, men de skulle slutligen också försöka döda en.

Dessvärre var det en händelse som fick mig att reagera lite negativt på karma-systemet. Det finns ett uppdrag i Fallout 3 som heter "Blood Ties". En pojke har blivit kidnappad av ett gäng psykopater som envisas med att tro att de är vampyrer. Pojken hjärntvättas till att tro att han är en av dem. Och vampyrerna påstår att de är i själva verket "missförstådda individer" som har hittat sitt hem i underjorden. För att få bästa möjliga resultat så ska du prata med huvudvampyren, övertyga honom att släppa pojken och övertyga vampyrerna att skydda en stad i närheten i utbyte mot blodförpackningar. Alla vinner!
Idag bestämde jag mig att göra en helt annorlunda sak:
En pojke blev kidnappad av psykopater som hade slaktat människor tidigare. Varför alls bry mig i någon slags överenskommelse? Varför inte rulla in med tunga vapen som Arnold Schwarzenegger, skjuta ner alla mördande vampyrer innan de skadar flera människor och rädda pojken? Sagt och gjort, det gjorde jag..... Och fick dålig karma? Varför då? För att jag inte köpte Edwards funderingar om "Vi vampyrer är missförstådda individer, lol" då de HAR mördat folk?
Och mitt uppdrag misslyckades, eftersom jag hade på något sätt retat upp alla människor i en by i närheten? WTF?! I bordsrollspelssammanhang så kallas det för Railroading. För att uppdraget ska lyckas så måste vampyrerna överleva, du får inte döda dem.

Det är konstigt att Fallout-gänget klåpar där då de lyckas på många andra punkter.
Det finns ett uppdrag senare i spelet där ett folk lider av en sjukdom. De förtrycks av en auktoritär ledare, som alla vet att arbetar på ett botemedel någonstans. När jag spelade det så valde jag att helt enkelt rusa in, skjuta ner alla förtryckare och norpa botemedlet. Men när jag kom in i laboratoriet för att hämta botemedlet så visade det sig vara en bebis, hans barn.
Det blir då ett dilemma, för även om han är en tyrann så berättigar det inte att jag gjorde hans barn föräldralös. Men å andra sidan så var han en tyrann och hans folk krävde få botemedlet.
Där har vi ett exempel på hur Fallout-gänget lyckades spela på frågan att det inte är så enkelt att välja rätt och fel. Problemet här är igen att en av handlingarna ger dålig karma och ett annat gör inte det. Jag är inte säker på om jag minns rätt, men jag tror jag fick negativ karma om jag valde att inte döda föräldrarna till barnet och vägra hjälpa folket.
Eller så fick jag ingen slags karma alls vilket inte heller stämmer överens med tanken om karma. Tänk att Karma ska påverka vår omgivning. Om jag ställer mig till tyrannen så borde väl folket hata mig? Men om så är fallet, varför blir inte jag hackad av dem då då jag är ute och går? Faktum är att inget händer som påverkar.

För att summera min rant: Karmasystemet i Fallout 3 påverkar omgivningen så mycket att du hänger på olika ställen med andra människor. Du går miste om en del tjänster från en del människor, men det är allt. I överlag behandlas du inte annorlunda. Din karaktärs öde påverkas inte på något sätt och de flesta andra ställen du hänger på har ingen betydelse vad du har för karma.
Trots detta så är Fallout 3 ett roligt spel. Jag rekommenderar det varmt till folk!

torsdag 8 maj 2014

Spelledar-arketyper

För en tid sedan skrev jag om de olika sorternas spelare som man kan hitta vid spelbordet. Den artikeln i sig var ingen ny idé, samma sorters skrifter finns att hitta i olika regelböcker och andra skrifter om bordsrollspel.
Men hur är det med spelledare? Det finns garanterat flera arketyper där. Hur spelet ser ut beror helt på spelledaren. Vilken sorts spelledare är det? Vad fokuserar denne på? Om jag ger en regelbok Dungeons and Dragons till tre olika spelledare så får jag garanterat tre olika sorters spel.
En del spelledare vill skapa ett framförallt roligt och spännande äventyr, medan andra vill ha allvarliga äventyr där det inte finns en klar villain utan alla är mer eller mindre onda.
En del spelledare anser att regelboken är din vän och rättesnöre, medan andra anser att regelboken är mera riktlinjer än regler.
Och så vidare. Jag kommer i denna artikel att försöka presentera dessa olika spelledare. Som vanligt finns det variationer och naturligtvis finns det arketyper som jag har glömt att nämna. Jag kommer att berätta lite hur dessa ledares kapitel kan se ut och lite hur de förhåller sig till regler.

Regelledaren
Denna person följer regelboken helt enkelt. Det innebär i praktiken att om det står skriver i regelboken att "såhär länge tar det att röra sig 100 km i dethär spelet", så kommer sessionen att gå ut på att spelarna går en sträcka. Eller om din karaktär möter Cthulhu så finns det absolut ingen chans att du kan överleva, fast du har rätt till att försöka överleva trots att det egentligen är onödigt att kämpa. Grinding kan förekomma för att era karaktärer ska levla upp och då lyckas med det ni företar er. Är spelet dessutom i ett skräckuniversum (World of Darkness t.ex) så finns det en väldigt bra chans att din karaktär inte överlever.

Regissören
Denne person följer regelboken till en viss procent. Hen är mera intresserad av att skapa ett kapitel som berättar en episk historia som kan liknas vid en tv-serie. Själv är jag av denna släkte. Jag kan bara prata av egen erfarenhet då jag säger att jag försöker få mina kapitel att likna en tv-serie, där varje kapitel är "veckans avsnitt". Här är det inte viktigt hurpass mycket "rätt" spelarna har till att kunna göra saker eller hur skyhöga era karaktärspapper är, utan det viktiga är att det blir en bra berättelse av det. Därför är det inte helt fel att peta lite på reglerna, för ändamålet helgar medlen! Men allt med måtta förstås.
På det sättet blir regissörens kapitel utan onödigt "grinding", med ett klart mål och (kanske) en upplösning i slutet av kapitlet. Vem skulle vara intresserad av att se Star Trek om en väldigt stor del av serien handlade om långa dagar då inget speciellt händer? Ett eller två såna avsnitt skulle säkert vara helt intressant, men om jag säger två säsonger, då tre månader in-story passerar? Under dessa episka avsnitt så får vi följa med Worff då han lär sig spela piano!
Spelarnas karaktärer blir aldrig en biroll, utan de är alltid huvudpersonerna. Det är deras berättelse, spotlighten ligger på dem! Varför spela ett bordsrollspel om Batman om spelarna bara får spela Robin eller åskådarna?
En kritik som kan användas mot regissören är att de railroadar. Jag ska vara ärlig och säga att ja, tendensen kan finnas om regissören är osäker på sig själv och litar inte på spelarnas förmåga att själv föra storyn vidare. Själv använder jag mig av s.k Plot Hooks. (jag kanske berättar om det i ett annat inlägg)

Gamern
Jag föreställer mig att Gamern är ett slags mellanting mellan Regelledaren och Regissören. De följer regelboken till en stor procent, men inte till 100 %. Spelarna är helt fria att springa runt i världen och göra i princip vad de vill. Bakom allt detta har Gamern ändå planerat en större intrig som fungerar som "den röda tråden" dit denne försöker locka spelarna. Dennas kapitel är på ett sätt episodiskt indelade, eftersom det handlar då om olika quests (sidoquests eller huvudquests) som ska lösas.
Jag skulle våga påstå att detta är den vanligaste spelledaren man träffar på. Varför inte? Det är ett ganska lagom sätt när man tänker på det.

Power-NPCn
Denna spelledare kan bäst beskrivas genom sina power-npc:er. Spelledaren vill antagligen själv spela, men ingen vill spelleda. Så då måste denne typ göra det. Dennes power-NPC:er är vad som definierar dennes kapitel. Om spotlighten i regissörens kapitel är på spelarkaraktärerna så är de på NPCn i dennes kapitel.
Era karaktärer klåpar till allting oberoende vad det är, ända tills spelledarens älskade power npc kommer och räddar hela gruppen för att sedan leverera ett "Därför suger ni".

Har du några varianter som jag inte har räknat upp? Let me know!

måndag 5 maj 2014

Grant Morrisons "Happy!"

Väldigt väldigt olycklig....
Grant Morrisons serie Happy gjorde mig väldigt olycklig. Jag ogillade precis allt med den. Alan Moores Neonomicon är bättre, åtminstone hade det en intressant premiss. Inte ens det hade Happy. Intrigen var platt, karaktärerna var eländiga och ointressanta och teckningsstilen kan bäst beskrivas som mörk och full av attityd.
Där har ni den korta versionen av vad jag tyckte om den. Läs den inte, det finns miljontals serier som är tusen gånger bättre än den. Jag skulle kunna sluta recensionen här och göra något annat, som att städa min lägenhet eller bygga ett korthus.
Istället tänker jag berätta för er exakt vad som är fel med Happy och varför ni bör undvika den.


1. Teckningsstilen (Mörkare & mera attityd)
Den är tecknad av Darick Robertson. Panelerna är väldigt mörka. Det är alltid natt i betongdjungeln som kallas New York, det är alltid snö. Jag misstänker att orsaken till detta är för att sedan skapa kontrast när Happy kommer inflygande, som är ljusblå och alltid full av energi.
Det är egentligen inget större fel på själva teckningsstilen antar jag, om Morrison och Patterson tänkte på att satsa på "film noir"-känslan. Allting är smutsigt, altling är mörkt... Jag är inte så hemkommen på Noir-känslan. Det känns bara jobbigt och deprimerande att läsa en sån serie där precis allt är mörkt. T.o.m flashbackarna till huvudpersonens förflutna då han ännu var lyckligt gift är mörka med väldigt få ljusglimtar.

2. Intrigen (Misery Porn)
Vi stiftar bekantskap med Nick Sax. Han är en alkoholiserad sönderknarkad f.d polis, som jobbar numera som yrkesmördare i en värld full av hat, sex, våld och död. På julafton, under ett uppdrag så får han en kula i sidan och blir tagen till sjukhus, där han får en massa smärtstillande. Där börjar han få illusioner om en flygande ljusblå häst som heter Happy. Den vädjar till honom att rädda en flicka som har blivit kidnappad och ska ofrivilligt bli tvingad att delta i en barnporrfilm som ska sändas live via internet. Det visar sig att Happy inte är egentligen Nicks fantasi, utan han är en låtsasvän som flickan i fråga hade fantiserat ihop. Nick Sax vägrar till först hjälpa, tills han får reda på att flickan som är kidnappad är hans dotter. Så han tar sig till platsen där filmandet ska ske och skjuter ihjäl allihopa innan han själv dör.

Ett tema som är genomgående i hela berättelsen är att Happy försöker övertyga Nick om att världen är fulla av snälla människor som är värda att räddas, medan Nick är fullständigt övertygad om att världen är full av elände och tragedier. Ingen är värd att räddas, för alla människor är bara elände. Nick lyckas t.o.m övertyga Happy i något skede om att han har rätt.
Det finns ett uttryck som kallas för "ångest-orsakad koma". Det betyder att något blir så mörkt, så eländigt och så tragiskt att man slutligen inte orkar bry sig i vad som händer för man vet att precis allt kommer ändå att bli dåligt. En del människor (speciellt författare och eller konstnärer) lider av föreställningen att ett verk full av elände betyder automatiskt att det är djupt. Här är en sak ni kan ta till er om ni tänker någon dag teckna serier (eller skriva böcker): Mörkare betyder inte att det är bättre! I dethär fallet så skadar det bara storyn och gör att jag vill slänga eländet i soporna och läsa Kalle Anka istället.

 En del andra läsare påstår att Happy handlar om ånger och att göra bot. Kan någon i så fall säga var jag ser Nick göra någon bot och bättring? Han är fortfarande bitter när han dör på slutet, han bryr sig inte om att rädda flickan förrän han får reda på att det är hans dotter. Upp till den punkten har han inte alls brytt sig om hennes liv, eller någon annans liv för den delen.
Skulle jag bli tvungen att sätta en genrestämpel på serien så skulle det antagligen vara triller med referenser till jultomten. (Vem är det som ska vara den manliga rollen i barnporrfilmen? En gammal knarkare utklädd till jultomten.)

3. Karaktärerna

Huvudkaraktären Nick är en väldigt stereotypisk bitter f.d polis. Jag skulle våga kalla honom generisk, för "bitter kontraktmördare" säger precis allt om honom. Han är inte ens en "hard-boiled detective", vilket skulle ha varit mycket mera intressant att läsa om, utan han är en arg gubbe som dödar folk. Han är inte speciellt sympatisk, han är väldigt egocentrisk genom hela serien. En del läsare påstår, som jag skrev ovan, att han blir bättre mot slutet innan han dör, men ärligt talat såg jag inget sådant hos honom.
Happy var just en seriekaraktär. Han påminde om en halvfärdig disney-karaktär. Som om Grant hade tänkt "jag vet, Happy ska vara en jätteglad söt lycklig häst!".
Resten av karaktärerna minns jag knappt. Nicks f.d polispartner är med, men hon är också väldigt platt och har väldigt få karaktärsdrag.
Detta är sant för majoriteten av karaktärerna i serien. De är alla så platta att jag inte orkade i slutändan bry mig om dem eller deras öde. En bra karaktär ska vara intressant och ha många dimensioner som gör honom intressant, så att vi vill följa med hans berättelse. Det ska också finnas något för honom att kämpa för, ett visst mål som han ska uppnå, som vi vill se ifall han uppnår. Ett utmärkt mål för Nick skulle ha varit att han vill sluta knarka, hitta sin dotter och börja leva ett ordentligt liv. Det skulle jag gärna ha läst. Men här är hans mål endast att vara ful i mun och döda folk ända tills han får reda på att det är hans dotter som ska påbörja sin karriär som porrstjärna.
Här är de högst två troper per karaktär. Vi har redan konstaterat att världen som Happy utspelar sig i är mörk och precis alla människor är antingen rakt igenom onda eller bara allmänt apatiska. Släng då in en rad ointressanta karaktärer som bara är platta stereotyper och försök förklara för mig varför jag ska bry mig om dem och deras öde.

4. F-bomber galore!
En detalj som störde mig med Happy var alla svordomar. Jag försökte på riktigt kolla igenom varje sida för att se var och hur många gånger de säger "fuck". Jag har inget emot om svordomar används någon enstaka gång i serier, men då det dyker upp åtminstone två gånger på varje sida i en serie så ser det ut som om dialogen var skriven av en femåring som har lärt sig att svära, som skriver "fuck" och fnissar gällt.
(Här är ett test: Kolla igen på den första bilden i detta inlägg och försök räkna alla svordomar, det är bara första sidan i serien och jag räknade till 10. Hela serien igenom så räknade jag till 285 svordomar på 60-ish sidor) Folk som försvarar Morrison påstår att han skriver som folk pratar. Kanske i USA, men jag känner ingen i min närkrets som är över 13 år som måste klämma in en svordom i varannan mening.

Min dom för denna serie? Den är skräp! Jag ångrar att jag läste den och inte gjorde något bättre med min tid, som att försöka hitta ett botemedel mot cancer eller rädda svältande barn i afrika, vad som helst som skulle ha inneburit att jag inte skulle läsa om en knarkande föredetting som bara är bitter på alla människor.