Du och en vän har just sett en film. Du tyckte att en hel del viktiga detaljer förklarades inte, eller att är konstigt att ingen tänker på. Karaktärerna beter sig konstigt, maskiner och vissa detaljer i det universumet fungerar konstigt och ingen förklarar varför, har ingen av karaktärerna dessutom kommit på att man kunde göra SÅHÄR istället för DETHÄR?
Din vän däremot har sett filmen, läst boken som filmen baserar sig på och älskar precis allt med den och kan inte förstå varför ingen skulle inte gilla det. Så när du ställer frågan om de detaljerna du inte alls fick på klart så får du följande snabba svar: "Det förklaras i boken!". (Vilket betyder "ifrågasätt inte!")
För mig har filmen förlorat väldigt många poäng vid det skedet. Om jag borde läsa en bok för att förstå en film, varför såg jag filmen då istället för att läsa boken?
Värre är det om jag blir refererad till någon fandom eller något som manusförfattaren (eller bokförfattaren, om filmen är baserad på en bok) har gett ut efter att filmen kom ut för att fylla igen hålet i berättelsen! Som ett desperat försök att lappa igen något som arga nördar skriver om på sina bloggar!
I mitt tycke så borde en bra film innehålla allt och inte lämna något till ödet.
Visst är jag medveten om att det inte finns något som en "perfekt" film. Alla filmer har ett eller flera fel att klaga på och man kan inte stirra sig blind på varje detalj. (därför försöker jag bara se de större detaljerna). Det kallas för "suspension of disbelief", alltså att du är villig att acceptera vissa saker för att kunna njuta av en film, t.ex att trollkarlar existerar, ett rymdskepp kan färdas med ljusets hastighet och det finns vampyrer.
Detta kan tänjas på till en viss del. I Star Wars-filmerna t.ex så pratas det om The Force som en slags magisk kraft, vilket gör att Star Wars glider ganska långt bort från Science Fiction och börjar likna Science Fantasy. Dock måste jag säga att hela lösningen med midi-chloriden i Phantom Menace känns som ett slags desperat försök att få Star Wars att bli Science Fiction.
Det största problemet jag kommer på är Arthur C Clarkes bok 2001: A space Odyssey. Det finns en förklaring i boken till vad som egentligen hände i slutet på den filmen: Huvudpersonen hittar en funktionerande obelisk, han evolverar så snabbt och så mycket att han blir en nästan gudalik gestalt. Har någon här sett filmen, så ja, det var det som hände i slutet. Ingenstans i filmen sägs något eller antyds något. Hela slutet är som en konstig samling av psykedeliska visioner.
Finns det andra exempel på böcker, som plötsligt blev helt ologiska när de blev film?
Visst är jag medveten om att det inte finns något som en "perfekt" film. Alla filmer har ett eller flera fel att klaga på och man kan inte stirra sig blind på varje detalj. (därför försöker jag bara se de större detaljerna). Det kallas för "suspension of disbelief", alltså att du är villig att acceptera vissa saker för att kunna njuta av en film, t.ex att trollkarlar existerar, ett rymdskepp kan färdas med ljusets hastighet och det finns vampyrer.
Detta kan tänjas på till en viss del. I Star Wars-filmerna t.ex så pratas det om The Force som en slags magisk kraft, vilket gör att Star Wars glider ganska långt bort från Science Fiction och börjar likna Science Fantasy. Dock måste jag säga att hela lösningen med midi-chloriden i Phantom Menace känns som ett slags desperat försök att få Star Wars att bli Science Fiction.
Det största problemet jag kommer på är Arthur C Clarkes bok 2001: A space Odyssey. Det finns en förklaring i boken till vad som egentligen hände i slutet på den filmen: Huvudpersonen hittar en funktionerande obelisk, han evolverar så snabbt och så mycket att han blir en nästan gudalik gestalt. Har någon här sett filmen, så ja, det var det som hände i slutet. Ingenstans i filmen sägs något eller antyds något. Hela slutet är som en konstig samling av psykedeliska visioner.
Finns det andra exempel på böcker, som plötsligt blev helt ologiska när de blev film?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar