Varför skriver jag om det jag skriver om?

De som har följt med min blogg en tid nu har säkert märkt att jag skriver mestadels om filmer, böcker, spel, serier och rollspel.
Jag skriver aldrig om mitt liv, jag skriver aldrig om hur studierna går, arbete eller om mina tankar angående träning eller mat. Jag skriver väldigt lite om de resor jag har varit på eller om de lajv jag har varit på. Ni lär inte heller hitta några funderingar om livets mening eller vad jag tycker om feminism, det post-moderna samhället eller homosexualitet.

Orsaken till detta är för att jag anser att mitt liv inte är tillräckligt intressant. Jag menar jag är en 20-något Matti Meikäläinen som bara nördar runt och jobbar och studerar. Vad sjutton skulle hända i mitt liv som skulle vara intressant?
"Idag gick jag till Arken för att luncha. De hade lövbiff. Det var nice." med en bild på en tallrik av min mat, för bloggare fotograferar maten de ska äta av någon orsak? Skulle det vara intressant? Då jag skaffar en smartphone så ska jag fotografera en svettig hamburgare från Hese, så får folk se vad jag äter! Eller varför inte en halväten gröttallrik som jag äter till frukost?
Jag tror inte jag skulle ha svårt att skriva såna inlägg. Men det skulle vara jättesvårt för mig att få det intressant.

En annan orsak till att jag skriver om det jag skriver är för att jag inte är speciellt intresserad av att läsa bloggar om andras liv. Observera här att jag inte säger att man inte får blogga om sitt liv. Jag är bara inte speciellt intresserad av inlägg som "idag var jag och simmade och åt sedan en sallad som innehöll grönsaker, frukter och nötter, här är en bild av min sallad. Idag ska jag ha på mig dehär kläderna, här är bilder av mina kläder". Vad för intresse skulle jag ha av det? Gratulerar, du har upptäckt sallad och lärt dig hur man klär sig?
Jag tänker själv att det skulle vara mera intressant att läsa bloggar som handlar personens funderingar. Såna bloggar gillar jag mera. Speciellt funderingar om populärkultur, där man ventilerar om t.ex hur män porträtteras i superhjältefilmer idag, eller vad som utmärker ett bra rollspel, vad som är typiskt för modern science fiction osv.
Det finns en massa bloggar om personers liv, om träning och hälsokost. Men finns det någon finlandssvensk blogg som just handlar om populärkultur? Inte vad jag vet. Så varför inte skriva det, då det är det jag är intresserad av?
Jag har nog försökt tidigare skriva bloggar som är "vardagsbloggar", men jag var inte intresserad av att skriva i dem. Som jag har skrivit tidigare så är inte mitt liv tillräckligt intressant, såvida jag inte skulle börja införa en hälsosam dos lögner och påhittade historier.
Och när det kommer till funderingar.... Det jag har skrivit tidigare i bloggar så har skiftat. Ingen person kan säga att de tänker exakt likadant som de gjorde för fem år sen. Skriver jag dessutom om mina tankar på en dålig dag så kan inläggen bli relativt mörka.
Och vem skulle vilja läsa det eländet?

Därför skriver jag det jag skriver om. Jag är intresserad av populärkultur och vill därför blogga om det och jag saknar bloggar som handlar om populärkultur.

The Life and times of Scrooge McDuck

Precis som många andra finländska barn så läste jag Kalle Anka när jag var en liten pojke. Jag köpte tidningarna, de var billigast och på olika divarin och loppis kunde du hitta sådana erbjudanden som "fem stycken för två euro".

När jag körde posten där hemma så var torsdagarna roliga dagar. För då jag kom körande på en viss gata i en by så kom ungarna rusande fram till bilen, för de hade lärt sig vid detta skede att på torsdagar kommer Kalle Anka med posten!

Från "The Son of the Sun"

Min favorit-tecknare är Don Rosa. Förutom att hans bilder är gudomligt vackra så var alla hans berättelser episka och fulla av äventyr. Solens son, Vägen till Xanadu och Jakten på Kalevala (Ja, den utspelar sig i Finland, han har fått med landmärken vid Helsingfors helt bra!) är några som man kan nämna. När man köpte en tidning och det stod "Don Rosa" någonstans så kunde man vara säker på att det var spännande och snyggt ritat.
Don har setts som arvtagaren efter serietecknaren Carl Barks som också tecknade många äventyr i Kalle Anka-serien. Han har själv sagt att han var ett fan av Carl. Jag kommer ihåg en serie som Carl Barks tecknade som hette Åter till Avskyvärld på svenska. Man ser i den "släktskapet" mellan Don och Carl för båda berättelserna handlar om stora äventyr.

Kronan på Don Rosas verk är följetången The Life and Times of Scrooge McDuck. I de svenska serierna hette de Joakim von Ankas liv.
För att göra en lång historia kort så handlar den om hur Joakim von Anka tjänar sin första krona, lämnar Skottland som tonåring för att söka lyckan först i Afrika, sen Amerika, hur han misslyckas på sin resa och hur han blir hård som följd av detta, hur han hittar guld, hur han blir förälskad och förlorar som en följd av det, hur han förlorar kontakten till sin familj och hur han får kontakten till Kalle Anka och Knattarna.

Helsingforsare, känner ni igen er?

Life and Times har väldigt mycket djup i berättelsen. Visst finns det ögonblick som är roliga, men också episka berättelser.
Ett problem som han brottas med tidigt i serien är att han försöker envist förtjäna pengar ärligt genom att jobba hårt. Men alla andra han stöter på stjäl, de ljuger, de lurar. Han frestas av att stjäla en diamant som är en helig relik för ett folk i Dreamtime Duck of Never-Never, men avstår för att det går emot hans principer om att arbeta ordentligt istället för att stjäla.
Tyvärr så bryter han mot denna princip långt senare (The empire-builder of Calisota) då han jagar ut en stam infödingar för att få rätt till en mark. Hans två yngre systrar är med och de ser detta. De beslutar sig för att lämna honom för de vill inte ha med en så ond man att göra.

Den enda skatten Joakim aldrig fick..

I samma kapitel många år senare, då han har byggt ett stort imperium, reser han till Ankeborg där han har byggt sitt säte. Hans familj är där och redo att möta honom. T.o.m hans systrar är villiga att förlåta honom. Men nu har Joakim blivit för hård av sina resor. Han grälar med sin familj som beslutar att lämna honom för gott för han älskar pengar mer än dem.
Många år senare, i den sista upplagan, är Joakim en trasig gammal anka. Han ringer efter Kalle och hans brorsöner för att få sällskap (tror jag?). I och med deras besök (och ett misslyckat försök av björnligan att råna hans binge) så inser han att han är inte för gammal för äventyr. Att orsaken till att han är trasig är för att han inte längre äventyrade. Varför skulle han det? Han var ju den rikaste ankan i världen. Där slutar Life and Times, med att Joakim har återupptagit kontakten med Kalle och Knattarna och har bestämt sig för att det fortfarande finns äventyr i honom.
Jag kan tillägga att det finns en berättelse utanför Life and Times som heter A letter from Home, där Joakim äntligen gör upp med sin syster Matilda.

Tuomas Holopainen släppte förra året ett konceptalbum som handlade om Scrooge McDuck. När jag först fick höra om det så var min spontana tanke "ja, varför inte"`? Det händer så mycket i den serien som är väldigt episkt. Och det finns redan en miljon skivor som handlar om fornnordiska gudar och Tolkiens värld. Dock tycker jag att skivan är lite trist. Inte för att den inte skulle passa temat, men det låter väldigt likt det han har gjort med Nightwish.

Life and Times of Scrooge McDuck är antagligen en av mina favoritserier. Den är, som jag har sagt många gånger redan, fint tecknad. Den har bra karaktärsutveckling och det är intressant att se hur Joakim går från att vara en parvel till att bli miljonär med alla uppgångar och nedgångar. Många personer tenderar att underskatta Don Rosa för att det är Kalle Anka han har tecknat, hur mycket berättelse kan det finnas i en sån tidning?
Han har sagt i en intervju att han gillar att åka till Finland, för här är han en stor kändis. Folk bildar långa köer då han sitter i Akademiska bokhandeln för att signa autografer. I Kentucky där han bor vet inte hans grannar vad han gör, han är väl bara dendär gubben som gör domdär roliga bilderna.

Jag rekommenderar varmt denna seriebok! Även om man inte annars läser så mycket serier, om man inte ens är så bekant med Kalle Anka-serier sen tidigare, så rekommenderar jag fortfarande denna.

Tänk om Harry Potter var en "vanlig" tonårspojke?

Innan jag fortsätter, låt oss klargöra några saker: Jag är ingen mansgris som skulle ha något emot kvinnliga författare. Jag tycker inte heller att Harry Potter-serien är speciellt dålig.
Men det finns några detaljer i Harry Potter-serien som jag tycker är lite konstiga. Han beter sig helt enkelt inte som en "vanlig" tonårspojke. Man kan utgå från att det beror på att han har varit med om så mycket, men det argumentet köper jag inte heller. Han borde vara mera psykiskt ostabil då om han har varit med om så mycket hemskt.
Jag vet inte om det beror på att Rowling är en kvinna och då har svårt att föreställa sig hur tonårspojkar fungerar eller om hon bara är omedveten om hur de fungerar.

Så jag har nu funderat lite på vad som skulle vara annorlunda med Harry Potter om han hade varit mera som en "standard" tonårspojke i Hogwarts.

1. Harry skulle ha tänkt på sex. Han skulle ha blivit nyfiken på att se upp under någons kjol eller ta sin osynlighetsmantel och gå till tjejernas duschrum eller något liknande eller observera med stort intresse hur Hermione blir äldre. Han skulle kanske också ha använt sitt kändisskap till att bli av med oskulden. 
2. Han skulle ha varit frestad att skaffa en soulpatch och en tatuering av en kinesisk symbol eller en drake.
3.  Han skulle ha haft en emo-fas.
4. Han skulle behöva visa inför de andra pojkarna att han är en RIKTIGT KARL, för *bleep*!!!!
5. Harry och Ron skulle ha varit mera som "bros". De skulle ha skojat med varandra, de skulle ha brottats med varandra, de skulle ha diskuterat vem av tjejerna som är sötast/sexigast. "Hey Harry, dibs på hon längst fram i Trolldrycker, hon med flätorna".
6. Harry skulle ha rykt ihop mera med Malfoy och co, och inte då vifta med trollstaven, utan då ha försökt brotta ner honom. Något som kräver mera testosteron och mera manlighet än att vifta med en pinne. Det roliga med högstadie "slagsmål" är att det ser mera ut som de ligger på golvet och kramas istället för en scen ur Fight Club.
7. Han skulle ha försökt stjäla sprit från dendär byn i närheten eller försökt fixa eget någonstans.

Vad tror du skulle ha varit annorlunda?

Att spelleda: Regel nr 0

Trots alla regelböcker om rollspel, trots alla regelsystem, trots alla tillägg till regelsystem så finns det en liten regel som aldrig omnämns men som trots allt finns där ute.
På internet är denna regel känd som "Rule number Zero". Det finns olika versioner av den och den kan skrivas om flera gånger, men den går ungefär så här:

"Spelledaren har alltid rätt" 

Det betyder i praktiken att spelledaren har alltid sista ordet. Om något händer i spelet som enligt regelboken borde leda till ett visst resultat, så kan spelledaren sätta ner sin fot och säga "nej, det hände inte." En del spelledare har redan diskuterat detta med sin spelgrupp. Jag brukar lägga upp det på mitt spelkontrakt innan jag kör igång. Jag säger helt enkelt på förhand att jag kommer att hacka regelsystemet för att det ska gagna storyn och få spelet att löpa smidigare. På det sättet vet spelarna att jag inte är en maktgalen diktator som helt enkelt vill tvinga dem fram för att jag är en maktgalen diktator. Jag spelleder enligt den tanken att spelarnas karaktärer är huvudpersoner i storyn och spelet är en episodisk tv-serie.
Vissa andra spelledare använder sig av Regel nr 0 också för att spelet ska löpa smidigare. En del spelledare som leder Dungeons and Dragons t.ex låter spelarnas karaktärer gå upp en level per session, istället för att låta spelarna "grinda" sin väg upp till nästa level. (alltså gå ut i skogen och slakta monster tills de får mera XP). Jag kan se fördelen med detta, för då kan storyn fortsätta snabbare.

För många spelare kan detta verka konstigt. Detta betyder i praktiken att spelledaren kan göra precis vad han vill, det kan också betyda att regelboken blir värdelös och det kan betyda i praktiken att spelledaren blir en diktator!
Det finns också en annan regel som bygger vidare på denna regel:

"Finns det inga spelare, så blir det inget spel"

Om spelledaren hela tiden sätter ner foten, skriker och är maktgalen och det förstör spelet, så finns det ingen orsak för att spelarna ska återvända. Eller om precis alla lösningar som spelarna vill komma med blir bemött av ett "Nej, det kan du/ni inte göra!" eller "Du känner att du vill göra si istället för så!" , så kan ju spelarna fråga varför de är där om de inte får påverka berättelsen. Om regelboken och spelarna är i vägen för spelledarens episka berättelse, så borde denne skriva böcker istället. 

Själv har jag alltid föredragit en annan version av regel nr 0:

"Om det för berättelsen framåt, så kan spelledaren bryta reglerna"

Jag tillhör det spelledar-släktet som vill skapa en episk berättelse med spelarna. Detta innebär att reglerna kan behöva brytas om det är nödvändigt. Om t.ex precis alla spelarnas karaktärer håller på att slaktas av ett hemskt mördarmonstret. Spelet (och berättelsen) skulle effektivt dö i sådana fall. Då är det inte bara händigt, det är nödvändigt att vrida lite på reglerna.
Eller tänk om hela spelgruppen har gått igenom en lång krönika och de ska äntligen möta "The Big Bad" och han håller på att helt kallt slakta dem. Hur antiklimatiskt vore det inte om Frodo gick hela vägen till Mordor, men Gollum dödar både honom och Sam och tar ringen?

Betyder det då att spelledaren alltid bör förlitar sig på Regel nr 0 hela tiden? Naturligtvis inte! Allting måste tas med måtta. Om reglerna åker totalt ut genom fönstret och tärningarna krossas så har vi inte längre ett rollspel och småningom ett tomt spelledar-bord. 

Grave Encounters

Tänk om det på riktigt dök upp ett spöke i Ghost Hunters? Inte bara att en dörr skulle öppnas, utan tänk om en stol helt plötsligt skulle flyga tvärs genom rummet mot kameran samtidigt som någon demonisk röst skulle bröla något som ingen förstår?
Det är premissen för dagens film.

Grave Encounters är en found footage-film. Den handlar om ett filmgäng som håller på att göra en tv-serie om hemsökta platser i USA. I "dagens avsnitt" beger de sig till ett gammalt övergivet psykiatriskt sjukhus i Collingwood där folk påstår att de har sett spöken. Tyvärr visar det sig att platsen på riktigt är hemsökt och resultatet blir en film där vi får se bleka monster med svart sörja droppande ur sin mun jaga kameragänget. Gruppen går vilse inne i byggnaden, för väggarna flyttar på sig. En efter en försvinner medlemmar ur gänget, tills endast programledaren är kvar. Han blir galen av att yra runt i byggnaden i en obestämd tid. Den sista scenen älskar jag, måste jag erkänna.
Han tittar mot kameran, det rinner blod ur hans ena öga och hans blick kan inte fokusera utan de vandrar runt. Han muttrar att han "mår bättre nu. Doktorn säger att jag får åka hem.... Detta var dagens avsnitt av Grave Encounters...." sedan kommer nästa replik som är direkt stulen från Alien: "Lance Preston..... Signing off." Det enda de gjorde till den repliken var att byta ut "Ellen Ripley" mot "Lance Preston".

Gruppen består av:

Min reaktion då jag såg den tredje Pirates of the Carribean

• Programledaren Lance Preston (a.k.a "Douchebag"). Han är en kvacksalvare som inte egentligen tror på spöken, men han spelar inför kamerorna att han skulle ha levt i ett hemsökt hus när han var ett barn. Han betalar bl.a en gårdskarl att berätta att han såg ett spöke i något fönster. I Behind the Scenes-dokumentären så förklarar regissörerna att de ville ha en karaktär som ser både äldre och ung ut, han skulle kunna platsa i en show på MTV. Karaktären är inte precis ond, jag förstår honom. Han vill bli stor, han vill ha en framgångsrik karriär i TV och betyder det att han måste ljuga, må så vara! 
• Sasha Parker (a.k.a "Den rädda tjejen"). Hon är en ockult specialist och hon gör absolut ingenting, vare sig om det har att göra med det ockulta eller något annat överhuvudtaget. Efter att hemska saker har börjat hända så är alla hennes repliker "IIIK!!!" och krypa upp i famnen på närmaste kille. Annars vet jag inget annat om henne. Så dålig är den karaktären skriven, jag vet inte vad sjutton hon gör i filmen.
• Matt White (a.k.a "Den enda intressanta karaktären"). Han är gängets tekniker och ljudspecialist. Han är en väldigt platt karaktär egentligen. Men han blir mera intressant då han har blivit kidnappad av spökena, för när vi får träffa honom igen så har han blivit galen. Det gör honom till en mer intressant karaktär än resten av gänget. 
• T.C Gibson (a.k.a "Token Black") är gängets kameraman. Han är en afrikan-amerikan. Det låter kanske som en oviktig detalj att alls nämna, men tro mig: Det är hans enda karaktärsdrag. Han är så stereotypiskt Ghetto. Hans ordförråd består av en massa "Yo!", "What da fuq?!!" och "BITCH!". Han är den enda i gruppen som DIREKT blir jättearg så fort något händer och börjar hota att slå sönder saker. Han skulle kunna vara med på ett avsnitt Cops då poliserna arresterar någon typ som har stulit nåns bil. Jag tycker personligen att det är inte coolt att helt kallt lyfta in stereotyper på det sättet. Om de nu ska spela på negativa rasistiska stereotyper, varför har de inte samtidigt en jude som heter Goldmann som tjatar om hur mycket mindre hela projektet kostade om de gjorde si istället för så och försöker lura alla på pengar hela tiden? Eller varför inte en asiatisk snubbe som heter Lo Wang, som pratar dålig engelska ("Engrish"), kan kung fu och är bra på matte? eller en brittisk person som heter Lord Bumbleton som sörplar te hela tiden? 
• Houston Grey (a.k.a "onödig karaktär") är ett medium. Han kommer dit för att känna efter andarna osv. Han är också en skådespelare och en kvacksalvare. Nej, han är inte på riktigt ett medium, han lägger bara ut händerna, spärrar upp ögonen och säger dramatiskt "The spirit of the little girl...!! She is crying...!! Something terrible happened in this room....! Blood! I see blood everywhere!!". Jag undrar vad i hela friden karaktären gjorde i filmen. Alla ovanstående karaktärer hade en roll att fylla, jag menar klart ett filmteam måste ha en ljudtekniker, en kameraman och en till typ att stå framför kameran så ingen blir uttråkad på att se samma orakade fejs. Men vad gör han där? Enligt "Behind the scenes"-klippet så svarade regissören att de hade hämtat det från just shower som Ghost Hunters, då de kallar in ett medium som uppenbart är fejk och jättedålig på att dölja det. Grattis, men han känns som utfyllnad.

Skrämmande?

Filmen skulle få högre betyg från mig om den på riktigt var skrämmande. Jag gillar idén och miljöerna. Tyvärr så känns det som en film för den s.k "popcorn-publiken", som bara vill ha någon billig verklighetsflykt i några timmar. Och inte är det i sig något dåligt, men det gör att filmen, som har alla ingredienser att bli en riktigt bra skräckfilm, blir skräp.
Föreställ er att ni skaffar en fransk gourmet-kock och så ber ni honom fixa en atria-pizza genom att slänga den i mikron. 

Det som jag tycker att filmen kunde ha använt till sina fördelar är miljön. Miljöerna är väldigt skrämmande. Det skulle inte ha varit så svårt att göra filmen kuslig om de skulle ha låtit bli att visa så många monster. Jag är ett fan av "less is more". Så skulle vi istället bara höra ekon, se enstaka saker hända (typ en skugga flyger igenom ett rum eller kameran snabbt yrar förbi en snubbe som har dykt upp ur ingenstans) så skulle det vara mer skrämmande än att vi ser åtminstone tio olika monster som brölar i kameran. 

Det känns som om The Vicious Brothers inte alls visste vad filmen hade för potential. Som att de blev rädda att ingen skulle gilla filmen och bestämde sig därför att tvinga in så mycket som finns i filmer idag, som stereotyper och cheesiga effekter. Det enda jag kan säga är ett ledset "nå voi voi...." 

Jag skrev tidigare om denna film på min lista över "10 Guilty Pleasure-filmer". Denhär filmen är inte bra. Den är inte originell, den är inte skrämmande på något sätt. Men ibland är det helt enkelt skönt att se något så hjärndött som denna film. 

Den får 2 av 5 lobotomier.

6 filmer som jag ogillar men som alla älskar

Har du någonsin varit med om att alla i din närkrets (och hela internet) tycks älska en film, så ser du den själv och förstår inte alls vad som var bra med den? Den är inte nödvändigtvis en dålig film även om det händer. Ibland kan en film vara "okej", men det är allt. Jag har nu försökt samla ihop filmer som blev väldigt kända när de kom ut och som fans älskade, men som jag antingen tyckte bara var en okej film eller en rent ut dålig film.

Jag kan lova en sak här i början: Jag kommer inte att prata om Avatar. För det första har alla redan sågat den, för det andra så tycker jag det skulle vara för enkelt att placera Avatar på denna lista och sedan förklara varför jag inte tycker den är så bra.
Jag hade först tänkt lista 10 filmer, men jag kom inte på 10 filmer som folk älskar men som jag ogillar.

Förutom att planen och utförandet var ett brakfiasko?

1. V for Vendetta

Jag har aldrig förstått fanbasen bakom denna film. Medan serien är komplicerad så är denna film löjligt löjligt enkelspårig. Jag ska undvika att prata så mycket om själva serien, vad som är komplicerad med den.
Premissen i vilket fall som helst är följande: Storbritannien har blivit ett totalitärsamhälle som styrs av ett parti. De håller hela tiden stenkoll på befolkningen och hela det brittiska folket lider. Mitt i allt detta dyker en anarkistisk, romantisk hjälte upp som identifierar sig som V. Han har på sig en Guy Fawkes-mask, slänger ur sig en massa fina citat och är helt enkelt perfekt på alla sätt. Hans plan är att hämnas på de som har gjort så att han måste ha en mask och att störta regeringen genom att spränga parlamentshuset.

Anarkism i praktiken? Alla klär sig likadant och tänker likadant?

Första frågan: Finns det överhuvudtaget något som är originellt med denna berättelse? Den känns nämligen som en soppa av diverse troper från dystopisk science fiction. Den har kallats "en orwellisk science fiction-berättelse för vår tid". Om det är på det viset så kan jag föreslå att du istället läser 1984 eller Du sköna nya värld.
Andra frågan: Varför gillar folk karaktären V? Jag tycker han är tråkig, han skulle kunna vara vilken action-hjälte som helst. Han för perfekt helt enkelt, han är väl beläst, han gör aldrig något moraliskt fel (I serien dödar han en uteliggare som ber honom om pengar), han är expert på närstrid osv. Det enda som skiljer honom från de övriga superhjältarna är väl att han har en Guy Fawkes-mask.
Tredje frågan: Till vem riktar sig filmen? Jag kan svara på frågan för dig: Arga tonårspojkar som är sura på föräldrarna och vill ge ett slag i ansiktet på "The Man"! För ungdomar vet förstås vad som är bäst för dem och ingen annan!
Läs serien.

2. Pirates of the Caribbean 2 & 3 (för jag såg inte fyran)

Jag tänker citera en av mina vänner som summerade ihop problemet med Pirates of the Caribbean-filmerna: "Den första filmen gav liv till en nästan utdöd filmgenre. Uppföljarna dödade den mera än vad den kunde ha dött."
Den första Pirate of the Caribbean-filmerna gillade jag för att den har en enkel premiss och har väldigt enkla medel. Will Turner räddar Jack Sparrow ur fängelset, för att piraten ska hjälpa Will rädda sin flickvän som har blivit kidnappad av zombiepirater som tänker offra henne för att sluta vara zombier. De är alla ledda av kapten Barbossa, som dör i slutet av filmen. I det fallet är det regeln "Less is more" som gäller.

Den andra Pirates-filmen går ut på att Jack står i skuld till ett tentakel-face-pirat. Om inte Jack kan betala sin skuld till Kapten Tentakel så kommer han att tvingas tjänstgöra på Kapten Tentakelfaces skepp (som kan tydligen fara under vatten som en ubåt). Kapten Tentakel kan bara dödas om man knivhugger honom i hjärtat, så Jack får den briljanta idén att försöka få tag i en nyckel som öppnar en kista där nyckeln är gömd.
Under tiden har Will fått reda på att hans farsa som han trodde var död inte var död, utan han lever ombord på Undervattensskeppet som en bit fisk-människa (Lovecraft, någon?). Så han måste rädda honom på något vis. I slutet av filmen dör Jack när han blev uppkäkad av KaptenTentakelfaces husdjur Kraken, också känd som "Tentakelmonstret". Besättningen är deppade över detta och bestämmer sig för att "segla över världens ände" för att hämta Jack från dödsriket. Och nedför trappan kommer Barbossa som är vid liv (WHAT?! Så ettan var totalt onödig?!?!) och ska teama upp med gänget.
När jag såg tvåan på bio som tonåring så hade jag en gigantisk lust att stiga upp i detta skede, peka på bioduken och skrika "FAR ÄNDA IN I BALJAN!!!" innan jag stormade därifrån.
Det skrämde mig från att se trean på bio. Men likt förbannat såg jag den på tv.
Den tredje Pirates-filmen..... För att inte inlägget ska bli onödigt långt så kan jag sammanfatta allt i följande: Alla förråder varandra till höger och vänster, alla säljer ut varandra till höger och vänster, de lyckas få tillbaka Jack från dödsriket (som är en gigantisk öken befolkad med stenar som inte är stenar utan krabbor) genom att vända skeppet upp och ner ute på havet då solen går ner. Pirat-Kungarna (ja, det fanns tydligen sådana på den tiden!) måste samla ihop sig för att kriga mot det ONDSKEFULLA Ostindiska företaget som är så hemska då de vill försäkra sig om att inga pirater plundrar deras skepp! Dessutom har företaget gått ihop med Kapten Tentakelface OCH Will Turner för att kriga mot piraterna för att........... Någon orsak som jag inte minns och som inte ändå har betydelse, för Will hade någon egen agenda..... Typ att döda Kapten Tentakelface för att befria sin farsa....men den som dödar kapten Tentakelface måste också bli kapten på Tentakelfaces undervattensbåt, vilket Will blir (utan att HAN blir ett tentakelface). Slut...? Typ?

Jag har inte ens sett den fjärde. Jag tänker inte se den femte. Fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me.

Det som gjorde att jag gillade den första Pirates-filmen var som sagt att berättelsen var relativt enkel, hade ganska lite övernaturliga element. Det var på riktigt en bra Swashbuckling Adventure-film.
Men när tvåan och trean kom ut så kändes allting bara rörigt.
Trean kan bäst beskrivas som en såpopera, när man tänker efter. Ingen ligger med någon, men jag antar att hade Disney satt in att Elizabeth ligger runt med några för att få något så skulle den inte bli barnvänlig. För att vara en film om Pirater så är det en onödigt massa prat och väldigt lite action, med tanke på filmens längd.

Kan vi inte bara få en enkel Pirates-film där de gör pirat-saker, som gräver upp skatter, plundrar städer, bordar skepp och slåss mot britterna? Visst kan det finnas övernaturliga element, men jag tycker att det borde hållas till ett minimum. Den första filmen gjorde exakt det och resultatet är vackert. Medan resten av filmerna har klämt in alldeles för mycket och allting blir bara elände. Har ingen betydelse om det är elände med Jack Sparrow, det är fortfarande elände i min bok!

3. 2001: A Space Odyssey

Jag är inte förvånad om många av mina läsare inte har sett denna film. Den kom ut på 60-talet och regisserades av Stanley Kubrick. Det är en oerhört vacker film visuellt, men det är tyvärr det enda positiva jag kan säga om den. Filmen saknar egentligen en sammanhängnade intrig, den är uppdelad i fyra kapitel och alla har en gemensam nämnare: En svart obelisk finns med överallt.
I det första kapitlet möter vi några apmänniskor på stenåldern. De upptäcker att obelisken finns vid en dal och de härjar kring den. De upptäcker att man kan använda benbitar till att slå ihjäl andra apor med och på så sätt lyckas de invadera ett vattenhål.
I det andra kapitlet reser en vetenskapsman från jorden till månen. Där har man hittat en till svart obelisk, som man är övertygad att är från utomjordiskt håll.
I den tredje delen är ett rymdskepp påväg till Jupiter. Besättningen består av två män och en dator som besitter artificiell intelligens. Datorn gör en missräkning och besättningsmedlemmarna planerar att koppla ur den. Datorn försvarar sig och dödar den ene besättningsmedlemmen. Den andre lyckas koppla ur datorn och ska fortsätta själv.
Den fjärde delen.....
Se här och här återkom sen.

Innan filmen gjordes så diskuterade Stanley Kubrick och science fiction-författaren Arthur C Clarke intrigen. Clarke skrev ner det som en bok som kom ut samtidigt som filmen, så boken är inte egentligen en "novelisering" av filmen. I den så förklaras det jättebra vad obeliskerna är och vad som hände i slutet.
Obeliskerna är en slags utomjordisk mottagare som påskyndar den mänskliga evolutionen. Det som hände i den första delen var helt enkelt att den startade den första delen i den mänskliga evolutions-kedjan. Det gjorde apmänniskorna så intelligenta att de lärde sig använda verktyg. I den andra delen hittar människorna en utbränd sådan på månen. I den fjärde delen så hittar den sista överlevande obelisken och den evolverar honom till en gudalik varelse som får förmågan att skapa egna världar.

Filmen 2001:A space Odyssey är oerhört lååååångsam. Ta en titt på denna scen som exempel:

Det är inget fel att ha några långsamma scener med jämna mellanrum. Men filmen består till 80 % av en person som går någonstans, tittar på något eller gör något väldigt långsamt. En av mina vänner sa att om man ser filmen tillsammans med några kompisar, så kan man stiga upp, gå på wc, gå till kylskåpet och hämta en öl och det enda man har missat var att en typ gick fem meter.
Den sista akten, som är 20 minuter lång eller så, saknar helt och hållet dialog. Det är sååååå trååååååkigt att sitta och stirra på en typ som springer runt på ett skepp i flera minuter. DVDn är  142 minuter lång, dvs 2 timmar och 20 minuter, men den känns mycket längre. Hälften av tiden satt jag och ville skrika till karaktärerna att "NÅJA, bara hela filmpubliken väntar!! Snabbare går det!!".

En massa människor älskar denna film och säger att den är ett mästerverk. Jag kan förstå det om man endast tänker på det visuella och försöker se 2001: A Space Odyssey som en målning. Men som film betraktad så tänker jag på den mera som en typisk hipster-film. En film som dendär ena killen som försöker briljera med hur  "konstnärlig", "nytänkande" och "intelligent" hans filmsmak är. Vill jag imponera på någon och få denna att tro att jag är intelligent på något sätt så kan jag alltid säga att jag gillade denna film och att Stanley Kubrick var ett geni.

Det finns ett ord som skulle summera ihop denna film: Pretentiös!

4. The Dark Knight

*duckar för flygande kommentarer*

Före Avatar fanns The Dark Knight. Jag minns när den kom ut och alla sa att det var den bästa Batman-filmen någonsin och att den hade en djup intrig och fokuserade mera på en mörk, realistisk Batman.
Ja, nu vill jag inte verka som en snobb, men både Alan Moore och Frank Miller hade ställt sig den frågan på  80-talet. Serierna Dark Knight Rises och The Killing Joke är två exempel jag kan säga från mitt huvud, där Batman försöker porträtteras som psykologiskt realistisk. (Alltså: Tänk hur en man som klär ut sig till en fladdermus och slår ner skurkar egentligen är funtad. Är man inte lite sjuk i huvudet då?).
Alan Moore har sagt i en intervju att Rorschach är inspirerad av Batman. Igen, "tänk om det fanns en person som på nätterna springer runt och slår ner skurkar. Han kan inte ha många vänner, hans personliga hygien måste vara dålig, han kan inte hålla ett jobb osv osv".

Jag ska inte säga att Heath Ledger var en dålig Joker. Han var en bra Joker, faktiskt. Jag önskar bara att han kunde ha varit mera flamboyent, mera inne på att faktiskt dra svarta skämt än att bara vara en psykopat med en plan som ska bevisa att alla människor är dåliga.
Jag gillar inte dock hur de hanterade Two-Face. I serierna så är Two-Face en f.d advokat som blev negativt influerad av att jobba med alla fall som finns i Gotham. Han blir fundersam på dualism och rätt och fel och en dag flippar han helt enkelt och blir ond. Han ryker ihop med Batman och råkar få syra i sitt ansikte som fräter bort halva fejset. Det är berättelsen om Two-Face! I Dark Knight är han som en känslosam arg liten tonåring som tydligen inte har något problem med att gå med skurken som dödade hans tjej.
The Dark Knight var inte en dålig film. Den hade sina spännande ögonblick. Men det som jag störde mig på var Heath Ledgers tal. "Hehe, jag är en ond person som ska berätta att människorna är onda, för jag förstår människor eftersom jag är sååå psykiskt stabil."

Och vad 17 var det med Batmans röst?! Gick han igenom femton puberteter mellan Batman Begins och denna? Såhär borde det ha gått till i filmen:

5. Fucking Åmål

Svenska recensenter har sagt att denna film är ett mästerverk. Självaste Ingmar Bergman sa att det är en bra film. Den var nytänkande då den kom ut. Jag kan dessvärre inte säga att den har åldrats speciellt bra. Det som utmärker en klassiker är att man kan se på filmen 16 år senare och fortfarande känna att den är aktuell och en bra filmupplevelse. När jag ser denna film idag så tänker jag bara "så 90-tal!" och "meeeh."

Filmens två huvudpersoner är tonårstjejerna Elin och Agnes. Elin är skolans populära tjej som har hånglat med en massa typer och är uttråkad på livet. 

Agnes är en ensam liten mobbad rädd tös som är förälskad i Elin. 

Elin och Agnes hånglar lite innan Elin bestämmer sig för att försöka ha ett förhållande med en kille, men det fungerar inte. Agnes och Elin blir ihop igen i slutet av filmen och alla lever lyckliga i alla sina dagar. 

Det som stör mig med denna film är att allting är så förbannat deprimerande. Det finns absolut inget som är positivt för någon av ungdomarna i denna film.. Jag var själv tonåring en gång i tiden och jag kan säga att den tiden inte är underbar. Men det fanns nog ögonblick som var glada och mysiga. Inget sådant finns i Fucking Åmål, utan alla är lidande hela tiden. T.o.m då de är på fest så lider huvudpersonerna.

Sedan tror jag inte heller på Agnes och Elins förhållande av en enkel orsak: Elin var uttråkad på livet. Hon säger i ett skede att hon vill knarka. Hon förlorar oskulden till ett snubbe för att hon är uttråkad. Hur vet vi då att inte hela "Lesbiska"-grejen är en ny grej hon provar för att hon inte kan knarka? Jag tror på att Agnes är lesbisk. Den karaktären har antagligen aldrig varit intresserad av män, men intresserad av kvinnor.
Men med Elin känns det som om hon behövde en ny grej att fylla ut tristessen i hennes liv.

6. The Matrix-serien

Oh boy.....

The Matrix var en intressant film då den kom ut. Den hade väldigt nytänkande specialeffekter för sin tid och spelade på tanken om Platons grotta. Det är bara en av de många filosofiska funderingarna som finns i The Matrix.
Folk ansåg att den var "djup" och satte "There is no spoon" på sina forum-konton. Folk älskade också action-scenerna, som använde nya kameratekniker.
De enda orden jag kan beskriva Matrix-filmerna med är "Pretentiöst" och "dåligt tempo".

Filosofin i The Matrix är väldigt basic. En gymnasie-elev som skrev det i studenten kan dra djupare filosofier ur hatten. Men det fungerar säkert på studentfester där majoriteten av besökarna är måttligt berusade (eller måttligt korkade, välj det som passar) Och den stora folkmassan tycktes tro att The Matrix hade något djupare bakom sig, men jag ansåg efter en tid att den är tråkig.
Keanu Reeves stenansikte hjälper inte heller. På riktigt, han ser bara förvirrad ut i 80 % av filmen, t.o.m när han håller på att slåss så ser han förvirrad ut.

Matrix-filmerna går ut på att maskinerna har övertagit mänskligheten och försatt alla människor i en slags drömvärld. De använder människors pulserande hjärta och kroppsliga värme som bränsle för maskineriet. Människorna går omkring i det som vi tror att är vår värld, fast i själva verket ligger vi i en tank med slangar i hela kroppen.
Några människor har lyckats organisera sig i ett litet samhälle utanför Matrix. Där krigar de mot robotarna i ett försök att befria mänskligheten från Matrix. De väntar på en slags messiansk hjälte (som kallas för The Chosen one (Var har jag sett det förr?)) som ska befria dem från robotarna.
Med andra ord: Terminator möter Platon.

Jag skrev att tempot är dåligt. Speciellt i uppföljarna är scenerna ANTINGEN full-blown, over the top action ELLER så är det en typ som tittar dramatiskt åt ett håll samtidigt som han drar en slapp filosofisk diskussion om något ämne. (moral, mänsklighetens förfall osv osv osv "Neo, you have to ask yourself why you want to go through this door? Is it because there are no windows?").
Vi får aldrig nån klar bild i varför mänskligheten gillar det bättre i den yttre världen. Tänk på det en stund: Världen är totalförstörd och allt är elände. Varför skulle man vilja leva där, då man kan istället leva i the Matrix? Det finns en typ i den första filmen som förråder gänget pga just det dilemmat. Problemet är bara det att det finns inget övertygande svar annat än "Robotarna är ONDA och människorna är goda!"

Att spelleda: Att hitta originella idéer

Har du någon gång tänkt leda ett bordsrollspel, men är orolig för "Det har gjorts"? Jag har varit det. Jag har haft en hel rad idéer till potentiella bordsrollspel och lajv, men varit rädd att någon spelare ska peka på någon detalj och säga "Detdär är från (sätt in spel/bok/film)". Du blir rädd för att spelleda för du saknar helt enkelt magin som alla bra spelledare tycks ha!
När man är en ny spelledare så tror man lätt att alla bra bordsrollspel som har existerat har skapats av ett kreativt geni som har haft tillgång till idéer som ingen annan har haft före.
Låt mig då helt enkelt peka på följande fakta:

Alver, orcher, dvärgar, människor, halvlingar. Säg ett fiktivt verk från mitten av 1900-talet där dessa förekommer. Säg sedan ett rollspel där de också förekommer. Jag kan komma på åtminstone tre stycken på rak arm där de förekommer.
Hur är det med vampyrer? Fula vampyrer som kryper i kloakerna och dricker blod och är hemska monster OCH vackra vampyrer iförda kostymer som förför sina offer? Nämn ett verk där de förekommer och säg sedan ett rollspel där de också förekommer?
I rest my case.

Men om vi går ifrån själva spelvärlden och går istället till intrigen. Låt oss säga att du skulle ha lust att leda ett bordsrollspel inom Star Wars-universumet. Du har sett Star Wars-filmerna, köpt regelböckerna och läst in dig på dem. Du tänker att det skulle vara coolt att göra ett rollspel som handlar om en liten grupp jedi som letar efter en mytomspunnen artefakt som sägs ha tillhört Darth Bane (som startade principen "The rule of Two" som var i kraft ännu när Darth Vader tog över imperiet. Ni nördar måste läsa på lite....). De vill sätta den i säkert förvar och för att studera den på akademin. Artefakten sägs kunna göra en jedi odödlig och väldigt kraftfull. En Sith-lord har samtidigt kidnappat någon politiker och rest iväg mot platsen där artefakten ligger. De tänker offra henne (ja, det är en kvinna) till Darth Banes ande.
Den ligger begraven på en planet som ingen vet var den finns. Men ni vet om en efterlyst, försupen smugglare som kan veta var den finns, men han sitter i fängelset. Spelgruppen måste få ut honom ur fängelset först.

Och hela intrigen ovan var mer eller mindre stulen från den första Pirates of the Caribbean-filmen. Det enda jag gjorde var att försätta allt i rymden. Inte övertygad? Låt mig peka ut detaljerna:
- Mytomspunnen planet som ingen hittar "förutom de som vet var den finns" = Isla de la Muerte
- En skatt som gör en odödlig = Det aztetiska guldet på Isla de la Muerte
- En kidnappad politiker som ska offras = en kidnappad Elizabeth Swan som ska offras.
- Försupen, efterlyst smugglare som sitter i fängelset och måste räddas av hjälten = Jack Sparrow
- Jedinas motivering till att hitta artefakten ("Det måste studeras vid akademin") = Indiana Jones motivering till att leta efter skatter ("It belongs in a museum!")

Betyder detta att intrigen skulle vara dålig för att den är stulen från Pirates? Skulle spelarna avsky din session av den orsaken? Naturligtvis inte! Kom ihåg att detaljer och information om spelvärlden är bara det. Spelarna kanske inte väljer att befria din version av Jack Sparrow från fängelset. De kanske använder Jedi Mind Trick för att få honom att avslöja hur de kommer till planeten.

Dead of Night-regelboken uttrycker detta på följande sätt:
"Don't feel that whatever you come up with has to be original. By the time you have com up with a few characters and locations, and the players start playing around with these elements, you will end up with a game that has its own flavour. "
Detta är nyckeln till att lyckas med att spelleda om idén inte är din egen. Idén förändras redan av att du funderar på den, att du får hålla i den och vrida och vända på den. Då spelarna får sätta tänderna i den så ändras allting igen. Och ingen känner igen originalet utan allt känns färskt och originellt.

Försök se på det som att köpa en gammal bil från skroten. Du tar hem den, sätter in en ny motor och målar om den. Den går som en ny bil, den ser ut som en ny bil men det är fortfarande samma gamla bil.

Rollspel som inte har hänt ÄNNU

Jag har spellett i en tid nu. Jag har haft den stora glädjen att skapa en massa spel från scratch. Som spelledare gillar jag inte att tvingas följa ett system eller en spelvärld. Jag är mera bekväm att skapa helt egna världar.

Jag har skapat några spel genom åren, främst med hjälp av Spirit of the Century-regelsystemet. Jag fick tag i Dead of Night-regelboken relativt sent och har därför inte hunnit göra så mycket med det. Det finns en del spel som jag har lett, men också en del som inte blev av pga en del orsaker.
Jag tänkte i detta inlägg därför lista några spel jag har planerat, men inte genomfört av en och annan orsak.
Jag kommer att säga namn (eller arbetstitel),  vad det skulle gå ut på och ge lite kommentarer.
De spel som jag räknar upp här är mer eller mindre färdiga att göra. De behöver kanske mekas lite, men i det stora hela är de klara att köra.

Crown Club
Handling: Spelarna skulle spela agenter i en superhemlig brittisk underrättelsetjänst under 1940-talet.
Kommentarer: Tonen i dethär spelet skulle vara väldigt lätt. De goda killarna är goda och de onda är superonda. Karaktärerna (åtminstone NPC:erna och skurkarna) skulle vara väldigt ensidiga och väldigt over-the-top. En färdig-skapad karaktär jag hade gjort var
Detta spel blev inte av pga två orsaker: Den ena var att jag inte var så jätteintresserad av det när allt kom till kritan. Det andra var att jag var upptagen med andra spel då.

Heroes of Talbaria
Handling: Fantasykungariket Talbarien ligger under ständigt hot från onda trollkarlar, troll och andra otygg som planerar att invadera och totalförstöra Talbarien. Som inspiration till detta spel skulle jag rekommendera att man kollar 90-tals fantasyserier i stil med Hercules: The Legendary Journeys, Xena: Warrior Princess och The Adventures of Sinbad. De serierna skulle fånga rätt bra stämningen jag var ute efter att skapa.
Kommentarer: Jag drog för visso två kapitel. Det var de två första kapitel jag någonsin drog som spelledare och var därför väldigt obekväm i sitsen som spelledare. Det fanns en del som fungerade i detta spel, men en hel del som inte fungerade. Därför har jag flera gånger tänkt att man kunde "re-boota" dethär spelet. Jag är äldre nu och mera erfaren som spelledare, så jag vet hur jag skulle göra saker annorlunda nu.

Indiana Jones-inspirerat (arbetstitel)
Handling: Året är 1938. En person (helst en spelare) får en dagbok av en gammal vän som har försvunnit i Irak. Den innehåller anteckningar om ett visst projekt som vännen höll på med. Men varför postar han det till dig? Detta skulle bli startskottet på ett äventyr som innehåller resor över hela världen, nazister, övernaturliga element och annat roligt.
Som inspiration till denna berättelse rekommenderas förstås Indiana Jones-filmerna och The Mummy-serien från slutet av 90-talet.
Kommentarer: När alla andra spel är mer eller mindre "open-world" så hade jag på förhand bestämt ut en intrig som skulle utspela sig i en relativt verklighetstrogen värld. Medan Crown Club skulle vara väldigt over-the-top så skulle detta spel vara mycket lugnare. Detta spel skulle bli ganska kort, högst fyra sessioner.

Team Justice
Handling: Ett ord: Superhjältar! Team Justice skulle ha varit inspirerat av två saker: Dataspelet Freedom Force vs Third Reich och i allmänhet gamla superhjältetidningar.
Kommentarer: Team Justice skulle ha helt enkelt handlat om superhjältar. Jag skulle ha satt det att utspela sig i USA på 50-talet ("Truth, Justice and the American way!"). Karaktärerna skulle igen ha fått vara väldigt over-the-top, som superhjältarna är IRL.
Orsaken till att detta spel inte blev av var för att jag inte kunde komma på några supervillains med tillräckligt intressanta planer. "Ta över världen" kan bara användas så många gånger. Men man säger inte aldrig. Kanske jag borde gå igenom Team Justice-anteckningarna igen och se vad jag kan göra med det?

Scooby Doo möter X-Files (arbetstitel)
Handling: Spelarna spelar vänner som studerar vid Arkham-universitetet i Massachusets. Vad de studerar får de själva bestämma, men det gemensamma intresset är det övernaturliga och oförklarliga. Ni vet att folk säger att inte UFO, Spöken, Loch Ness-odjuret eller Atlantis existerar. Klart de säger det, då de lyssnar på Mannen! Men ni vet bättre, ni ska bevisa att allt detta finns! Förutsatt att inte män i svarta kostymer kommer hem till er....
Kommentarer: Detta är det enda spelet som skulle gå enligt Dead of Night-systemet. Detta för att Dead of Night främst är tänkt att fungera på engångsspel. Men boken beskriver också hur man kan göra för att dra en längre krönika.

Expeditionen till Mars ELLER Gallileo 1904
Handling: I nådens år 1904 har det brittiska imperiet samlat ihop resurser att skicka en bemannad expedition till planeten Mars. Detta skulle naturligtvis ske med hjälp av en s.k Rymdkanon som skulle skjuta iväg en ihålig projektil som innehåller expeditionsmedlemmarna. Detta är för att erövra Mars till det brittiska imperiet (med hjälp av flaggor). Den brittiska kronan skulle naturligtvis ha valt ut en samling modiga män att manövrera kapseln samt en adelsman att bli Hertig över Mars. Universitetet skulle ha skickat dit några professorer att utforska denna intressanta terrängen och så skulle The Gazette naturligtvis ha valt ut en eller flera reportar att följa med expeditionen för att skriva en artikel om expeditionen till Mars.
Kommentarer: Väldigt mycket inspierat av gammal science fiction med inslag från steampunk (även om jag snarare skulle kalla detta spel bara för "science fiction"). De som har läst Jules Verne och H.G Wells (och annan 1800-tals science fiction) skulle garanterat känna igen många saker som jag har lånat från dessa herrars verk. Till exempel "rymdkanonen" är hämtad från Jules Vernes bok "From Earth to the Moon".

Post-apokalyps (arbetstitel)
Handling: "För evigheter sen" skulle ett kärnvapenkrig ha utbrutit som skulle ha förstör hela planeten. Hur människorasen har lyckats överleva vet ingen i spelvärlden, det hände långt före din farfars tid. Dina karaktärer måste försöka överleva och kanske de känner ett kall att göra världen till en bättre plats?
Detta spel skulle vara tungt inspirerat av Fallout-serien och Fist of the North Star.
Kommentarer: Orsaken till att detta spel inte skulle ha blivit av är för att det är för mycket som jag skulle vilja ha med som har funnits i Fallout. Det kändes som i ett South Park avsnitt då jag funderade på det: Jag kommer på en idé och en irriterande liten röst säger "Simpsons did it!" Men det kan i sin tur också ha berott på att Fallout-serien använder sig av väldigt typiska post-apokalyptiska troper.
Sedan finns det också det faktumet att jag i allmänhet inte är så jätteintresserad av post-apokalyptik. Det känns väldigt söndertuggat, som att jag har sett det spelet tusen gånger redan. Men igen, jag kanske mekar lite med dethär och kläcker något.

Sedan har jag förstås också planerat en hel rad one-shot-spel som jag inte tänker avslöja här. Jag kanske behöver dem ännu.
Kommer jag ALDRIG att dra några av dessa spel? Säg aldrig aldrig. Jag ser ingen orsak till att jag aldrig skulle dra några av dessa spel.