Bitter Feast

Jag har just lagt ner thrillern Bitter Feast. Det är en thriller från 2010. Premissen är i stort sett "tänk om en Gordon Ramsay-klon blev på riktigt galen". En helt bra idé, som utförs på ett bättre sätt än vad föregående rad säger, men som lyckas ändå inte bara skjuta sig själv i foten under den sista halvtimmen. Den lyckas skjuta sig själv i foten, amputera den och äta den under den sista halvtimmen. Jag skulle inte säga att denna film är dålig. Den lyckades underhålla mig trots att den är dålig. Amerikanerna har ett inofficiellt ord som skulle beskriva denna film: Craptastic. Jag skulle säga att den är så dålig att den blir rolig.

Vi möter Kändiskocken Peter Grey, som har ett matlagningsprogram och en egen restaurang. Han är en väldigt duktig kock som skjuter sina hjortar själv och plockar bären till sina maträtter själv. Hans program kommer att bli nedstängt pga dåliga tittarsiffror. Hans producent påstår att det är för att Peter älskar att flasha med hur hans råvaror är ekologiska och lokalproducerade, vilket tittarna inte är intresserade av.
Samtidigt har en populär bloggare och restaurangkritik J.T Franks gett hans restaurang en dålig recension vilket har fått kunderna att sluta komma.
Samtidigt har Peter en ganska tragisk bakgrund. Vi får se i öppningsscenen hur ett slagsmål mellan Peter och hans storebror slutar med att Peter dödar honom. Inte för att detta direkt har något att göra med filmen, annat än att Peter lever enligt sin brors filosofi att det finns två sorters människor, de som skapar och de som förstör.

Bloggaren J.T Franks är, i avsaknad av bättre ord, lite vad man föreställer sig att en bloggare och recensent är. En deprimerad föredetting som inte gör så mycket annat än att klaga på alla restauranger han går till. Han bor tillsammans med sin flickvän som tycker att han ska återuppta sin karriär som en seriös författare igen. Själv slutade han skriva när hans barn dog. Dessa två sista detaljer, han vill bli författare och hans barn är död, var något som jag trodde skulle vara relevant för berättelsen. Men nej, inget av det är speciellt relevant. Jag kan säkert spoila här redan och säga att filmen slutar inte med att Franks klarar sig helskinnad och bestämmer sig för att på allvar skriva en bok.

Peter beskyller J.T Franks för att hela hans karriär håller på att gå i stöpet. Så han gör det som vanliga rationella människor gör: Han kidnappar J.T Franks och låser in honom i sin källare. Där tvingar han Franks att tillaga måltider på perfekta sätt. Inför den första utmaningen så läser Peter upp ett gammalt blogginlägg som Franks skrev där han kritiserar en restaurang för att de inte kan steka ägg ordentligt. Så han har placerat en stekpanna och ägg framför Franks och säger att Franks ska själv tillaga äggen perfekta. Om inte han lyckas med detta så kommer Peter att "orsaka konsekvenser" för Fransk. Dvs i detta fall så slår han till Franks med en stekhet stekpanna då Franks misslyckas.

Och så går det några gånger. Peter sätter utmaningar framför Franks och Franks misslyckas alla gånger. Samtidigt har en privatdetektiv börjat leta efter Franks. Han hittar ledtrådar som leder till Peters hus. Detektiven går ner i källaren för att där hitta Franks. Peter kommer på detektiven och dödar honom. Det som är intressant med denna del av handlingen (Detektivens story) är ganska lång. Den äter upp ungefär en halvtimme av en film som är en och en halvtimme lång. Så då måste ju berättelsen om detektiven vara betydande för intrigen, eller hur?
Nej. Absolut ingenting blir annorlunda av det som händer. Det har ingen betydelse för berättelsen på något sätt. Jag kan förklara hur jag menar: Tänk er att detektiven hade haft en pistol, som Franks hittar sen när han försöker fly och skjuter Peter med hjälp av den. Eller tänk om detektiven inte hade blivit mördad, utan också låst in tillsammans med Franks, och de två hade sedan tillsammans flytt. Tänk om detektiven hade vetat något om antingen Franks eller Peter som inte vi och som kanske kan vara till stor hjälp för att lösa berättelsen.
Då skulle den delen ha varit av betydelse för huvudberättelsen. Men nu när inget blir annorlunda, så känns det som onödig utfyllnad.

Nå, i vilket fall som helst. Jag kan förlåta det ovanstående, det är bara lite slarv i berättandet, men det kan ju inte vara så farligt om man jämför med vad som händer sen:
Efter tre utmaningar bestämmer sig Peter för att kidnappa Franks flickvän (när hon ligger i badet, vilken billig ursäkt för att visa lite naken hud för oss tittare). Han låser in henne i källaren tillammans med Franks och tar med Franks ut i skogen.
Peter har med sig sitt jaktgevär och ger Franks en sista utmaning: Franks får fem minuter på sig att springa iväg. Efter det kommer Peter att jaga honom för att döda honom och tillaga honom och servera honom till hans flickvän.
Vid detta skede himlade jag med ögonen och tänkte "seriöst, tänker de faktiskt använda detta cheesiga klimax?"

Båda ser skamsna ut över det faktumet att de ska göra detta.

Frank hittar tillbaka till huset där han får loss sin flickvän (som jag inte minns vad hon heter, för karaktären är platt). Hon försöker ringa polisen, men det lyckas inte, för hon vet inte var hon är. Och hon vet naturligtvis inte vem Peter Grey är, för hon tittar inte på TV. Och förstås kan inte polisen heller spåra samtalet.
De hittar Peters bil och försöker fly med den, med Franks bakom ratten. Peter ser dem och skjuter Franks så han dör direkt bakom ratten. Bilen kör av vägen och Franks flickvän, vilt skrikande för det gör alla kvinnor i alla skräckfilmer, försöker springa iväg.
äh, orkar inte dra det längre till:
Peter hoppar på henne, de brottas och hon dödar Peter genom att köra en kvist i halsen på honom.
Filmen slutar där.

Slutet kändes oerhört antiklimax. Det är helt enkelt inte roligt att träffa två huvudpersoner i början av en film, bara för att precis alla ska dö (förutom en B-roll). Filmen kunde ha blivit intressant om den skulle ha använt sig av Stockholm-syndromet. Det skulle ha varit tusen gånger coolare om Franks och Peter hade lärt sig av varandra och de skulle ha blivit kompisar med tiden. Peter Grey skulle ha lärt sig att han inte vet allt om matlagning, att ibland har kritikerna rätt. Och Franks skulle ha lärt sig att man måste inte vara en stor idiot för att folk ska tycka om en. Visst skulle det ha varit vrickat som tusan, men det skulle ha varit mera intressant än det som hände.

Men annars är filmen ganska bra. Skådespelarna gör bra ifrån sig och man kommer ihåg karaktärerna bra. Man kan dessutom sympatisera med både Franks och Peter för man förstår deras problem. Peter vill göra bra ifrån sig, han vill göra bra mat gjord på ekologiska närproducerade råvaror. J.T Franks å sin sida är bitter för att han upplever att livet inte blev som han ville. Tyvärr är dessa två de enda karaktärerna som är intressanta.
De är inte bara paffskivor, utan de står ut ganska bra ur den vanliga samlingen mördare-offer.
Sedan använder fimen sig av en del scener som man tror ska bli viktiga, men som sen inte alls kommer på tal. Som t.ex Franks bok. Ingen pratar alls om det faktumet att han har försökt bli en författare, han har gett ut en bok som han avskyr men tänker ändå försöka skriva igen.

Filmen får 6 av 10. Den är dålig, jo, men den är roligt dålig. Den lyckades underhålla mig trots sitt cheesiga slut och oanvända intrigvändningar. Det som håller upp filmen är karaktärerna Franks och Peter.
Jag är hungrig, låt oss se vad jag hittar för mat.