torsdag 27 november 2014

De 10 värsta julsångerna

Snart är det jul. Det betyder att radion snart kommer att börja spela julsånger. Både gamla och nya. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner till ett antal julsånger som man helst undviker. Antingen är texten dålig, eller så är melodin irriterande.
Så nu tänker jag lista några julsånger som jag tänker försöka undvika.


1. Last Christmas - WHAM!
Denna låt är en typisk 80-tals cheesig kärlekssång. Den handlar om en person som fick sitt hjärta krossat på juldagen förra året. Så i år tänker personen ge sitt hjärta till "någon speciell". Vadå, gjorde personen inte det förra julen?
Samtidigt så har inte låten något med julen att göra! Man skulle kunna byta ut titeln mot "Last Eastern" eller "Last Midsummer" eller "Last Birthday". Denna låt är ett typiskt exempel på en "cash-grab". En artist bandar en dålig låt, slänger på "Christmas" och så har vi en julsång som aldrig försvinner!

2. Baby its dold outside
Denhär sången skrevs av Frank Lassier 1944. Den har en helt trevlig melodi, men fy sjutton vilken pervers text!
Låten är en duett som handlar om ett par som är på en dejt hemma hos en snubbe. Kvinnan säger att hon måste gå hem, det är sent, det har varit trevligt, men mannen insisterar på att hon stannar eftersom "det är kallt ute". Detta kan inte verka så dåligt kanske, om det inte var för att hela sången fortsätter på samma sätt och blir mer och mer obekväm. Läs dehär raderna från texten:
"The neighbours might think
(Baby its bad out there)
Whats in this drink? 
(No cabs to be had out there)"

.....Roofies....?

I simply must go
(but baby its cold outside)
The answer is no
(But baby, its cold outside)
....
My sister will be suspicious
(Ooh, your lips are delicious)
But maybe just a cigarette more
(Never such a blizzard before)
....
Män, nej betyder NEJ!



3. Juligen - Just D
Hemska tid, var ska jag börja..... Jag förstår att en person hatar julen, men han behöver inte ha oss andra att lida för det! Melodin är hemsk, rappen är hemsk och låttexten är ett enda långt gnäll om varför julen suger. Man önskar att musikern skulle dra ett fräsigt gitarrsolo så skulle kanske något med låten vara intressant, men nä. Det gör den icke. Kanske det är bara bra, vem vet hur Just D skulle hantera ett gitarrsolo....
Blä.


4. I saw mommy kissing santa claus
Idén är det inget fel på. Ett litet barn smyger upp en natt och ser att hens mamma kysser jultomten. Från vårt perspektiv är det oskylidgt, jultomten finns ju inte. Alltså kysser mamman antagligen barnets pappa. Men från barnets perspektiv så fick hen just bekräftat att mamma vänsterprasslar med julgubben. Vem kan klandra henne, han jobbar bara en dag om året och måste vara stenrik om han har råd att ge bort alla julklappar. Dessutom är han gammal, så om hon gifter sig med honom så lär hon få ett stort arv.
"I wish  daddy would have seen mommy kissing santa claus"... Det skulle ha varit en rolig twist, att pappan kommer upp från sängen i kalsonger med ett basebollträ för att jaga ut den skäggiga gubben som prasslar med hans fru.


5. Snart så kommer tomten till oss - Jerry Williams
AAAAAAAAAH!!!! DANSBAND!!!
AAAAAAAH!!!! SVENSK VERSION AV EN ENGELSK SÅNG!!!!! AAAH!!!
DÖDA DET!!! DÖDA DET!!!!


6. Do they know its christmas?
Idén med samla ihop en massa kändisar för att göra en låt för välgörenhet är inte dålig. Det finns trots allt en massa människor som svälter och lider. Men betyder det att man måste älska dåliga låtar för det?
Texten här är ganska konstig, för den målar upp Mordor perfekt, men de försöker måla upp Afrika.
Här sjungs det "There is a world outside your window/ Where the only water that is flowing / is the bitter sting of tears". Senare sjunger de "Where nothing grows / no rain or river flows".
De sjunger om Afrika i låten....  För all del, men där flyter Nilen, bara den längsta floden i världen. Låten fortsätter att måla upp hela Afrika som ett hemskt tomt ödelandskap där endast död härjar. Där de enda julklockorna som klämtar är "The chimes of doom"! Jag skulle vilja säga det mera dramatiskt, "The chimes of DOOOOOOM!!!"
Och vadå "nothing grows", hur är det med regnskogen? Där växer det så det knakar!
Så vet afrikanerna om att det är jul ? Jo, de har internet och tidningar där också, dessutom är en väldigt stor procent kristna eller muslimer, så de är åtminstone medvetna om att någon sida firar den högtiden.
Denna låt är så sönderspelad att man kan bli tokig. Det är först i samband med denna textramsa som jag fattar att de sjunger "Feeeeed thee woooorld", för jag har alltid trott att det är bara något random "iiiiiiiioooöööööh!!!"
Som jag sa tidigare, det är ingen dålig idé med att få kändisar att banda in en sång för välgörenhet. Men få åtminstone en del fakta på rad. På det sättet är det lättare att ta dem på allvar.


7.  Britney Spears - My only wish
....Det är Britney Spears som har släppt en julsång, behöver jag säga mer? Denhär låten är väldigt stereotypisk, som om någon hade tänkt "Okej, vi gör en julsång.... Hon måste sjunga om snön, jultomten och misteln och ja.... Sätt in lite bjällror i ljudspåret så är det en julsång. Men eftersom det är Britney så måste hon sjunga om att julgubben ska lägga en karl under sin julgran. KLART!" Och vad sjutton är det med hennes vibrato? "Saantaa-a-a-a-a-a-aaa..... I haaa-a-aa-ve beeen so-o goo-ood this y-eea-a-a-arr..."


8. Christmas don't be late - Alvin and the Chipmunks
De var säkert gulliga för länge sen och antagligen ännu då dendär filmen (eller filmer är det väl nu?) kom ut. Men nu så skär det bara i öronen när man hör denna simplistiska sörja av enkla melodier och ännu en "run-of-the-mill" text. Glee hade visst denhär låten i serien. Förståeligt.
Det är roligare att höra en version där Chipmunks har blivit nedstämda så man får en bild ungefär hur de låter i verkligheten. Det låter kusligt. Det finns här!



9. Twelve days of Christmas-versionerna
Denhär julsången hatar jag inte direkt. Den har en trallvänlig melodi. Som upprepas väldigt många gånger. Som fastnar. Och tro mig, då den fastnar så sitter den läääänge! Den måste ha stört folk då den först skrevs. Men nu sitter den kvar till den graden att ingen bryr sig.
Tack vare Internet så finns det olika versioner av denna för andra omständigheter plus 12 days betyder komedi. Det finns en heavy Metal 12 days of christmas, Redneck 12 days of christmas osv.


10. All I want for Christmas is you - Mariah Carey
Det jag tycker är synd med Mariah Carey är att hon har en väldigt bra sångröst, hon kan ta i väldigt ordentligt då hon väl kommer igång. Så varför släpper hon bara billig tuggummi-pop? Det är slöseri med en sån bra röst! Kan hon inte banda in en julsång som har lite mer värdighet än ännu en sång som spelas i varubutikerna?

Om ni ursäktar så ska jag räkna mina pengar som jag har tjänat in på fattiga arbetare! Jul.... BAH! Humbug!

onsdag 26 november 2014

The Last Drop - min tredje film!

Ja, nu var det dags igen: Jag har medverkat i en till film som jag och mina vänner har gjort. Idén var enkel: Två snubbar slåss om den sista skvätten kaffe enligt Street Fighter II-stilen. Åtminstone tror de att det är just så episkt det ser ut....
Och medan de två snubbarna slåss så kommer en tredje part och tar den sista slurken och på så sätt vinner.

Vi filmade detta i Novia i Åbo. Allting var mot ett bord där vi ställde en kaffekokare. Det som var bra med det utrymmet var att det fanns gott om svängrum. Vi hade tidigare funderat på andra kafferum, men alla hade det problemet att vi inte skulle ha fått plats att filma en stridsscen där. Vi skulle knappt ha fått plats med en kamera och skådisar.
Jag är för en gångs skull framför kameran. Jag är dendär killen i slips.

Allting filmades på två timmar. Sedan editerades det i två-tre dagar och sen var det ute på youtube.

Så här har vi resultatet. Jag tycker att det är kanske den bästa filmen vi har gjort hittills. Jag och mina kumpaner har gjort tre korta filmer. (fyra om man räknar med Ninjamania) Dessa är Dagon, Lost at the Student Village och nu The Last Drop.

Så, utan att svamla vidare: Här ger jag er The Last Drop!


tisdag 25 november 2014

Wresslin'

Jag har på senare tid börjat kolla mer och mer på amerikansk pro-wrestling. Jag har för mig att det började för några år sen då jag och några vänner besökte Helsingfors för att se en Fight club Finland match, DOMination III. Det som jag gillade med matchen var att allting var större än livet, alla karaktärerna var större än livet.

"Häijy" Heimo Ukonselkä
Men du vet väl om att det är fejk? Det är inte så att de slår varandra på riktigt, matcherna är riggade, det är bara den som är populär som vinner, kolla istället MMA där folk spöar varandra på riktigt.
Till de som klagar på det har jag följande att säga: Du är helt förbannat sjuk i huvudet! Du menar alltså att en sak är sämre för att det är falsk? Du nöjer dig inte med att se falska slagsmål, du vill se människor som på riktigt slår varandra? Vill du samtidigt inte se Terminator för att du vet att Arnold inte dödar personer på riktigt? Ser du då hellre en snuff-film, din sjuke pajas? Stäng i så fall denhär browsern och gå till de mörka delarna av internet. Där hittar du säkert något som kan tillfredsställa dina perversa behov.

Pro-Wrestling skiljer sig väldigt mycket från andra sporter i det att alla vet att det är fejk och det är okej. Vad gör du om du har en sportgren som du vet att är fejk, du vet att dina fans vet att den är fejk? Slutar du med allt som är fejk och riskerar då att göra sporten så det blir bara matcher som består av vanliga människor som slåss mot varandra? Eller går du åt det motsatta hållet och kör allting till konstiga nivåer? Naturligtvis gör du det senare! Det är ju den delen som är intressant!
Dessutom måste jag tillägga att inte är pro-wrestling fejk ändå. Personer skadar sig på riktigt flera gånger inom sporten. Hulk Hogan t.ex kan inte böja sina knän för att han har skadat dem så många gånger att det inte längre går.

Karaktärer
Valentin
Resultatet av att man injicerar mer galenskap i sporten blir att brottarna spelar karaktärer som är större än livet och matcher/berättelser som är större än livet. En wrestler som jag kommer ihåg speciellt från Fight Club Finland är "Häijy" Heimo Ukonselkä. Föreställer er en stereotypisk skogsfinne som bor i det kalla norr. Hans nöjen i livet är att dricka öl och slåss. Och den karaktärern för man in till en wrestling match. Resultatet blir underbart!
En till karaktär som jag kommer ihåg nu på rak arm är Valentin. Han är en stereotypisk finlandssvensk. Han skryter om sina miljoner, blandar in svenska uttryck här och där och teabaggar sina motståndare i ringen. Hade YLE intervjuat honom in character så hade Fight Club Finland säkert fått en del ilskna mail från finlandssvenskar. Jag vet inte, jag tyckte det var roligt.
Kan ni gissa vilken av de två ovanstående karaktärerna som publiken älskar och vem de hatar?
Visst finns det också kvinnor i wrestling. Nu har jag sagt det, så ingen behöver tro att det endast är männens grej. I den senaste matchen jag var och såg, Syyskuun Selkäsauna, så brottades två kvinnor. Aurora Flame och Julia Kyy. På deras hemsida finns flera kvinnor uppräknade, samt en transperson.
Vad som också är roligt är att det skulle vara intressant att träffa personerna IRL för att se hur de är då. Heimo kan vara en galen vildman i ringen, men utanför ringen är han kanske den snällaste farbrorn du någonsin har träffat.

Bara för att understryka hur over-the-top karaktärerna kan vara så ber jag er begrunda denna video: Wrestlemania 6. Promo-videorna från Ultimate Warrior och Hulk Hogan.

Berättelserna
Wrestling-berättelser tycker jag har väldigt grundläggande element. Det finns alltid good guys och bad guys (också känt som "Heel" och "Face"). En berättelse från Fight Club Finland som jag tyckte var väldigt basic hade att göra med det att Fight Club Finland har öppnat en wrestling skola. Grundaren av Fight Club Finland Starbuck (som också är en brottare) stod i ringen omgiven av sina gamla elever och höll ett långt tal om varför han startade skolan. Det hade att göra med att han hade lovat sin gamla mamma att ge till andra människor också istället för att bara få. Han läste inte bibeln själv, men han känner till stället från Predikaren, "allt har sin tid"..."en tid för strid och en tid för seger". Han fortsätter med att berätta om hur mycket wrestling betyder för honom.
Ända tills han avbryts av att introduktionsmusiken till Stark Adder börjar spela. Stark själv klättrar in i ringen, river åt sig mikrofonen och börjar håna Starbuck, säger att han inte är en så stor wrestler, att Stark Adder är bättre eftersom han lyckades vinna över Starbuck i en match. Det hjälper inte heller att han har på sig en t-skjorta med texten "I pinned Starbuck". När Starbuck börjar försvara sig mot påståenden och vänder ryggen till så visar det sig att Stark Adder har gömt en skiftnyckel under sin skjorta. Han tar fram den och sopar till Starbuck över ryggen. Det kunde ha blivit värre om inte Starbucks elever skulle ha hjälpt till. Resultatet av detta? EN MATCH som ägde rum senare! Man hade i hela den scenen etablerat vem som är face och vem som är heel.
Ultimate Warrior / Hulk Hogan

Ibland kan man köra olika konstiga kombinationer med just detta Face vs Heel. År 1990 så hände en match som var ganska ovanlig, men fortfarande en väldigt spänd match, Wrestlemania VI. Den bestod av då av att de två populäraste brottarna i WWE, Ultimate Warrior och Hulk Hogan, skulle slåss mot varandra. Denna match hade talats om i en längre tid eftersom båda karaktärerna var väldigt populära. Tänk på det som den kommande Batman vs Superman-filmen, det är en match som nördpojkar har väntat på i över 50 år. I det fallet var det inte "Face vs Heel", utan det var två "faces" som slogs mot varandra.
Matchen slutade med att Ultimate Warrior vann och Hogan, som var den tidigare kämpen och innehavare av bältet (priset), gav bältet till Ultimate Warrior. De kramades efter en bra match. Och så var det slut.

Pro-Wrestling är en rolig sport att titta på. Jag har hört det beskrivas som akrobatik med inslag av teater. De slår inte varandra på riktigt nej, men det måste se ut exakt som de gör det. Samtidigt måste matcherna spelas korrekt så det ser äkta ut. Det finns olika trick som brottarna använder sig av.

Om ni är intresserad av att se en brottningsmatch live någon gång så rekommenderar jag att ni kollar upp Fight Club Finlands hemsida. De ordnar matcher med jämna mellanrum.
Jag kan dessvärre inte visa några riktiga wrestling videor, men jag kan visa en grej som jag och en kompis gjorde. Vi upptäckte en gång att många strider i anime-serier är i samma stil som wrestling matcher. Så vi gjorde en video där vi kommenterar en anime-strid som om det skulle vara en wrestling match.
Please enjoy NINJAMANIA!!!!

måndag 24 november 2014

Spaceballs



Låt oss tala en stund om parodier.
Jag har sett en hel del parodier i mitt liv och kommit fram till följande sak: Parodier fungerar bäst om de lyckas vara parodier samtidigt som de berättar en sammanhängande berättelse som man vill följa. Många filmer misslyckas med att följa detta format, som t.ex Scary Movie-filmerna. Vad är det som misslyckas med dem? För att precis allt i de filmerna är en parodi på något, ned till berättelsen och karaktärerna. Den första Scary Movie-filmen är en gigantisk parodi på Scream. Det betyder att berättelsen är väldigt likadan som Scream. Den tredje är en parodi på Signs och The Ring.
Få mig inte att starta med Date Movie och domdär andra "movie"-filmerna, som bara paroderar det som var populärt just den sommaren (och sommaren före det) på ett löpande band.

Den amerikanska komikern Mel Brooks har gjort många klassiska filmer som paroderar något. Och de lyckas eftersom det inte bara är parodi utan det berättar också en enhetlig story. Det är inte "Nu driver vi med DETHÄR, sen driver vi med DETHÄR." tills allt är en soppa, som ett dåligt Family Guy-avsnitt.
Jag såg Young Frankenstein när jag var liten och den driver uppenbart med Frankenstein-filmserien. Men till skillnad från t.ex Date Movie så måste du inte ha sett en svartvit Frankenstein-film för att uppskatta skämten i denna. Det räcker med att du är vagt bekant med vad som händer och att du ser filmen.
Hans bästa film som jag kommer och tänka på är rymdäventyret Spaceballs från 1987.

Handling
Någongång i en galax långt bort.....
Det onda galaktiska imperiet från planeten Spaceball har förbrukat all sin luft. Så de har planer på att kidnappa prinsessan Vespa från planeten Druidia. De tänker utpressa Druidias kung på koden till deras luftsköld, så kan rymdbollarna stjäla all luft från Druidia.
Vespa själv har blivit tvingad att gifta sig med prins Valium. Men hon vet bättre, så hon och hennes robot-brudtärna lämnar Valium vid altaret och flyr iväg i sin rymdbil. Medan de är på rymmen så dyker rymdbollarna upp för att dra in hennes skepp i sitt med en "tractor beam".

Samtidigt i en annan del av rymden så flyger rymdhjälten Lone Starr och hans bäste vän munden (halv människa, halv hund, "sin egna bästa vän") Barf omkring i sin rymd-winnebago-buss. De är på flykt från gangstern Pizza the Hutt, vilken de är skyldiga en miljon rymddollar. De får ett samtal från kungen som vill att de räddar Vespa.

Om filmen
När filmen släpptes 1987 så fick den blandade kritik. En del kritiker gillade konceptet men tyckte att det hade gått för länge sen den sista Star Wars-filmen hade blivit släppt för att en parodi skulle vara välkommet. Själv skulle jag säga att den inte bara driver med Star Wars, utan också Star Trek, Indiana Jones och andra filmer.
Jag tänker räkna upp några troper som paroderas, men kan omöjligt räkna upp alla.
Lone Starr t.ex är en typisk rymdhjälte, hela hans koncept och historia påminner både om Luke Skywalker och Han Solo. Men samtidigt skulle jag våga påstå att Lone Starr är en typisk rymdhjälte. Jag ser också drag av Flash Gordon och Indiana Jones.
Den visa allsmäktige Yoghurt (spelas av Mel Brooks själv) är en kort mästare och väktare av en mäktig kraft som kallas för "the schwartz". Han pratar med ett starkt överdriven yiddisk brytning, säkert för att Mel själv kommer från en judisk bakgrund. En tydlig parodi på Yoda.

Lord Helmet är en tydlig parodi på Darth Vader. Föreställ er Darth Vader som en kort irriterande typ som är Lone Starrs fars brors brorsons kusins f.d rumskompis. Hur besläktar det Lone Starr och honom? På absolut ingent sätt!
Det finns också en del andra parodier i filmen som inte är lika tydliga. En av Lord Helmets högra händer heter Colonel Sandurz. Det är kanske inte en lika uppenbar grej för oss som bor i Finland, men Colonel Sandurz är mannen bakom Kentucky Fried Chicken.
När Spaceball 1 (det stora onda skeppet) ska genomgå en metamorfos för att kunna suga upp all luft ur Druidia så säger Sandurz "Ready, Kafka?" vilket är en referens till Franz Kafkas korta berättelse "The Metamorphosis".
John Hurt, som spelade personen i den första Alien-filmen som fick en "chestbuster", dyker upp i denna film! Han får en ny chestbuster och flämtar "inte nu igen!".

Mel Brooks berättar i ljudkommentaren att hans idé till denna film kom från det faktumet att han inte ännu hade paroderat science fiction-filmer. Han hade paroderat västern-filmer i Blazing Saddles och skräck i Young Frankenstein.
Han berättade också att han fick rättigheterna att parodera Star Wars hur som helst, på ett vilkor: Att inga Spaceballs merchandise producerades från filmen. Vilket jag tycker är synd, för jag skulle gärna köpa en Spaceballs t-shirt.

Min slutdom
Se denna film. Det finns egentligen inte så mycket mera att säga om den. Det är inte världens bästa film, inte heller världens sämsta film. Vill du ha en mysig, smått löjlig, science fiction-film som driver med troper inom genren och samtidigt lyckas innehålla en berättelse, så är denna film definitivt något för dig!

Jag tänker avsluta denna recension med ett youtube-klipp från en av mina favoritscener från filmen: Ludicrous speed, GO!


lördag 22 november 2014

Jesus Christ Vampire Hunter


Har ni läst bibeln, mina vänner?
Då känner ni till ett kapitel i Uppenbarelseboken: "Herren återvände till San Fransisco, där lesbiska vampyrer plågat invånarna. Herren åkallade luchadoren El Santo för att hjälpa honom slåss mot ondskan. En del rumpor blev sparkade, men Herren segrade!"

Jesus Christ: Vampire Hunter är vad titeln antyder: En jättedålig b-film som handlar om Jesus som slåss mot vampyrer. Jag skulle kunna sluta recensionen här egentligen och bara be er begrunda titeln. Förrän jag börjar recensera den så måste jag göra klart för mig vilken synpunkt jag ska ha.
Vill man ha en "allvarig" film så blir man grymt besviken. Gänget som har gjort denhär filmen vet att de har en dålig film, de är medvetna om att idén är dålig, effekterna är billiga och de försöker inte göra en allvarlig film av det. Försöker man recensera denna film och tänker "Uj, vilken dålig film!" så stannar hela upplevelsen där.
Vill man däremot se en dåligt rolig film (en ölfilm, om ni föredrar den termen) och bara skratta åt det absurda i den, så kan man få en väldigt rolig upplevelse.

Handlingen
Jag berättade redan den. I våra moderna dagar har Jesus återvänt till San Fransisco, en stad som har blivit infekterad av lesbiska vampyrer. Det är upp till Jesus och hans två sidekicks, El Santo och en kvinna som heter Mary Magnum. Jesus använder sig av sina snickar-förmågor för att tillverka vapen som kan döda dessa vampyrer.
Samtidigt använder Jesus också sig av kickboxing för att förgöra sina fiender. Det inkluderar ett gäng ateister som vill döda Jesus för att de inte tror på honom.

Om filmen
"This movie is deploreable". Den är gjord på låg låg budget och det syns. Klippet ovan har inte denhär kvalitén för att det kommer från youtube. Filmen är på riktigt såhär grynig hela filmen igenom. Den irriterande technomusiken hörs genom filmen på de flesta stridsscenerna.
Och vår Frälsare har naturligtvis en rad one-liners.

Den filmades på veckosluten i sammanlagt två år, vilket jag tycker är imponerande. Tänk att ni jobbar på en sån här film i två år, trots att majoriteten antagligen vet om att idén är väldigt B. Man måste älska sin idé otroligt mycket. Jag kan se mig själv och några vänner göra ett liknande projekt om en massa år.

Slutbetyg
Jag vet inte vad annat jag kan säga om filmen. Den heter Jesus Christ Vampire Hunter. Titeln säger precis allting. En del av mig vill säga att den är dålig, helt enkelt och jag kan inte ha fel. Den är dålig på många ställen.
Men samtidigt är den också rolig på många ställen. Är du en person som inte har något emot att se roligt dåliga filmer, så rekommenderar jag denna film för dig.
Men om du "måste" ha en snygg film med en berättelse som är vettig så sorry, denna film är antagligen inte för dig. Såna här filmer tar tid att fatta tycke för.

torsdag 13 november 2014

Hornblower


Denna tv-serie är bland mina absoluta favoriter, utan tvekan! Den innehåller mycket spännande element och intressanta karaktärer som man kommer ihåg. Jag såg den för första gången då jag gick ännu i lågstadiet och jag blev fast där. Det är en serie som har åldrats bra och som fortfarande har en kär plats hos mig.

Handling
Den brittiska TV-serien Hornblower är baserad på C.S Foresters bokserie om den fiktive kadetten (och senare kommendörkapten) Horatio Hornblower, som spelas av Ioan Gruffudd. När vi möter honom är han en 17-årig läkarson som har lyckats fixa till sig en tjänst som kadett ombord på ett skepp som ligger i hamn. Frankrike håller på att skakas av revolutionen och det napolitanska kriget står och knackar på dörren. Hornblower själv är en väldigt blygsam karaktär. Trots att han lyckas leda sina män genom strid och överleva de tuffaste striderna så tycker han att han inte förtjänar all den beröm han får. Han tvivlar ofta på sig själv och på sina egna förmågor.

Resten av serien handlar väldigt mycket om hur Horatio klarar att leda en divison män under det napolitanska kriget både på land och till havs, hur han klättrar upp i rangen, hur han slutligen blir gift och blir far. Det är inte bara fransmännen som han slåss mot, utan också spanjorerna och irländare. Vi får också möta en del intressanta karaktärer, som den väldigt gladlynte löjtnant Archie Kennedy, den ansvarsfulle Matthews och hårdingen Styles. För att inte tala om den svagsinte kapten Sawyer.

Det finns karaktärer också som har existerat i verkligheten, som sir Edward Pellew.

Om tv-serien
Skillnader finns förstås mellan böckerna och tv-serien. En del karaktärer som bara fanns med i vissa böcker finns med i hela serien.

Serien sändes mellan 1998-2003. Det är lite krånligt att kalla det för en tv-serie, eftersom avsnitten är en och en halvtimme långa. Men det är den närmsta termen jag kommer på. Serien var jättedyr att producera, vilket märks kan jag ärligt säga. Många skepp som används till filmingen så var verkliga. Produktionsteamet hade byggt riktiga kopior av riktiga skepp, transporterat dem till t.ex Cuba (för de avsnitten där de är där) eller Frankrike och filmat allting där. En del scener hade också filmats ombord på riktiga skepp som var placerade i sjöfartsmuseum. För sjöstriderna hade man byggt skepp som var mellan 4½-7 meter långa. Dessa hade också blivit byggda med små kanoner som man avfyrade med en avtryckare. En del scener var också filmade i riktigt gamla byggnader som t.ex Livadia-palatset i Portugal. Jag kan tänka mig att det måste ha kostat en del, om du är en skötare av gamla historiska byggnader eller gamla historiska skepp så vill du nog ha en slant för att släppa ombord ett gäng skådespelare och kamerateam.

Det tragiska är att det finns bara åtta avsnitt. Sedermera tycker jag det är tragiskt när man tänker på att det fanns tio böcker om Hornblower, men bara tre av dem blev filmade. Jag vet inte om det fanns planer på att serien skulle fortsätta men i vilket fall som helst så blev serien inställd då kostnaderna blev för hög.
Ioan Gruffudd har själv sagt att han gärna skulle försöka få serien till film. Tyvärr ser det inte ut som om fallet är så. Än. Man kan alltid hoppas...

Slutvitsord
Om du är intresserad av historia och vill ha ett hederligt äventyr till havs så är denna serie definitivt något för dig. Jag skulle också rekommendera denna serie även om du inte är intresserad av historia för den är fortfarande väldigt spännande. Ett väldigt episkt äventyr som drar en med!

Interstellar


All right, när jag börjar på detta inlägg så har det inte gått så länge sen jag var och såg filmen Interstellar, som nu går på bio.
Jag kan säga redan i dethär skedet att Christopher Nolan (mannen bakom de nya batman-filmerna och inception) har gjort sin hemläxa när det gällar science fiction.

Hård och mjuk science fiction
Jag borde berätta lite om två sorts science fiction som existerar: Hård Science Fiction och Mjuk Science Fiction. Mjuk science fiction är helt enkelt SF som lägger mindre fokus på tekniska detaljer. Star Wars är ett bra exempel på det, för där finns en massa maskiner och saker som inte alls förklaras eller som verkar logiska på något plan. (Med The Force inräknat så skulle jag snarare kalla Star Wars för Science Fantasy).
Hård science fiction däremot måste ha teorier som är ganska sannolika. T.ex just teorier om tidsresa eller att resa genom maskhål eller hur en rymdstation skulle egentligen se ut på basen av det vi vet. Sedan kan man nog använda sig av fiction, det kallas ju science fiction.
Denna film är hård science fiction.
Filmen har väldigt mycket vetenskap, teorierna om att resa genom maskhål, hur tid är relativt och så vidare är riktiga vetenskapliga teorier. De hade tagit in fysikprofessorn Kip Thomas för att hjälpa dem med den vetenskapliga delen, så att mycket om rymdfysik blir så äkta som möjligt. Så det är inget "wibbly-wobbly timey wimey" där, inget "The Force".
 De som har läst Arthur C Clarke, Isaac Asimov och andra gamla sci-fi jättar så kan lätt känna igen sig. Jag kan säga såhär: Den andra lagen inom Robotik citeras på ett ställe.

Handling
Världen håller på att dö, kort och gott. Inget kan mera växa och gigantiska dammstormar förstör skörd och människor. Hela mänskligheten är bara en generation från att totalt utrotas. De som inte kommer att svälta ihjäl kommer att kvävas av dammet.
 Cooper, en bonde och f.d NASA-pilot, bor på en gård tillsammans med sin dotter, son och deras morfar.
Han blir inblandad i ett uppdrag från NASA. Man har hittat ett maskhål nära Saturnus. Man har tidigare skickat in små rymdskepp genom maskhålen för att se vad som finns på andra sidan. Tolv rymdskepp försvann och tre stycken har meddelat att de har hittat nya världar.
Så NASA samlar ihop en besättning som ska resa genom maskhålet för att forska vidare.
Det finns mycket mera att säga om berättelsen, men det finns en risk att jag spoilar för mycket. Mycket tung science, mycket tung fiction.
När jag satt bland publiken och hörde om att de planerade att hitta en ny planet, så tänkte jag "Jo, men närmaste planet ligger för långt borta. De måste nästan använda sig av ett maskhål för att...?" och då säger de det. Gissa om man kände sig intelligent då.

Filmen känns väldigt välgjord. Som jag sa, det finns ingen förklaring som viftas bort med ett "wibbly-wobbly timey wimey" och det finns inte heller några intrigtrådar som blir och hänga löst utan allt förklaras. När jag såg filmen så var jag flera gånger nervös att det skulle komma ett "To be continued", vid vilket jag skulle ha stigit upp och skrikit "Fördubblade galenskaper!" och stormat ut. Som tur är så händer det inte.
Intrigen kan kännas väldigt tung ibland. Man får flera gånger dendär känslan av att "oj oj oj, hur kommer de att klara sig ur detta?" Är det något som kunde behövas mer av så är det lite humor eller lättsinnig stämning ibland.
Samtidigt så skulle jag ljuga om jag sa att det finns vissa element som får mig att himla med ögonen och bara tänka "kom igen...."

Karaktärer och dialoger
Karaktärerna är helt bra, de känns trovärdiga. Coopers ena dotter är hyperintelligent för sin ålder, vilket jag antar att går att föreställa sig. Men det finns några karaktärer som jag tänker att kunde gärna ha fått mera tid. Som t.ex Coopers son och deras morfar. Det känns som om de mer eller mindre "blev lagda på hyllan" utan att egentligen ha något mera att göra med berättelsen.

Dialogerna känns bra, åtminstone för mig som gillar science fiction. Det finns ett citat som jag tycker borde ramas in vid varje sci-fi författares dator:
"När jag var liten brukade vi titta mot stjärnorna och fundera på vår plats i universum. Nu tittar vi bara neråt och funderar på vår egen plats i smutsen". Det är så jag upplever sci-fi nuförtiden, väldigt mycket handlar om hur "ond" människan är och hur dåligt vi behandlar naturen och hur dystopiskt allt egentligen är. Det är väldigt sällan man stöter på en modern sci-fi film som helt och hållet omfamnar tanken på att "det är upp i rymden vi ska!"
Författaren Ray Bradbury sa det i en intervju: "Vad är det för vits med detta gigantiska universum om vi inte tar oss tid att undersöka det? Ni är publiken som ska beskåda universum!"

Lång film
Det som jag kan tänka mig att många människor kommer att störa sig på är att filmen är väldigt lång. Den är 169 minuter lång, dvs nästan 3 timmar. En del scener kan man tänka att kunde kortas av och kanske göras mindre dramatiska. En kommentar som jag fick höra om den var att "temat i filmen är i stort sett om en relation som en far har med sin dotter. Behövdes det 3 timmar till att förklara det?"
Samtidigt är filmen som sagt ganska tung science fiction, så det kan vara krångligt att följa med för en del människor.
Den får minuspoäng också för en annan del av mig: The Power of Love. Jag tänker inte säga var, men de diskuterar det på ett ställe. Jag satt och muttrade "Ha! Gay!" när det kom på tal. Som tur är så användes det inte så som jag trodde. Det var ingen person som var borta någonstans miljontals mil borta, som hittades "för att en person kände på sig det, för de är förälskade och har då ett speciellt band som ingen förstår".

Slutvitsord
Personligen så skulle jag säga att denna film känns som ett tappert försök att skapa 2001: a space odyssey för vår generation. Fast denna film lyckades bättre i och med att inga intrigtrådar blir hängande överallt.
Den får garanterat godkänt av mig! Jag ångrar inte alls att jag såg den, det kändes fräscht att se en science fiction film som faktiskt använde sig av SCIENCE. Men å andra sidan så älskar jag science fiction.
Jag rekommenderar att du ser denna film om du är ett science fiction fan (I synnerhet om du har läst mycket science fiction och är då bekanta med olika teorier!). Men utöver det så tror jag inte man får så mycket av den. Fast vad vet jag.
Den går på bio nu, så ta chansen och se den!

söndag 9 november 2014

American Horror Story: Asylum

När Anttila i Åbo skulle stänga så reades en massa filmer bort. Bland detta fanns den andra säsongen av den amerikanska tv-serien American Horror Story.
Jag hade hört om den serien tidigare. Jag var fascinerad, för jag trodde att det skulle vara en antologiserie i stil med Nightmares and Dreamscapes, Tales from the Crypt osv där varje avsnitt har en skild liten berättelse. Jag hade delvis rätt. Hela serien är uppbyggd så att det är en säsong som har en skild berättelse, så det är inte en skild berättelse per avsnitt. Det har sina fördelar och nackdelar. Å ena sidan så har serien mera tid på sig att utveckla karaktärerna och att fördjupa berättelsen. Å andra sidan så är det lite synd för att det är inte alltid man har tid att sätta sig i en hel säsong för att få en hel berättelse. Om man ser två avsnitt, väntar sedan fem-sex månader innan man ser nästa avsnitt så finns risken att man glömmer bort vissa karaktärer och händelser.

Handlingen
Arkham Asylum, Massachusets- Nej, jag menar
BRIARCLIFF, Massachusets
I början finns det redan ett litet problem med denna serie: Handlingen irrar fram och tillbaka från en berättelse till en annan. Den försöker ha en röd tråd som handlar om mentalsjukhuset Briarcliff i Massachusets på 60-talet. Det styrs av några nunnor, en psykolog och en läkare. Till patienterna hör ett brett sortiment människor, en patient som påstår att utomjordingarna kidnappade hans fru och han är samtidigt misstänkt för att vara en seriemördare vid namn "Bloody Face", en lesbisk journalist som ska botas för det och en fälld yxmördare som yxade ihjäl sin man. Senare i serien kommer det in en patient som tror att hon är Anne Frank och en patient som är besatt av en demon. Och doktorn har något slags monster ute i skogen som han matar med döda patienter. Av någon orsak som aldrig förklaras.
Med tiden börjar det komma fram mera information om allas förflutna. Det finns mera till karaktärerna än vad som möter ögat.
Samtidigt hoppar vi mellan nutid, som en skild tråd där ett gäng ungdomar blir mördade av samma seriemördare som också härjade i området på 60-talet. En man med en mask gjord av människohud som kallas "Bloody Face".

Om serien
Serien är ibland ganska klumpigt uppbyggd, som att de som gjorde den vet inte om det ska vara en episodisk tv-serie som har ett "monster of the week"-format, eller om de ska helt följa en röd tråd. Det går inte att säga vad som är "monstret" i denna serie, för det finns åtminstone fyra stycken som jag kommer på. Den lesbiska journalisten måste fly, utomjordingarna som kidnappade en snubbes fru, vem är "Bloody Face" och en demon som först besitter en ung pojke som kommer in och som sen hoppar in i en nunna. Så slänger vi in lite onda män med onda motiv.
De som skrev denna serie tänkte antagligen att "Nu vill vi ha lite övernaturligt skräck, så vi slänger in det, nu vill vi ha lite psykologisk skräck, så vi slänger in det. Nu vill vi ha en slasher-film så vi kopierar Jason Vorheese, Leatherface och Michael Myers". Resultatet blir en ganska klumpig sörja.

Jag kommer att tänka på Magnus och Brasse i ett barnprogram som jag såg då jag var liten. Brasse skulle försöka göra sockerkaka och han tänkte att "sockerkaka är gott, korv är gott och kola är gott, blandar man allting så kan det bara bli gott!". Resultatet blir inte gott. Här blir det gott om du plockar ur de delar du inte är intresserad av och fokuserar på det som är bra. Försök helt enkelt ignorera en mini-intrig som inte är tillräckligt intressant. Jag struntade blankt i det som hände i nutiden, jag ville veta vad som hände på 60-talet.

Samma gäller det vem som är huvudpersonen. Det skulle vara lätt att tro att det är journalisten och hennes vänner, för de första och sista avsnitten verkar fokusera mest på dem. Men efter att tiden går får en massa andra karaktärer mera tid och det som händer är mestadels utanför gängets kontroll. Som t.ex hela grejen med den demonbesatta nunnan. Ingen i gänget hade något alls att göra med det, hon råkade inte ut för nunnan eller något.
Det kommer sedan fram mera fokus på nunnan som driver hela stället och hon får mera en komplex berättelse. Här får serien pluspoäng från mig, eftersom de lyckades föra fram karaktären i rampljuset väldigt bra.

Slutbetyg
Är serien bra då? Jovisst, jag ångrar inte att jag kollade den. Den frossar inte i misärporr vilket jag först trodde den skulle göra.
Hennes make har dethär ansiktsuttrycket genom hela serien
Den är väldigt förvirrande, speciellt i de sista avsnitten. Där kan ett avsnitt sluta t.ex med att killens fru kommer tillbaka. Och i nästa avsnitt är det ingen som pratar om vad som hände, allt är precis som det var innan hon blev kidnappad. Ungefär som om serien hade glömt bort det faktumet att hon var kidnappad. Visst, det ska utspela sig några veckor senare, men ändå! Vi har väntat på att hon ska komma tillbaka så vi kräver åtminstone en vink!

Ibland åker handen upp till pannan och man tänker "Neeej, inte denhär klyschan...." Gissa hur de fick ut demonen ur nunnan? De fick det inte, hon kastade sig själv från tredje våningen och dog. Före det hade hon varit en snäll tjej, men då hon fick demonen i sig blev hon promiskuös och ond. Precis som i Excorcisten. Det finns en seriemördare med ett ansikte gjort av människohud (precis som Leatherface) som jagar kvinnor för att han hade komplex med sin mamma (precis som Jason Voorheese).
Utomjordingarna kidnappar folk för att impregnera dem med utomjordiska barn för att försöka skapa en slags alien/människa hybrid, precis som i X-files.
Huvudnunnan bär förstås på en stor hemlighet, hon älskar att dricka och är egentligen inte alls god. Var har jag sett det förr....??

Jag skulle ge denna serie 6 av 10. Jag älskar idén och den fungerar jättebra då det fungerar. Ibland önskar jag att de kunde hålla berättelsen enklare och inte försöka för mycket.