lördag 31 januari 2015

Frankenstein av Mary Shelley



Dagens utmaning var "En bok som är skriven av någon under 30 år". Mary Shelley var nitton år när hon skrev Frankenstein. Jag har också länge tänkt läsa denna bok, eftersom jag har under en längre tid satsat på att läsa klassisk skräcklitteratur.
Vad kan jag då säga om denna odödliga klassiker?
Blörgh. Nu har jag läst den iallafall. Jag har tidigare sett filmatiseringar och t.o.m lyssnat på en kort ljudversion av boken, men aldrig läst boken från pärm till pärm.
Ve mig.

Handling
Viktor Frankenstein är en ung man från en rik familj i Geneve. Han bevittnar en blixt slå ner i ett gammalt träd och klyver det på mitten. Det inspirerar honom till att studera hur man kan använda blixtens energi. Han börjar studera i universitetet i Inglostadt och blir expert på kemi och andra naturvetenskaper. Han kommer på en metod till hur man för in nytt liv i död materia.
Han experimenterar med att sy ihop ett monster av döda människors kroppsdelar. Men när experimentet lyckas och varelsen blir levande så får Viktor panik och flyr från laboratoriet.

Monstret flyr ut i skogen omkring Inglostadt och försöker överleva i vår värld. Det går väldigt dåligt, för monstret observerar bara människor till först. Det är så han lär sig att prata. Men när han försöker närma sig människor blir reaktionen alltid densamma: Man skriker och jagar bort honom.
Monstret blir galen av vrede mot sin skapare. Men han vill ge Viktor en till chans: Han vill att Viktor skapar en maka till honom, så att Monstret inte behöver vara ensam.

Viktor går inte med på detta, så monstret beslutar sig för att döda alla som Viktor älskar. Berättelsen slutar med att Viktor dör medan han håller på att jaga monstret över en glaciär. Monstret gråter över sin döde skapare och bestämmer sig för att begå självmord.

Om boken
Den är uppbyggd åtminstone tre olika delar. I den första delen läser vi om ett skepp som är påväg mot Nordpolen. Viktor Frankenstein, nu en galen, undernärd och dödstrött man, kommer körande med sin hundsläde över isen som omger skeppet. Han krashar och besättningen tar honom ombord. Viktor börjar berätta sin historia för kaptenen..
Och där går vi vidare till Viktors berättelse, som handlar om hur han får intresset för vetenskapen, hur han bygger monstret och hur han ger det liv. Han berättar också om hur han möter monstret...
Och vi går in till Monstrets berättelse, som berättar om de hemska öden det har fått utstå av alla människor. Det är Monstrets berättelse som utgör kärnan i boken.

I boken jag läste finns ett litet förord av Mary Shelley. Hon berättar att det finns flera inspirationskällor bakom denna berättelse. Delvis kommer det från när hon och hennes man besökte Lord Byrons sommarställe nära Genèvesjön. Det var en väldigt regnig sommar så Byron och paret Shelley fick stanna inomhus flera dagar i sträck. De roade sig med att diskutera mycket, bland annat om naturfilosofen Erasmus Darwin som påstod att han skulle ha kunnat föra liv i död materia.
När alla gäster satt kring brasan i vardagsrummet brukade sällskapet underhålla sig med att läsa tyska skräckhistorier högt. Lord Byron sa här något som blev den andra inspirationskällan till Frankenstein: Att alla ska skriva var sin skräckhistoria.
Strax därefter fick Mary en mental bild i en vakendröm: att en forskare som har studerat förbjudna vetenskaper lutar sig över en varelse som den har skapat. Varelsen börjar röra på sig på konstiga och omänskliga sätt.

Berättelsens fulla titel är "Frankenstein: Eller den moderne Prometheus". Detta är en referns till den grekiska berättelsen om Prometheus, som var en titan som stal elden från gudarna och skänkte det till människorna. Prometheus fick lida stort för sitt dåd.
Precis som Frankenstein som vill ge människorna kunskap om hur man väcker liv i död materia, men lider stort för det.

Boken har filmatiserats många gånger. Det mest kända exemplet är Boris Karloffs tolkning av karaktären. Det intressanta är att monstret inte alls är så stum som Boris gör rollen. Medan Boris Karloffs monster bara grymtar och inte formulerar ord, så är Mary Shelleys monster väldigt väl beläst och pratar väldigt propert. Det är ändå intressant att notera hur Boris roll som monstret ändå fungerar utan problem.

Betyg
Boken var tyvärr väldigt långtråkig. Det finns alldeles för mycket bakgrundsberättelse till vissa detaljer för min smak. Det finns t.ex ett kapitel som reder ut släktet Frankensteins bakgrund, samt ett som reder ut ett släkte hos en bondfamilj som Monstret försöker komma i kontakt med.
Resten av boken är ett långt gnällande. Sida upp och sida ner så är det antingen Viktor som gnäller om hur hans synd plågar honom eller hur han ångrar att han skapade monstret ELLER så är det monstret som bölar om att mänskligheten är så ond mot honom! Sheesh, kan någon ringa whaambulansen?
Denna bok får mig tyvärr att ställa mig själv frågan ifall "en klassiker" är synonymt med "dötrist". För så känns det i detta fall. Jag blev inte särskilt skrämd av boken, inte speciellt imponerad heller. Om något så var boken tråkig.
Jag ångrar inte att jag läste den. Nu har jag gjort det. Men jag skulle hellre säga att ni ska läsa Dracula om ni vill läsa klassisk skräcklitteratur.
Mary Shelleys Frankenstein får 4 av 10 stjärnor från mig.
Idén var intressant, men det är det. Det var allt gnällande som drog ner betyget.
Nu vill jag läsa något roligt! Något som ger mig glädje!

torsdag 29 januari 2015

Le Voyage dans la Lune (eller "A trip to The Moon")


Nu pratar vi gamla filmer här. Det slår mig fortfarande som osannolikt att denna stumfilm är 113 år gammal. Den kom ut 1902 och handlar helt enkelt om människans första resa till månen. Den kom ut före första världskriget. Den kom ut fjorton år efter att sydstaterna hade förlorat amerikanska inbördeskriget. Frank L Baum publicerade Trollkarlen från Oz två år före denna film. Fyra år före denna film hade H.G Wells publicerat War of the Worlds.
Ganska fascinerande att tänka att ingen av dessa människor lever mera idag, det de såg då och hur de såg på film som ett medium.

Handling
Ett sällskap har byggt en rymdkanon och skickar iväg en expedition mot månen. Denna expedition består av sex män som skjuts upp i en kapsel mot månen. De landar och kliver ut och blir överväldigade av månens skönhet. De vinkar glatt till jorden och går omkring och utforskar landskapet. Utan rymddräkter förstås (sheesh, det är 1902, vem behöver sånt trams?). När de går för att lägga sig så utbryter en snöstorm på månen, vilket får sällskapet att ta skydd inne i en grotta som leder ner under månens yta. Där växer det gigantiska svampar. Dessvärre lever där också en art insektliknande utomjordingar som exploderar om man slår dem över huvudet med ett paraply.
Dessa utomjordingar tar sällskapet till fånga och för dem till sin kejsare.
Där slår sällskapet sig fri med hjälp av knytnävar och paraplyer och flyr ut ur grottan med en armé utomjordingar i hälarna.
Sällskapet måste fly tillbaka till jorden om de tänker överleva! Men hur gör de detta? De har ju ingen rymdkanon med sig! Hur ska de göra?
De knuffar naturligtvis kapseln över kanten så den ramlar från månen ner till jorden! Vet ni INGET om rymdfärder?
De kommer till jorden oskadd, för ingen blir ju skadad av att trilla ner ända från månen. Med sig har de dessutom en utomjording som följde med dem.
Sällskapet får en välkomstparad och medaljer för sin insats.
SLUT

Om filmen
Kanonen redo att avfyras...
Filmen är fransk och regisserades av Georges Méliès som också spelar en av personerna som är med på expeditionen. Melies nämnde Jules vernes böcker Från jorden till månen och Runt månen som inspirationskälla--Regissören använde sig av skådespelare från teaterlivet i Paris till denna film. Man märker att alla gester är övertydliga och alla miner är övertydliga. Detta beror på att stumfilmer inte kunde förmedla känslor genom rod så därför fick skådespelarna förlita sig på just gestero ch ansiktsuttryck. Det är känd som det tidigaste exemplet på science fiction-film trots att den var delvis tänkt att vara en parodi på vetenskapliga äventyrsberättelser som fanns på den tiden. Jag antar att man kan kalla den film för ett homage till Jules Verne. Ett kärleksbrev men samtidigt en hel del ärlighet om hur absurda hans berättelser egentligen är..

Borde man se filmen?
Jag tycker det. Det är en sann klassiker inom sci-fi genren som man bör känna till. Den räknas dessutom till Public Domain, vilket betyder att den finns överallt på internet att se gratis och lagligt. Den är bara tolv minuter lång. Det finns också en handfärgad version som dök upp på 90-talet och blev restaurerad och släpptes 2011.
Ha så kul!

tisdag 27 januari 2015

Flash Gordon

Denna film såg jag på TV när jag var en liten parvel. Jag blev bortblåst av den och tyckte den var episk!
Nu, många år senare, har jag sett den igen och även om den inte är lika episk för mig nu så är den fortfarande en rolig film. Den har bland världens bästa soundtrack, skrivet av ett av världens bästa band Queen! Lyssna bara på temalåten och säg om det inte låter bra!

Handling
Jorden hotas av utomjordingen Ming den Nådlöse. Han har skickat flera olika övernaturliga naturkatastrofer till jorden. Football-stjärnan Flash Gordon, den vackra Dale Ardeen och Dr Hans Zarkov reser mot Mings planet Mongo för att stoppa honom. Kejsaren Ming kidnappar Dale och planerar att gifta sig med henne samtidigt som jorden förstörs.
Flash blir arresterad och ska avrättas. Men han lyckas slå sig fri och måste samla ihop en armé av "hökmän" och andra varelser, för att kunna slå tillbaka mot Ming och rädda jorden!

Om filmen
Den baserar sig på en comic strip som gjordes på 30-talet för att konkurrera med den populära (och liknande) serien Buck Rogers. Denna film är otroligt cheesig. Den är otroligt enkelspårig: Ond rymdkejsare tänker förstöra världen och gifta sig med Hjältens flickvän, så Hjälten måste döda honom och rädda flickvännen och världen. Samtidigt går det inte att undkomma att Flash Gordon-stripparna som filmen baserar sig på var väldigt cheesiga.

Det var ursprungligen tänkt att Star Wars skulle ha varit en filmatisering av Flash Gordon. Men eftersom George Lucas inte fick rättigheterna till att göra Flash Gordon så skrev han om manuset och så kom Star Wars istället.

Filmen fick ett väldigt varmt mottagande då den kom ut 1980. Den håller ganska höga betyg på diverse internetsidor, som Rotten Tomatoes. Den är idag en kultfilm som många människor älskar, inklusive mig själv. Visst finns det dåliga saker att säga om filmen: Specialeffekterna var fortfarande kvar i järnåldern och ibland undrar jag vad Freud skulle ha sagt om alla sexuella innuendon som dyker upp överallt. "Ibland är en cigarr bara en cigarr och ibland är en kvinna i tajta latexkläder som piskas på en bänk bara ett sätt att få tonårspojkarna intresserade"

Huvudrollsinnehavaren Sam J. Jones drog sig undan den vita duken efter några år. Han började istället satsa på att rädda människor på riktigt. Han gick med i amerikanska marinkåren och började specialträna för att bli en livvakt och för att kunna med hjälp av militärstöd kunna rädda gisslan. Tänk er det: Flash Gordon räddar gisslan!
När ISIS har kidnappat några gisslan, så skrattar en av dem ondskefullt att "Ingen kommer att rädda er...!!" och så börjar ni sakta höra basgången..... Innan någon gäll röst sjunger "FLASH!!! AAAH!" från intromusiken och in stormar Sam J Jones för att rädda dagen.
Varför nöja sig med att SPELA en 80-tals actionhjälte när man kan vara det i verkliga livet?
Sen gjorde han en cameo i filmen Ted som kom ut 2012. 

Mitt betyg
Filmen är per definition dålig. Effekterna är billiga, berättelsen är banal och dialogerna är konstiga. Men samtidigt älskar jag det faktumet att denna film inte försöker vara något annat. Om vi jämför med David Lynchs Dune som försöker vara en "djup" film, så försöker denna film inte alls vara det. 
Denna film är utan tvekan en ölfilm. Den är inte tänkt att tas på allvar och försöker du på allvar läsa in någon social kommentar i denna film är du helt ute och seglar! 
Den får 6 av 10 exploderande planeter från mig!
Se den, den är värd några hjärtliga skratt!

söndag 25 januari 2015

Slakthus 5 av Kurt Vonnegut



Nästa titel på listan skulle vara "en bok som kom ut i år", men eftersom vi ännu är i januari så har ingen bok riktigt hunnit komma ut ännu. Så jag hoppar vidare till nästa: "en bok med en siffra i titeln".
Till det valde jag Slakthus 5 av Kurt Vonnegut. Originaltitel (och samtidigt den fullständiga titeln) är Slaughterhouse Five or The Childrens Crusade: A Duty Dance with Death. Den kom ut 1969.

Handling
Vår huvudperson heter Billy Pilgrim. Han är en ung amerikansk soldat under andra världskriget som blir tillfångatagen av nazister. Han blir skickad till den tyska staden Dresden tillsammans med en andra allierade soldater. Under tågresan dit upplever han att han blir "befriad från tiden". Det vill säga att han kan plötsligt uppleva vilka andra ögonblick som helst i sitt liv som han kommer att uppleva och som han redan har upplevt.
T.ex när han är på tåget så kan han plötsligt vara sex år och i simhallen med sin pappa. Sen kan han bli femtio år och göra sig klar för sin dotters bröllop. Sen kan han igen vara tjugoett och vara påväg till Dresden. Det är inget han kan kontrollera, det tycks "bara hända". Människor omkring honom upplever det som att han plötsligt bara blir frånvarande.
När han är i Dresden så bombar de allierade styrkorna staden. Billy lyckas överleva genom att stänga in sig tillsammans med några tyskar och amerikaner i Slakthus nummer 5.

Kriget tar slut och Billy blir först behandlad för post-traumatisk stress. När han kommer ut därifrån gifter han sig och skaffar två döttrar. På sin dotters bröllopsnatt år 1969 blir Billy kidnappad av varelser från planeten Tralfamadore. De tar honom till sin hemplanet för att placera ut honom på ett zoo för att de ska kunna studera honom. Han får alla sina behov tillfredsställda. De kidnappar också en porrstjärna och placerar henne i samma bur som Billy så att de ska fortplanta sig. Detta gör de så småningom, efter att Billy och hon har blivit förälskade. De får ett barn tillsammans och Billy blir skickad tillbaka till jorden för att leva vidare sitt liv.

Billys liv fortsätter inte helt felfritt, men det går an. Han är med om en flygolycka där han är den enda överlevande. Hans fru dör i en bilolycka medan han ligger på sjukhus. När han kommer ut därifrån berättar han för sin dotter om Tralfamadore. Hon tror naturligtvis att han är galen och försöker undvika vidare kontakt med honom.

1973, när Billy är 53 år gammal så är han på ett konvent i Chicago. Där berättar han om sina upplevelser med utomjordingarna. Han berättar också att efter konventet kommer han att dö. Att en person som han lärde känna i kriget kommer att mörda honom.
Exakt det händer.

Om boken
Den utspelar sig inte i en ordning jag just berättat. Den är skriven synnerligen ovanligt och alla stycken ur Billys liv beskrivs sporadiskt, just för att han besitter en förmåga att resa i tiden. På Tralfamadore får han en förklaring till varför han kan göra detta: Tid är inte som vi uppfattar det. Varelserna på Tralfamadore så kan konsten att uppfatta precis hela tidsförloppet. Precis allt som har hänt, som händer och kommer att hända vet de om.
Det vet också vad som händer efter döden: Alla varelser, vi människor också, kommer att för evigt återuppleva gamla ögonblick som vi hade i våra liv. Vi kommer att spendera evigheten genom att återuppleva gamla minnen, eftersom vi kommer då att få förmågan att se precis hela vår tidslinje.
Därför besitter Billy den förmågan. Han är en död man som återupplever ögonblick av sitt liv.
Billy är en fatalist av den starkaste sorten, eftersom han vet exakt när, var och hur han kommer att dö. Men han accepterar det också. Hans förhållningssätt till döden kan bäst summeras med ett citat: "Jag tror jag ska gå och vara död en stund nu, sen kommer jag tillbaka".

Berättaren är också en intressant detalj, för boken är skriven ur synvinkeln på en man som också var i Dresden då det bombades. Slakthus 5 börjar med att författaren identifierar sig själv och berättar om varför han ska skriva denna bok. Denna detalj tyckte jag var intressant, speciellt med tanke på att Kurt Vonnegut själv var krigsfånge i Dresden då det bombades.
Skrivstilen är också rolig när man tänker på beskrivningen som Billy får av Tralfamadorisk litteratur. "Det är bara utvalda ögonblick som beskrivs." Är det inte just så denna bok är skriven? Den har för visso en röd tråd, men den tar en massa olika svängar och vridningar genom olika tidsperioder.
Men det jag älskar med detta är att Kurt inte gör en förvirrad. Man känner sig inte förlorad i alla olika ögonblick man får följa med i Billys liv. Han har gjort ett bra jobb att hålla en intresserad.

Boken kan ha nu som då väldigt cyniska sätt att se på krig och människans lidande. Frasen "Så kan det gå" upprepas många gånger i den svenska översättningen och den används alltid i samband med när något hemskt eller tragiskt beskrivs.
"Han blev påkommen med en tekanna. De arresterade honom och avrättade honom för stöld. Så kan det gå." Nästan som ett "Oho."

Mitt betyg
Jag gillar denna bok!
Jag gillar hur Kurt leker med konceptet om hur tid fungerar. Samtidigt finns det ett visst mått av ärlighet i denna bok då man vet att Kurt själv var med i Dresden.
Den är inte alls krånglig att följa, trots att texten var väldigt komplex.
Jag vet att Kurt själv hade en sån skrivstil att han skrev om varje sida tills han fick den exakt så som han ville ha det. Resultatet kunde bli flera dagar där hans papperskorg var fulla med ihopknycklade sid 73-74. Men då han var klar med boken, då var den på riktigt klar! Det märks när man läser, att Kurt har på riktigt jobbat. Jag borde dock ha läst den på engelska för att få ut precis allt ur den.

Jag ger denna bok 8 av 10! Det är en fiffigt uttänkt bok, även om den kan verka dyster ibland. Den har fått stämpeln som en "antikrigsbok" och till en viss mån har man rätt. Men den är också så mycket mer.... Jag rekommenderar den till alla! Inte bara science fiction-fans.
Jag måste läsa mera Kurt Vonnegut.

fredag 23 januari 2015

Blodhavet

Jag brukar nu som då säga att man ska tänka på mina spel som filmer eller avsnitt ur en episodisk tv-serie. Jag har alltid känt att det är lättare att spelleda om man gör på det viset.
Därför har jag valt att skriva om en av mina spelsessioner, som om det skulle ha varit en film.
Så låtsas nu helt enkelt att det är en filmrecension jag skriver. :D


 Blodhavet är en film som kom ut 1993. Den regisserades av John Andersson och var ett tappert försök av Mad Monkeys att göra en revolutionerande skräckfilm. Deras plan var i stort sett "Tänk om vi sätter en massa zombier på en sverigefärja!" Idén var helt okej och resultatet blev ganska lyckat även om det blev en B-film i dess renaste bemärkelse.

Handling
M/S Afrodite är påväg från Helsingfors till Stockholm. Vi stiftar bekantskap med vaktchefen och två medelålders tanter som befinner sig ombord. Plötsligt blir det en massa problem på bildäck. Vaktchefen och två av hans hejdukar och de två tanterna går ner dit för att undersöka. Vad de finner där är otroligt skrämmande: Från baksidan av en långtradare har en rad slemmiga zombier börjat kräla ut.Vakterna får panik och lyckas slå ner några styckan med pamperna innan det kommer flera. Vaktchefen och hans två kvinnor flyr ner ett däck. Där får de reda på att de hade inte stängt dörren till bildäck och att zombier håller på att svämma över hela färjan.

Våra vänner inser att de måste ta sig upp till bryggan för att kalla på hjälp. Men det visar sig med tiden att någon redan har ringt på hjälp. Hjälpen anländer i form av ett ryskt slagskepp och fyra ryska transporthelikoptrar, som innehåller soldater som är beväpnade till tänderna. Så våra vänner måste slåss mot ryska soldater och zombier för att överleva.
I slutändan så struntar ryssarna i allt och bestämmer sig för att istället sänka Afrodite med några kanonskott från sitt skepp. Lyckligtvis klarar våra vänner sig genom att fly i en livbåt. Vaktchefen klarar sig inte länge dessvärre, eftersom han hade blivit biten av en zombie. Han försöker bita någon av tjejerna, som slår ihjäl honom med en åra innan de slänger honom överbord.

Om filmen
Enligt IMDB så har ingen av skådisarna tidigare spelat i någon större film. Tjejerna var tidigare bekanta inom den svenska porr-scenen och Bengt Larsson som spelade vaktchefen var tydligen regissörens kusin.
Det märks många gånger att filmen inte alls är filmad ombord på en färja, utan att de har byggt en interiör någonstans och filmat i den. Väldigt övertygande interiör, måste jag säga.

Hur gänget lyckas fixa vapen till sig är något som jag tycker är roligt att se. De är t.ex i en bar. Där finns alkoholflaskor. Så vad gör gänget? De river delar av sina klädesplagg och gör hemgjorda molotov cocktails!

Jag ser inte att gänget skulle ha gjort så mycket annat sen dess. De dök upp i en eller annan John Andersson-film, men annars tror jag inte att de har gjort så mycket.
Filmen fick väldigt dåliga recensioner då den visades på bio i Borås, där Mad Monkeys höll till. Det var bara en filmkritiker som gillade den.
Mad Monkeys gick i konkurs 1997 och filmen blev nästan bortglömd. Men den har fått en väldigt stor fanbase genom åren. 2005 började en Blodhavet fanclub samla in namn för att övertyga John och Bengt att ge ut Blodhavet på DVD. De fick ungefär 20 000 namninsamlingar från hela Sverige, Norge och Danmark. John och Bengt gjorde det då möjligt att ge ut Blodhavet på DVD. Den kom ut 2009 och kan köpas från Mad Monkeys hemsida.

Slutbetyg
Blodhavet är inte en bra film. Den är dålig på många ställen. Men det är samtidigt en rolig film att se! Jag rekommenderar att ni ser den om ni får tag i den från något håll!
Den får sju av tio!

måndag 19 januari 2015

Mortal Kombat (filmen alltså)

"Nothing in this world has prepared you for this"....
Ja, det kan man säga...
När jag var liten spelade jag Mortal Kombat 3. Det var ett roligt spel som höll mig och mina kumpaner sysselsatta ganska länge.
Jag tänker inte i detta inlägg prata om Mortal Kombat-spelserien, om du inte känner till de spelen så föreslår jag att ni spelar dem helt enkelt. Men en dag så såg jag att det skulle komma en film på TV med titeln Mortal Kombat. Jag tänkte att Mortal Kombat var ett coolt spel, så hur coolt skulle inte en film vara?
Många år senare hittade jag filmen i en realåda för två euro. Jag köpte den för att återuppliva min barndom och nu tänker jag prata om den!
Rayden

Handlingen
En gång mellan varje generation ordnas en tävling i kampsport mellan olika världar. De slåss till döds. Denna tävling är designad av de Äldre Gudarna för att förhindra krigföring mellan dessa världar. Det är nu dags för jorden att ställa upp i tävlingen mot världen Outworld. Den världen har vunnit nio gånger i Mortal Kombat. Vinner de denna tävling så kommer Outworld att invadera jorden.

Så det är upp till våra tre hjältar att slåss i Mortal Kombat och rädda världen. Dessa hjältar har blivit utvalda av Rayden, åskans gud och jordens försvarare.
Liu Kang är en ung man som går med i Mortal Kombat för att slåss mot den onde trollkarlen Shang Tsung, som mördade Lius bror och svalde hans själ.
Militären Sonya Blade vill söka hämd på tjuven Kano som mördade hennes partner.
Filmstjärnan Johnny Cage vill gå med i Mortal Kombat för att hans karriär media tror att han är en lögnare och kan inte alls slåss på riktigt.

 Våra hjältar och ett antal "redshirts" reser till en ö där tävlingen ska börja. Redshirtsen dör då de möter en fyrarmad karaktär (Goro) från Outworld. När våra hjältar har besegrat Goro så kidnappar Shang Tsung Sonya och tar henne till Outworld, så våra hjältar måste följa efter honom och besegra honom där.
Alla lever lyckliga i alla sina dagar ända tills himlen öppnas och en mörk röst dånar
"Era svaga, patetiska dårar! Jag har kommit för era själar!"
Vilket leder till uppföljaren....
Sonya Blade


Om filmen
Som ni har märkt så är premissen löjlig. Men det är inte nödvändigtvis något dåligt i mitt tycke. Det finns löjliga filmer som är roliga att se just för att de är så löjliga.
Det jag älskar med filmen är att man inte måste ha spelat spelen för att förstå handlingen för allting förklaras. Även om det inte alls låter vettigt, så finns det åtminstone en förklaring. Spelfansen kan bli glada över detta och de som bara vill se en löjlig film där folk pucklar på varandra blir tillfredsställda.
Den här filmen känns på någon konstig vänster som en konstig wrestling-berättelse. Jag kan faktiskt föreställa mig denna film översättas till någon konstig wrestling-story. Tänk på det! Tänk om någon skulle göra en wrestling-story som skulle i stort sett vara Mortal Kombat. Det skulle funka för att det finns samma drama mellan de olika striderna.

Dialogerna i filmen är väldigt komiska för att de försöker låta djupa, men faller ganska platta. När Liu Kang slåss mot prinsessan Kitana så viskar hon till honom "to win the next fight, use the element that brings life!"
Det visar sig att det är vatten han behöver i nästa match. What a twist!
Goro
Shang Tsung kallar folk ofta för "fool!" och han säger sen "You will die!!". Jag har för mig att i många old-school kung fu-filmer så kunde de amerikanska dubbningarna slänga ur sig sådana repliker. Men här är de skrivna på engelska, vilket gör det mera roligt.
När Liu Kang är i Outworld så varnar Kitana honom för vad han kommer att möta på för utmaningar. Han kommer att måste "möta sin fiende", "möta sig själv" och "möta sin största rädsla". Men sen används det inte på något speciellt sätt, annat än att han möter en skepnad av sin döde bror. Jag misstänker att planen var att använda detta till en längre stridsscen, men det blev klippt.

Liu "Shirtless" Kang
CGI-effekterna är väldigt typiskt 90-tal. Monstren ser väldigt blanka och orealistiska ut. Men vad kan man, det var det de hade tillgång till då.

Christopher Lambert spelar Rayden. Det är den enda riktigt stora kändisen jag känner till i den filmen. Han påminner oerhört mycket om sin karaktär han spelade i Highlander. Kanske det är för att han har samma ansiktsuttryck, samma tonläge, samma hållning.... 

Mitt betyg
Ja, vad ska jag säga....Den är på inget plan en bra film, men den är en jättebra ölfilm. Den är så löjlig, så cheesig, så överdriven att den blir komisk. Den är supercheesig på så många sätt.
Se den för all del, men förvänta er inga djupa intriger och karaktärer. Den får 5 av 10 smällar!

söndag 18 januari 2015

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist



Dagens utmaning var "en bok som har blivit film". Jag hade ursprungligen tänkt läsa Peter Pan men råkade då ramla över denna bok i biblioteket.
Jag kommer och tänka på en sak som Orson Scott Card berättade i efterordet till Enders Game: Han har flera gånger fått höra kommentaren "Din bok är så bra att den borde bli en film". Den kommentaren känns konstig, för hur kan en film vara bättre än boken? I många fall så är ju boken full av insikter som karaktärer får, vi får följa med deras känslor... I en film har vi inget av det.

I vilket fall som helst: Låt den rätte komma in blev gjord till film två gånger. Först 2008 på svenska och sen fick amerikanerna tag i den och gjorde en ny version 2010. Jag antar att det skulle vara för krångligt att bara sätta på engelska subtitles. (Låt oss vara ärliga: Är man tillräckligt gammal för att få se en skräckfilm så kan man nog läsa undertext!)

Handling
1981 i förorten Blackeberg. En tolvårig pojke, Oskar, bor i ett radhus tillsammans med sin mamma. Oskar torteras nästan dagligen av mobbaren Jonny och hans vänner.
En del konstiga mord börjar hända i Blackeberg och andra förorter. Lik har hittats urtappade på blod. Samtidigt har en ny flicka flyttat in i Oskars hus. Hon heter Eli och är vacker men väldigt konstig. Hon kommer ut bara på natten...

Vad jag tyckte om boken
Den är väldigt lättläst. Språket är väldigt lätt och därför lätt att förlora sig i. Det är den sortens bok som man tänker "Nå, jag läser nu bara en halvtimme, sen ska jag göra något annat". PANG, två timmar senare och hundrafemtio sidor senare så vaknar man.
Den är tyvärr inte så lysande som kritiker påstod. Kanske det är jag som är ett härdat skräckfan, men jag blev faktiskt inte alls skrämd av denna bok. Jag fann den spännande på vissa ställen, men jag blev inte skrämd.
Karaktärerna är helt trovärdiga, antar jag. Oskar känns dock inte riktigt som en äkta tolvåring, men kanske det är bara jag. Han funderar väldigt mycket på livet och kärleken och döden att han inte känns som en tolvåring, utan snarare som sjuttonåring. Men igen, kanske det är bara jag.
Boken innehåller mycket homoerotiska (och pedofili, jag vet nog skillnaden) beskrivningar, så mycket att jag misstänker att John försökte göra en Anne Rice dvs att använda vampyrer som en slags symbol för homosexuella (eller allmänt utstötta människor) i dagens Sverige. Inget fel med att göra det, men det känns som att han fokuserar för hårt på det istället för att försöka skrämma mig.

Samtidigt tycker jag det är synd att jag John inte leker tillräckligt mycket med vampyrerna. (nej, jag spoilar inte här, vampyrer nämns på bokens baksida). 
Titeln "låt den rätte komma in" syftar på en detalj från folktro som går ut på att vampyrerna (och demoner i största allmänhet) inte kan komma in i ditt hus såvida de inte är inbjudna. Denna myt har sin rot i bibeln bland annat, då den varnar mot att man inte ska "bjuda in onda andar".
Visst är det en fin detalj, men det känns igen som att han slutar leka med vampyrerna där. Det finns inget som är mystiskt alls med dessa vampyrer, utan det känns som om John har tänkt "DETTA är en vampyr, DETTA är vad en vampyr gör, DETTA är hur en vampyr fungerar". Han skulle kunna leka mycket mera med vampyrerna och sätta in nya element till vampyrlegenden och skapa en slags nordisk vampyr. Anne Rice gjorde det och Bram Stoker gjorde det. Och hata mig om ni vill, men Stephanie Meyer gjorde det.

Skulle jag rekommendera boken?
Ja, varför inte? Trots sina brister var boken en rolig läsning. Jag ångrar inte att jag läste den.
Skrämde den mig? Inte alls. Men den var helt bra.

Nosferatu (1922)


Detta är min favoritfilm med vampyrer. Släng er i väggen alla "vackra, men ack så lidande"-vampyrer, ni har haft monopol på vampyrfiktion sen 90-talet. Jag vill ha monstruösa vampyrer som inte har några ädla motiv alls!

Denna film är Nosferatu, också känd som Nosferatu: eine Symphonie des Grauens, vilket översätts till "Nosferatu: En skräcksymfoni". Det är en stumfilm från 1922 med Max Schreck i rollen som greve Orlok. Det var ursprungligen tänkt att vara en filmversion av Bram Stokers bok Dracula, men regissören fick inte rättigheterna och försökte därför kringgå lagens långa arm genom att göra en egen version.
Stokers släktingar stämde de som gjorde denna film och rätten beslutades att alla kopior av denna film skulle förstöras. Så filmen var död.... Ända tills en kopia dök upp igen och nu är filmen stämplad som en av de bästa skräckfilmerna. Precis som typiska filmmonster: Man tror det är död tills det kommer tillbaka.
Filmföretaget som gjorde denna film blev tyvärr bankrutt på grund av denna incident, så detta är Prana Films enda film.

Väldigt lite vet man om huvudrollsinnehavaren Max Schreck. Han gjorde en rad tyska filmer och jobbade i Berlinteatern. Han dog 1936 och ligger begraven i Brandenburg.
Handling
Om du är bekant med boken Dracula så behöver du bara läsa slutklämmen egentligen. Är du inte bekant med boken Dracula så skäms på dig!
Denna film är ändå inte en helt rak filmatisering av Dracula. Den utspelar sig i Tyskland, det finns inga fladdermöss och ingen blir förvandlad till en vampyr eller pålad.

Om filmen

Tysk Expressionism
Man kan inte tala om denna film utan att prata om den tyska expressionismen som lyser tydligt.
Expressionism som konstform består, väldigt förenklat, av att man skulle försöka fånga det en person känner på insidan. Istället för att försöka måla en tavla av frukt i en skål så skulle man måla det som man känner.
I Tyskland hade denna rörelse blivit väldigt stor. En stor orsak bakom detta är för att Tyskland hade isolerat sig från omvärlden under det första världskriget. Så det kom inte in några filmer från utlandet. Men det hjälpte att forma och utveckla tyska filmer för de tilltalade folk väldigt mycket.
I fallet Nosferatu så märks expressionismen främst genom de stela rörelserna och väldigt uttrycksfulla ansiktsuttrycken. Manusförfattaren Henrik Galeen var inspirerad av just tysk expressionism och mörk romanticism.

 Denna stil kom att påverka senare filmskapare som Alfred Hitchcock och Orson Welles. För att inte tala om Tim Burton. Man ser tydliga expressionistiska drag i Nightmare before Christmas och Edward Scissorhands.

Slutbetyg
Det jag älskar med filmen är atmosfären som expressionismen framkallar. Hela filmen känns kuslig och mystisk på grund av kontrasterna i bilden och karaktärernas långsamma, kontrollerade och samtidigt tydliga rörelser. Detta känns sant med vår vampyr, greve Orlok. Han känns inte alls mänsklig. Delvis på grund av hans utseende, men också för att han rör sig så omänskligt. Han känns närmare Dracula än Bela Lugosis tolkning av rollen. Både bokens Dracula och greve Orlok känns som parasiter. De lever båda av mänskligheten. De blir inte förälskade i någon och lockar någon till sig för att de är kära i dem. Dessa vampyrer krälar in genom ditt fönster då du sover för att dricka ditt blod.

Jag rekommenderar denna film till alla skräckfantaster. Ni måste inte älska den, men detta är en sann skräckklassiker som man borde se.
Här är hela filmen i original, med polerad bild och nyinspelat soundtrack, men här är också en kortare version för de som har bråttom.
Enjoy!


torsdag 15 januari 2015

En glimt av Paradiset av F. Scott Fitzgerald

Inför denna uppgift skulle jag läsa "A classic romance", dvs en klassisk romantisk berättelse.
Det knepiga med denna uppgift är frågan "Vad definieras som klassisk litteratur"?
Efter lite forskning så lyder den officiella definitionen av "en klassiker" som "litteratur som har påverkat senare författare och som berättar något aktuellt för den tiden den skrevs och som påverkar än idag".
Min personliga definition av klassiker är "Böcker som är så tråkiga att de effektivt dödar all lust att läsa igen".

Jag gjorde tyvärr ett misstag när jag plockade ut en bok vid biblioteket. Jag hade forskat före på internet om någon bok som skulle vara intressant att läsa. Jag hade hittat This side of Paradise av F Scott Fitzgerald. När jag var i biblioteket och kollade under Fitzgerald så hittade jag En glimt av paradiset av Fitzgerald. Det stod inget på baksidan, annat än "F.Scott Fitzgerald skrev jättebra om 20-talet, hans verk har influerat bla bla bla". Så jag antog att jag hade fått tag i rätt bok, med en dåligt översatt svensk titel.
Det visar sig att jag hade fått fel. Jag har nu läst igenom denna bok och kommit fram till att jag inte tänker leta efter This side of Paradise och läsa igenom den. Har redan läst en bok av gubben Fitzgerald. Glöm det! Min plikt är uppfylld!
Dessutom så finns det en stor del romantik i denna bok, även om inte boken centrerar kring kärlek så spelar kärlek och relationer en stor roll.

Handling
Denna bok består av fyra korta noveller. De handlar om rika universitetsmänniskor som levde rikt under 1920-talet trots att deras liv egentligen var tomma och värdelösa. En del försöker fylla denna tomhet genom att tråna efter kvinnor och sprit Men alla berättelser slutar med att finanskrisen slår hårt mot dem. I en av berättelserna skjuter en person sig på sitt hotellrum.
I de flesta av de berättelser så finns det en person som försöker vinna någons hjärta genom att antingen flasha med sina rikedomar eller helt enkelt låtsas att de är stenrika. Och sedan går det dålig av en eller annan orsak. I "Bernice bobbar sitt hår", så gör Bernice göra revolt mot sina föräldrar genom att fixa en revolutionerande "bob-frisyr". Det fångar också intresset hos en ung man hon blir förälskad i, men det går dåligt.

Om boken
Fitzgerald behandlar "det glada 20-talet" väldigt mörkt. Det intressantaste i boken enligt min åsikt var förordet, för det skrevs av Fitzgerald själv. Han beskriver 20-talet som en tid då väldigt mycket blev tillåtet, men för att citera den Goda Boken: "Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt". Fitzgerald berättar om folk som drack för mycket och ägnade sig åt för perverst sex, vilket slutligen ledde till att människorna förstördes personligt eller fysiskt. Det är intressant för jag har aldrig hört om den sidan av 20-talet förr.

Boken var tyvärr väldigt tråkig. Jag vet inte, kanske det är bara jag som är en ointelligent barbar som inte uppskattar högklassig litteratur. Den här boken var exakt en sån bok som man skulle läsa i gymnasiet på modersmålstimmarna, då man måste läsa "en klassiker". Det vill säga: En bok som är dötrist, full av tomma beskrivningar och inga karaktärer som man kommer ihåg eller bryr sig om. På riktigt, jag minns inga karaktärer från boken för alla var bara stela "vita rika överklass amerikaner".
Oh ja, jag dissar Fitzgerald! Sug på den, intelligenta elit! Va ska ni göra åt det då? Man kan påstå att en bok är bra för att den har förändrat samhället, visar på människans kamp och bla bla... Det kan fortfarande vara världens tråkigaste bok för det! 

Skulle jag rekommendera boken? Tja... På egen risk. Det finns värre böcker. Moving onto the next challenge!

tisdag 13 januari 2015

Doctor Sleep av Stephen King

Nu har jag sagt A och pratat om The Shining. Nu är det dags att säga B och prata om Doctor Sleep. Denna bok skulle vara en "som är över 500 sidor lång" och denna är 510. Samtidigt har jag alltid varit nyfiken på denna bok och behövde en bra ursäkt att läsa den (annat än "Jag vill läsa den")

Handling
I boken möter vi Danny Torrance. Han är nu i 40-årsåldern och gravt alkoholiserad. Efter hela incidenten med hotellet så hade hans "gåva" bara blivit värre och det hade börjat tära på hans psyke. Så han dricker för att döva smärtan och alla demoner som torterar honom. Trots att han inte alls ville bli som sin pappa.
Han är på riktigt på botten av precis allting. Han kan inte hålla ett fast jobb, utan han bara driver runt och accepterar snuttjobb. Sen dricker han upp pengarna, blir sparkad från sitt gamla jobb och drar vidare. Slutligen kommer han till staden Frazier i New Hampshire. Där beslutar han sig för att hålla sig nykter och börja leva ett ordentligt liv.

Strax före 9/11 föds flickan Abra Stone. Hon börjar med åren visa tecken på att själv besitta samma förmåga som Danny. Kanske t.o.m starkare än Danny, eller så är det Danny själv som börjar bli gammal och hans gamla "skimmer" börjar avta.
Slutligen så finns det ett litet gäng som kallar sig för "Den Sanna Knuten". De reser runt i USA i en kolonn med husvagnar och kidnappar barn för att "dricka upp" deras essäns.
Saken är den att "skimret" är något alla människor har. En del har det i större utsträckning och andra har det mindre. Men barn har alltid ett större mått av "skimmer", en del har mer än andra. Och om man torterar en människa som besitter skimret till döds, så kommer personen att andas ut en vit ånga. Denna ånga kan hålla en person semi-odödlig.

Den Sanna Knuten upptäcker Abra och blir medvetna om hennes krafter. Därför börjar de smida planer på att tillfångata henne och hålla henne vid liv så att hon kan ge en oändlig mängd ånga.

Om boken
Om The Shining var en "spökberättelse" så skulle jag säga att Doctor Sleep är mera en "mörk urban fantasy"-berättelse. Kanske det är bara jag som har blivit ett härdat skräckfan som är svår att imponera på, men jag upplevde början av boken som lite skrämmande.

Det intressanta med att läsa denna bok har också varit att se hur Stephen har ändrats sen han skrev The Shining. Ett fel som Stephen gjorde väldigt ofta då han var yngre var att han förklarade nästan för mycket. När jag läste Jurtjyrkogården så kom jag på mig själv med att hoppa över vissa stycken som förklarade för mycket och som jag inte var intresserad av att läsa. Som t.ex familjehistoria. Vem bryr sig om någon karaktärs släktingar när det finns annat i boken som är mera intressant? Visst, det kan ha betydelse senare i berättelsen, men i just det ögonblicket fångade det inte mitt intresse.
I denna bok gör han inte det misstaget. Det känns som att han skriver "lagom", som att varje detalj har betydelse och inte bara är utfyllnad.
Gubben King har verkligen åldrats mycket. Men hans skrivkonst har blivit vassare.

Betyg
Jag ger boken 7 av 10. Jag rekommenderar den om du gillar mörk fantasy som utspelar sig i en modern etappning. Men vill du ha en berättelse om spöken som hemsöker korridorer så blir du besviken.
Samtidigt saknas det många detaljer som jag önskar att kunde ha varit med. Det pratas t.ex väldigt lite om Overlook-hotellet, vad som hände med platsen efteråt. En del karaktärer har blivit gamla och dött bort sen The Shining. Även om de finns med i början av boken så tycker jag det är synd att vi får reda på att de har dött. Speciellt om det inte händer "framför våra ögon", utan vi får reda på det för att Danny läser om det på internet eller något. Jag hade älskat ifall Dick Hallorann hade fått mera plats i boken! Men man kan inte få allt. Samtidigt förstår jag: Han var redan gammal när The Shining utspelade sig och Doctor Sleep utspelar sig på 2010-talet.

Lång story kort: 7 av 10. Läs den om ni gillar mörk fantasy-äventyr i modern miljö.

måndag 12 januari 2015

The Shining av Stephen King



Först på listan finner vi "en bok som är över 500 sidor lång".

Boken som jag läser har skrivits som en uppföljare till The Shining som heter Doctor Sleep. Men jag kan inte berätta om den om jag inte berättar om The Shining först. Så detta inlägg kommer att vara en liten recension av The Shining så kommer nästa inlägg att handla om Doctor Sleep.

Handling
The Shining handlar om familjen Torrance. Den består av pappa Jack Torrance, mamma Wendy Torrance och lille Danny Torrance. Jack är en nykter alkoholist som nyligen har blivit avskedad från sitt lärarjobb efter att ha misshandlat en elev. Han är livrädd för att sätta sin familjs levebröd på spel, så han söker febrilt efter ett jobb som ska kunna garantera hans familj ekonomisk trygghet. Samtidigt plågas han av dåligt samvete då han en gång i fyllan råkade bryta lille Dannys arm i misstag.
Overlook-hotellet uppe i Colorado-bergen är stängd på vintern. Den vanlige fastighetsskötaren är på semester då och ägarna erbjuder Jack jobbet. Det kommer att bli en lång vinter för Jack och hans familj eftersom Overlook blir totalt isolerat på vintern när snön har fallit. Men Jack är positivt inställt till jobbet. Han hoppas att han ska kunna återknyta de skadade banden han har med sin fru och son. Samtidigt jobbar han på en pjäs som han vill få klart. Dessutom finns det ingen sprit på Overlook över vintern, så Jack kan inte heller dricka hur mycket han än försöker.

Jacks son Danny har ett litet annat problem på halsen. Han besitter en mystisk förmåga som han inte kan förklara. Han kan kommunicera med hjälp av telepati och kan se glimtar in i framtiden och så är han synsk. På hotellet träffar han kocken Dick Hallorann. Han tar Danny åt sidan och berättar att han också har denna förmåga. Dicks farmor kallade denna breda förmåga för "Shining". Han varnar också Danny för att hotellet "skimrar" och att Danny kommer att se hemska saker.

Efter många om och men visar det sig att hotellet försöker komma in i Danny för att använda hans "shining" för att nå ut till omvärlden. Men hotellet lyckas inte med detta så tar det Jack i besittning för att få honom att mörda Wendy och Danny. På det sättet skulle Danny också bli en del av de spöken som hemsöker hotellet och då skulle hotellet också kunna använda Dannys förmåga.
Lyckligtvis slutar allt med att Jack glömmer att lätta på trycket i den gamla värmepannan som finns i hotellets källare då han är för upptagen med att försöka ha livet av Danny.
I ett sista försök till bot och bättring så springer Jack ner till källaren, men ångrar sig och bestämmer sig för att gå under tillsammans med hotellet. Pannan exploderar och hotellet brinner ner.

Om boken
Stephen berättade i en intervju att inspirationen kom från flera håll. Ett var att han och hans familj gjorde en liten bilresa upp till Steniga Bergen i Colorado. De bokade in på ett litet hotell och var de allra sista gästerna innan hotellet skulle stänga för vintern. Stephen minns att han gick omkring i de öde korridorerna, åt med sin familj i den annars övergivna hotellrestaurangen och satt ensam i en bar där en bartender serverade drinkar.
En annan inspirationskälla var Stephens egna känslor för faderskapet. Han var då en "ung pappa" och kom på sig själv med att tänka oerhört hemska saker om sina barn.
Ni som är föräldrar, känner ni igen er i detta? Att ert barn är jättestökiga, de vägrar sluta skrika, de är jobbiga och för ett kort litet ögonblick, om det så bara är en millisekund, så har ni lust att slå till ungen? Jag tvivlar inte på att ni älskar era barn och skulle för allt i världen inte kröka ett hårstrå på deras huvuden. Men dendär lilla sekunden....

Jag älskar karaktären Jack. Han är välskriven och en ganska trovärdig karaktär. Han är väldigt tragisk på många plan och jag har inga problem med att sympatisera med honom. Han är en karaktär som lider av dåligt samvete och försöker gottgöra det. Han kämpar med sin alkoholism, han försöker göra ett bra jobb som vaktmästare, han försöker vara en bra far och make. Det känns hela tiden som att han har oddsen emot sig.... Ända tills hotellets "spöken" erbjuder honom att gå med i deras sällskap och aldrig behöva känna sig ensam mer.

Betyg
Denna bok är en av min favoritböcker som King har skrivit. Den räknas till en riktig King-klassiker och med all rätt. Jag rekommenderar att ni läser denna bok!

lördag 10 januari 2015

Läsutmaning!

All right! Nu är handsken kastad!

Jag tänker i år åta mig en bokutmaning. :) Och varje bok jag läser av denna lista så tänker jag åtminstone skriva några rader om.
Antagligen kommer jag inte att lyckas med utmaningen, för jag är urkass på självdisciplin, men ändå!

Låt läsandet börja! Här ser ni listan över de böcker jag tänker läsa! Tänker ni joina mig?


tisdag 6 januari 2015

Highlander 2: The Quickening

För en tid sen (mindre än en vecka sen) så recenserade jag Highlander. Jag tänker inte upprepa vad som händer i filmerna, bara anta att ni har läst den.

Men jag kan be er begrunda följande problem med att göra en uppföljare till Highlander: Den handlar om en grupp odödliga som lever i våra tider. De kan bara dödas genom att man kapar huvudet av varandra. Och när tiden är inne så kommer de två sista att slåss mot varandra och den som vinner får "priset", vilken är en mystisk kraft som skulle bara vara elände för världen ifall den faller i onda människors händer.
Den slutar med att huvudpersonen Connor McLeod dödar den siste odödlige och således vinner "Priset".
Så alla odödliga är borta förutom Connor. Hur gör vi en uppföljare då?
Kanske det finns flera odödliga som vi inte visste om?
Kanske spelet inte egentligen är över utan det finns flera lager som ingen visste något om?
Kanske Connor är en utomjording från planeten Zeist som är odödlig sålänge han är på jorden och som kan återkalla sin vän Ramirez från graven?
Naturligtvis är det den sista biten som antas till filmen!

Handling
Sååå, i vilken ände ska vi börja....
Från filmens första sekunder. De lyckades ignorera ettan på tre sekunder.
Connor använder sin kunskap till att bygga en sköld som blockerar allt solljus. Det gör förstås att folk inte alls tycker om honom och att planetens ekologi förstörs. Connor har äntligen kunnat börja åldras och bli gammal. Connor McLeods företag som har byggt skölden kritiseras för att det har monopol på marknaden. Tänk er det, ett företag som bygger en sköld för att skydda världen mot solen är orättvis mot mindre företag som också försöker bygga sköldar för att skydda världen mot solen.
SAMTIDIGT så får vi en flashback till ökenplaneten Zeist. Connor är med i en rebellgrupp som slåss mot ett rike vars armé leds av den onde general Katana. Connor och Ramirez blir tillfångatagna och blir utskickad till vår hemska gröna planet. Och som straff så blir Connor och Ramirez odödliga då de anländer till vår planet, hemska tid!
Och INGET av dethär pratades om i den första filmen!

General Katana på Zeist är bekymrad över att Connor McLeod inte har dött som planerat. Så han tänker skicka in två av sina underhuggare till vår värld för att mörda Connor. Det roliga är att de två underhuggarna pekar ut varför denna plan är onödig: Connor kommer ändå att dö av hög ålder om några år. Varför bara inte låta honom somna in?
Bill och Bull
I vilket fall som helst så far de ändå. De misslyckas med att döda Connor, som igen blir ung då de dyker upp för tydligen är det som att trycka på "reset" om man skickar typer från Zeist till vår planet. Connor dödar dem och skriker ut Ramirez's namn. Ramirez kommer tillbaka av någon orsak, med huvudet på plats och allt.

Katana försöker ta saken i egna händer och åker till jorden. Han söker upp företaget som har byggt skölden och gör en deal med dem. De ska döda McLeod och i utbyte så får de något....
Lång story kort: Det misslyckas. Connor och Ramirez och en tjej de plockade upp längs med vägen (Tjejen har sex med Connor tre minuter efter att de hade träffat) åker till generatorn som fixar skölden. Tjejen de plockade upp, vad hon nu heter, har en teori om att ozonlagret är reparerat och att skölden inte behövs längre. Ramirez dör då han offrar sig för att McLeod och hans tjej ska kunna rymma från en fälla som någon hade placerat i reaktorn.
McLeod slåss mot Katana i reaktorn och dödar honom, kraften som kommer från Katana förstör reaktorn och skölden försvinner. Alla är lyckliga.

Om filmen
Denna film har kallats för den sämsta filmen någonsin. Jag håller inte med om detta. Den finns någonstans där uppe, men jag har sett mycket sämre filmer (för en tid sen talade jag om 100 Girls och före det Dune, de filmerna är tusen gånger sämre). Den dåliga kritiken kommer antagligen från att Highlander var en jättebra film och en filmserie såg hur bra ut som helst på pappret. Men denna film kör i stort sett precis allt som hände i ettan i diket. Det är som att uppföljaren till Harry Potter visar det sig att trollkarlarna egentligen är utomjordingar som kan kasta trollformler bara på jorden.

Christopher Lambert, som spelade Connor, var väldigt nära att gå ifrån projektet innan det var klart. Men eftersom han hade skrivit ett kontrakt så var han fast.
De har försökt släppa Highlander 2 på DVD utan att referera till Zeist. Genom att t.ex inte säga att det är Zeist, utan jorden för 50 000 år sen. Vilket hjälper lite, men inte mycket. Det är som att först köra på en gammal tant och sen försöka ursäkta sig genom att säga "Jag är säker på att det skulle ha varit nästa Hitler."

Det mesta av interiörerna ser ut som om det skulle ha tagits från Blade Runner. Fakutm är att denna film har jämförts med Blade Runner så många gånger och jag kan inte alls förstå varför! Den enda likheten mellan Blade Runner och Highlander 2 är att båda världarna är dystopiska där det knappt finns någon sol.

Betyg
Jag köpte denna film för många år sen då jag fick reda på att det fanns en tvåa och jag älskade ettan. Tji fick jag!
Ångrar jag att jag såg den? Inte egentligen. Visst är den dålig, men som jag sa, jag kan på rak arm räkna upp fem andra filmer som är mycket sämre. Denna film lyckades nästan vara underhållande vilket man inte kan säga med de andra filmerna jag tänker på.
Mitt betyg blir 3 av 10.

Cowboys & Aliens



När jag hörde att det gick på bio en film som hette Cowboys & Aliens så hade jag en tanke om den: "Antingen kommer den att vara helt urkass eller så kommer den att vara jättebra!"
När jag nu många år senare var hem-hemma över julen så har jag en inofficiell tradition: att jag ska gräva lite i realådorna hos Makuuni, Prisma och Fazers musik för att där hamstra lite billiga filmer. Det är otroligt vad man kan hitta i dessa lådor!
Jag hittade t.ex Fire & Ice i just en sån låda hos Fazers.
I år var jag hos Makuuni och hittade två andra filmer då kassatanten poängterade att jag kunde få en tredje helt gratis. (De hade ett "Ta tre, betala för två"-erbjudande). Då norpade jag denna film. Jag tänkte att den var värd min uppmärksamhet. Jag menar come on, det har Daniel Craig och Harrison Ford i huvudrollerna. Filmen heter Cowboys & Aliens. Vad kan gå fel?
Nu ska jag säkert säga att allting gick fel, men faktiskt så var den inte så dålig.
Men mera om det senare, låt oss gå in på

Handlingen
Jake Lonnegan (Daniel Craig) vaknar upp mitt i ödemarken. Han har inget minne av hur han kom dit eller speciellt mycket om sitt liv före. Men han har ett konstigt metalliskt föremål på sin ena arm. Han beger sig mot staden Absolution. Efter en del incidenter i staden så blir den anfallen av utomjordingar. De flyger över staden med små skepp och kidnappar människor med en mekanisk lasso.
Ett uppbåd samlas för att helt enkelt gå och leta efter utomjordingarna som tog deras folk. Detta uppbåd består av Jake Lonnegan, boskapsägaren Woodrow Dollarhyde, Ella, en barägare och en pojke.
Lite senare i filmen dör Ella strax innan indianer tar gänget till fånga. De slänger hennes kropp på elden och genom det så återvänder hon från de döda. Det visar sig nämligen att hon är en utomjording vars ras blev utrotade av dessa utomjordingar. Hon berättar att utomjordingarna är på jorden för att leta efter guld och samla in människor.

Efter att ha blivit utsatt för en indian-ritual som får Jakes minnen att komma tillbaka så beger sig gänget till platsen där utomjordingarnas moderskepp förtillfället befinner sig. För Jake visste tydligen om det egentligen, då han hade varit där förr.
Long story short: De klättrar ombord, spöar lite utomjordingar, spränger skeppet, räddar en massa människor och åker hem. SLUT!

War of the West?
Enligt internet så hade regissören Jon Favreau tänkt visa med denna film hur det skulle kännas för den vite mannen att bli utsatta för samma fasor som indianerna. Att bli kidnappad och dödad av en övermakt som hade mycket bättre teknologi. Samma tanke hade han som tecknade serien på vilken denna film är baserad.
Denna tanke är han inte först med. På 1800-talet skrev H.G Wells War of the Worlds. En av herr Wells tankar med denna bok var att visa till den viktorianska gentlemannen hur det kan kännas att bli invaderad av en övermakt, precis som det brittiska imperiet hade gjort runt i världen århundraden före.
Regissören till denna film har helt enkelt tagit denna enkla tanke och placerat den i western-miljö. Gör det denna film dålig? Nä. Men jag tänker ändå att det är värt att poängtera ut.

Om filmen

Favreau har sagt att han ville göra en trovärdig film där 1800-tals människor försvarar sig mot en utomjordisk attack med vad de har. Det känns inte som det är det han gör. För det första: Jake Lonergan har ett strålvapen som han har fått av utomjordingarna som är MYCKET mera kraftfullt än några pistoler. För det andra: Han har varit på deras bas förut, så han kan regionen. För det tredje: Ella är en utomjording som också har en massa info om utomjordingarna, deras ursprung, deras syfte och svagheter.
Så nej, det är inte precis 1800-tals människor som försvarar sig mot en utomjordisk attack. Det hade varit mycket bättre om inget av ovanstående hade existerat, utan vi hade haft en film som på riktigt hade handlat om en massa bondtölpar som inte vet ett hum om utomjordingar. "Men hur skulle de då kunna döda alla utomjordingar?" Jag vet inte svaret på den frågan. Kanske själv uppfinna något sätt? Kanske genom trial-and-error?

Favreau har också sagt att filmer av John Ford & Sergio Leone har fungerat som inspirationskälla. Det märks, speciellt i den första delen för western-elementen är väldigt tydliga. Till en sån grad att det nästan blir förutsägbart tyvärr. När Lonnegan anländer till staden så säger han inte sitt namn, han ler aldrig. Staden är i trubbel, han måste fixa det. Han går in till en saloon där det blir ett slagsmål. Han blir arresterad och ska hängas men lyckas fly.

Kostymerna är bra designade. Säkert satt någon galen sömmare i publiken och skrek "Såhär klädde man sig inte på den tiden!". En historiker skulle säkert också säga "Såhär betedde sig inte folket på 1800-talet!"
I ovanstående fallen skulle jag säga att det inte stör filmen. Jag slår vad om att ifall jag pratar med Favreau om vad han tänkte på då han gjorde filmen, så skulle han svara "jag tänker göra en western-film enligt den modellen som folk tror att western var!". Vill man ha en riktig historiskt korrekt film? Se då en dokumentär!

Filmen är något allvarligare än vad jag hade väntat mig. Jag tänkte först att filmen skulle vara lite mera ploj, i stil med Independence Day. Men då den filmen hade en del komiska inslag så är denna film lite mera allvarlig. Kanske för att passa in western-temat bättre, men ändå. Det tycker jag är synd att vi inte får en scen där en Cowboy hoppar upp på ett rymdskepp och skriker "yeehaaw".

Slutdom
Filmen var helt okej. Den känns inte dålig, men det är inte heller den bästa filmen jag har sett. Den är värd att döda några timmar på. Jag önskar bara att regissören inte skulle ha fegat ur sitt löfte om "1800-tals människor vs utomjordingar" och satt in en massa saker som hjälper dessa bönder på deras uppdrag.
Men om du vill ha just en helt bra action-äventyrsfilm med cowboyer och utomjordingar, så lär du inte bli besviken! Ta en titt på den, vet ja!
Jag ger filmen 6 av 10!

Master Killer (eller "The 36th Chamber")



För många år sen fick jag tips om att kolla upp en gammal kung fu-film av Shaw-bröderna. Jag hade aldrig riktigt sett en "riktig" kung-fu film förut så jag tänkte att denna utmaning kunde vara intressant. Jag har tidigare hört om urkassa kung fu-filmer som Clones of Bruce Lee.
Jag har nu kollat Master Killer och tänker recensera den.
Det intressanta är att i USA heter filmen Master Killer, fast tanken på att ta ett liv är helt fel för Shaolin-munkar, så därför tänker jag att 36th chamber är en bättre titel.

Handling
Filme är inspirerad av det riktiga livet av Shaolin-munken San Te. Han spelas i denna film av Liu Chia-Hui. Jag säger "inspirerad" för oerhört mycket i denna film är fiktivt, precis som det får vara!

San Te, född Liu Yude, har blivit med sin skola indragen i en revolt mot det manchuriska regeringen i sin hemstad. Regeringen svarar med att döda allihop i Lins skola, alla hans familj och vänner. Lin flyr och bestämmer sig för att hämnas. Han lyckas söka skydd i ett shaolin-tempel. Munkarna vill först kasta ut honom, eftersom han inte är en medlem. Men abboten visar nåd och låter honom stanna.  Efter ett år börjar han träna kung fu och går igenom 35 olika kamrar och avancerar snabbare än någon annan elev tidigare har gjort. Dessa kamrar går ut på att han ska uppföra olika uppgifter och studera vissa tekniker och lära sig bemästra dem. Ett exempel på en kammare dyker upp tidigt i filmen.
När det är dags att gå till mat så ska lärjungarna gå genom en korridor med en bassäng. Där finns en del hopbundna stockar som flyter på vattnet. San Te misslyckas med att hoppa över dessa stockar och faller i vattnet. När han kommer upp och går in i matsalen blir han utslängd för att hans kläder är blöta. Och när hans kläder äntligen har torkat så är all mat slut. Han lyckas slutligen besegra kammaren genom att lära sig att röra sig snabbt och smidigt.

När han har slutligen besegrat den 35:e kammaren så blir han utsparkad från templet. Det är en strategi som munkarna har så att han ska kunna använda sina kung fu-kunskaper för att kunna hjälpa sitt folk. Han återvänder till sin hemby för att lära ut kung fu till sina landsmän så att de bättre ska kunna försvara sig. Innan han hinner lämna byn så hamnar han i konflikt med den manchuriska guvernören. Han triumferar och återvänder till Shaolin-templet för att skapa den 36:e kammaren, vilket handlar om att Shaolin-munkarna ska lära ut kung fu till allmänheten.

Om filmen
 Filmen kom ut 1978 i Kina. Den regisserades av Lau Kar-leung, som också har regisserat en massa andra kung fu-filmer innan hans död 2013. Den sista filmen han regisserade var Drunken Monkey.
Jag har hört den beskrivas som "ett enda långt träningsmontage". Jag håller med. Över hälften av filmen handlar om hur San Te besegrar de 35 kamrarna. Det känns som att hela berättelsen om det manchuriska upproret bara är en ursäkt för att få San Te till templet. Men samtidigt gör det ingenting. Det är intressant att se hur han klarar utmaningarna och hur han växer som karaktär. När han först kommer till templet blir han missnöjd över att utmaningarna inte verkar ha något att göra med kung fu, men han blir slutligen en shaolin-mästare.

Vi får inte se honom göra precis alla 35 kamrarna.
Denhär filmen har kallats för en riktig klassiker när det kommer till kung fu-filmer. En del har gått så långt att de kallar det för den bästa kung fu-filmen. En del av kritiken kommer från hur filmen hanterar ämnet kung fu. Det är inte bara en cool kampsport som shaolin-munkarna använder, utan det är en livsstil som kräver mycket disciplin och tänkande.

Betyg
Jag tycker att denna film är väldigt underhållande. Den är inte för alla. Många människor skulle säkert finna den tråkig för att den är som ett enda långt montage. Kanske jag skulle få mera utav den om jag annars kollade på mycket kung fu-filmer. Inte för att jag skulle tacka nej till flera såna här filmer.
Filmen för 6 av 10 i betyg.

söndag 4 januari 2015

100 Girls



Tonårskomedierna som kom då vi var små var det dummaste någon människa någonsin hade tänkt ut! Atombomben och genmodifierad mat är bättre uppfinningar! Hela min generation borde skämmas för att vi skrattade åt denna urkorkade humor, kallade det intelligent och kastade våra pengar på eländet! Var vår humor verkligen så låg? Tyckte vi att en kille som lägger sin lilla grej där den inte ska vara och blir påkommen är lika roligt efter att det har hänt flera tusen gånger?
Jag säger det inte för att jag är en snubbe i mitten av 20-årsåldern nu, jag tänkte dethär redan när jag var sjutton år och såg dagens film.
I botten av tunnan finner vi 100 Girls!

Handling
Oberoende vad ni tror om titeln, så nej, 100 Girls är inte en porrfilm.

Tonåringen Matthew håller på att lämna en fest på en kvinnoförening (sorority på engelska), då han fastnar i en hiss tillsammans med en okänd kvinna då strömmen far. De har sex i den. Och när han vaknar i hissen (för tydligen var det så underbart att han svimmade) så har han bara kvar ett par trosor.
Han har blivit förälskad i henne och tänker hitta henne igen. Det enda han vet är att hon bor på en kvinnoförening. Hur gör han detta? Går han kanske på flera fester för att försöka ta reda på om någon tjej visar intresse för honom? Kanske han försöker lyssna efter rykten?
NEJ! Han skaffar ett jobb som gårdskarl i kvinnornas förening förstås för att bättre kunna infiltrera! Han förstör saker så att han ska kunna komma dit och fixa dem, samtidigt som han jämför paret trosor han har kvar med andra tjejers underkläder.
Han tar också på sig en falsk identitet som en tjej som också bor på detdär sorority (som ingen av de andra tjejerna har sett förr och som inte alls ser ut som en tjej utan det ser ut som gårldskarlen i peruk).
Efter många om och men så försöker han med det enda logiska tricket, det enda som han borde ha gjort från första början om han hade använt hjärnan:
Han står på gårdsplanen framför föreningen och håller ett tal inför alla 100 tjejerna om varför han är så underbar och varför hans mystiska tjej borde komma fram. Vem skulle inte? Och alla tjejer i föreningen smätler förstås av fraser som denna:

"We can spend perfect days shopping and cooking together."
"I will only pass gas underneath the covers and only under the direst of circumstances."
"I declare, I'll separate the whites from the colors, I'll learn the mysteries of hot and cold water washes."
"I'll never huff and puff while waiting for you to put on your makeup."
"I will happily go see chick flicks with you, like "Pride and Prejudice"."
"I pledge to always say "yes" when you ask, "Is my hair looking okay tonight?""

Alla tjejer reagerar med att dra ner sina fönster och skrika att de är tjejen från hissen. Medan den riktiga tjejen kommer fram, berättar att hon var rädd att han skulle tycka hon var slampig eftersom hon hoppade på honom i hissen. Han säger nej, och de blir tillsammans. Slut.

Om filmen
Blixt och dunder och miljoner tyfoner!
Det värsta med filmen enligt min åsikt är inte ändå den kassa storyn. Det värsta är att filmen försöker vara intelligent. Vi får flera gånger höra Matthew slänga ur sig "djupa" funderingar om hur kvinnor och män fungerar (I djurriket stirrar djuren på varandra och den som ger upp först har makt över den andra, så fungerar också kvinnor om ni lyckas få män att stirra på era bröst), varför feminism är dåligt ("Deerp, är det inte bättre att vi kallar oss humanister?")
Detta i sig är inget problem, det är inget fel med att försöka göra en intelligent karaktär. Men filmen är inte tillräckligt intelligent för att kunna hantera sådana teman Matthew försöker diskutera, så resultatet blir att Matthew hostar upp sådant man hör wannabe-filosofer säga för att försöka ragga tjejer som har IQ fiskmås. Och då blir man förvirrad om tanken med denna film är att man ska skratta åt filmen eller försöka ta lärdom av dess kvasi-filosofiska ställning? För det går inte att göra båda i detta fall!
Tänk om American Pie t.ex hade försökt ha karaktärerna att diskutera alltings meningslöshet?
När jag var tonåring så var jag intresserad av filosofi. Jag gick alla kurser i gymnasiet och skrev det i studenten och jag tyckte redan då att allting bara var pretentiöst. Ett dåligt försök att få åskådarna på Matthews sida och glömma att det han gör kan leda till fängelse.

Kvinnorna i filmen är platta (trots att de är väldigt kurviga) stereotyper. Det finns en het tjej, en tjej som är ful (ursäkta ordvalet), en tjej som är manhaftig och lesbisk, en tjej som har legat runt osv. 
Och ingen av dessa tjejer reagerar speciellt om t.ex Matthew säger till en tjej att kvinnor borde ligga med män oftare och att ni kvinnor har mystiska krafter som gör oss män totalt hjälplösa och därför är det inte vårt fel att t.ex sexuella trakasserier förekommer.  Sen när han blir påkommen och hans lek avslöjas så verkar det som om ingen alls kommer ihåg det i slutet av filmen.
Om jag skulle säga det i ansiktet på någon av mina kvinnliga kompisar så skulle jag antagligen få ALLA emot mig och inte bara kvinnan jag pratar till just i det ögonblicket. Åtminstone skulle ingen stå vid sidan och reagera med ett litet fnitter och ett leende medan jag försöker spela intelligent samtidigt som jag skulle göra mig till hatobjekt.
Tänk er sen att jag skulle ställa mig utanför ett hus och skrika att "Min käresta som jag hade sex med i en hiss! Jag älskar dig, gift dig med mig!!".
Skulle er reaktion då vara att tänka "Aaaw, han är så sööt!" och sen ropa i kör "Jag är tjejen!!" ? Skulle det inte vara "Killen är helt dum i huvudet!" och "Jag ringer polisen!".

Slutbetyg:
Denna film är kränkande på så många plan.
Den är en oerhört sexistisk film som försöker låtsas att den inte är det. Den är inte tillräckligt rolig för att vara en komedi och inte tillräckligt intelligent för att vara en dramafilm.
Jag har inget positivt att säga om den, annat än att en snubbe hade en cool hästsvans. Undvik den som pesten!
Den får en av tio i betyg!
Från helvetet kom denna film och till helvetet ska det tillbaka!

Highlander

Jag älskar denna film! Denna film finns nog på min topp 10-lista. Jag såg den som liten och blev genast störtförälskad i den och den är fortfarande lika vacker som den dagen.
Berättelsen är intressant, karaktärerna är älskvärda och musiken är underbar.
Låt oss inte vänta längre, låt oss ta en titt på Highlander!

Handling
Jag tänker berätta om handlingen i en lite annan ordning än vad vi ser i filmen.
På de skotska högländerna år 1518 föds Connor McLeod till klanen McLeod. 25 år senare rider Connor ut till strid mot McLeods fiende, klanen Fraser. Där blir han huggen i bröstet av en mystisk krigare. Medan Connor ligger döende på fältet så väser krigaren "Det kan endast finnas en...!" innan krigaren blir avbruten med vad nu han försökte göra. McLeods vinner slaget, men hoppet verkar ute för Connor. En präst utför de sista riterna och förklarar att "det är slut".
Men som av mirakel så överlever Connor! Alla i byn borde tacka Gud och vara glada att Connor överlevde! Men sanningen är också den att detta inte är naturligt... Som att Connor skulle vara besatt av djävulen!
Ramirez och Connor
Connor blir bannlyst från klanen och vandrar runt i de skotska högländerna. Han hittar så småningom en kvinna åt sig och försöker stadga sig.... Tills en mystisk figur dyker upp. Denne figuren presenterar sig som Connors bror, men heter Juan Sánchez Villa-Lobos Ramírez och är från egypten.

Denne berättar för Connor vad som hände med Connor och vad som kommer att hända i framtiden.
Han tillhör ett människosläkte som är nästintill odödliga. De kan åldras hur länge som helst, men de kan dödas om huvudet skiljs från kroppen. De besitter också en mystisk kraft som kallas "The Quickening".
I och med allt detta så deltar de odödliga i ett spel som handlar om att kämpa tills den siste odödlige står. Hur länge det än kommer att ta, hur många odödliga som än finns kvar i världen. Den som står kommer att vinna "priset", vilket jag inte tänker avslöja vad det är. Ramirez börjar lära ut fäktningskonst till Connor, så att han ska kunna försvara sig.
Kurganen
Dessväre blir Ramirez mördad av samma mörke krigare som försökte döda Connor. Denne krigaren blir identifierad som "kurganen". Connor stannar hos sin fru ända tills hon dör av hög ålderdom. Han begraver henne och ger sig ut i världen ensam.

Samtidigt år 1985 ("Vår tid") så har en serie konstiga mord börjat hända över New York. En del människor har hittats med huvuden avhuggna. En misstänkt är antikhandlaren Russell Nash. En kvinna som jobbar i polislabbet, Brenda Wyatt börjar misstänka denne Russell. Speciellt när hon får reda på att den riktige Russell Nash dog i barnfödsel för över hundra år sen. Han identifierar sig för henne som Connor McLeod, som är odödlig.
Samtidigt håller den slutliga striden på att närma sig...

Om filmen
Idén kom till manusförfattaren när han gick i filmskola och var på resa i Skottland. Han besökte ett slott och fick syn på en tom rustning och tänkte "tänk om killen i denhär rustningen levde än idag?".
 Tänk på alla hemliga liv dessa odödliga måste leva och hur alla de älskar dör ifrån dem. Denna detalj gillar jag med denna film, för det gör det inte coolt att vara odödlig. Connor är en väldigt ensam gestalt på 1980-talet och han vågar inte öppna sig för någon. Han sörjer inte bara Heather utan tänk på hur många fler kvinnor han har älskat genom århundradens lopp tills idag?

Huvudrollen spelas av Christopher Lambert. Han gör ett väldigt bra jobb på att spela sin roll som en ytterst koncentrerad tragisk gestalt. Hans "bror" Ramirez spelas av Sean Connery och som vanligt så leverar Sean.
Brenda och Connor
Musiken i denna film skrevs av Michael Carmen och är otroligt bra! Lyssna t.ex på detta klipp, se mig i ögonen och säg att du inte känner för att erövra världen!
Andra spår till filmen skrevs av rockbandet Queen. En del av deras hits skrevs till denna film, som Who wants to live forever, A kind of magic, One year of Love,  Princes of the Universe för att nämna några. Ja, jag älskar Queen! Det är ett av mina favoritband, så klart jag har soundtracket till denna film! De flesta låtar som Queen hade med i filmen finns på skivan A kind of magic.

Highlander blev först inte väl mottagen i USA, men den gjorde bättre ifrån sig i Europa och med årens lopp byggdes en fanbase upp. Filmen blev senare så känd att det kom inte en, utan tre tv-serier, sju uppföljare (varav INGEN av dem är bra!), en massa böcker, serier och två spel. Det pratas nu om att det ska göras en remake av ettan. Försök bara, säger jag...Make my day, punk!

Betyg?
Det enda negativa jag kan säga om denna film är att kvinnorna tar för lite plats. Jag kan föreställa mig att någon kan störa sig på att kvinnorna i filmen ganska långt gör ingenting. Connors tidigare fruar gör ingenting annat än att skrika och hamna i trubbel. T.o.m Brenda Wyatt, som ska vara polisen som "avslöjar" Connor, blir kidnappad och måste räddas. Det skulle ha varit mera intressant om hon hade hjälpt Connor på något sätt.
Utöver det, så har jag absolut inget annat att klaga på i denna film! Scenerna är vackra, musiken är vacker och skådespelarna gör bra ifrån sig! Förpackningen lovar ett spännande fantasyäventyr och de misslyckas inte med att leverera! Man får det som står på lådan!
Denna film får 9 av 10!

Nu har jag recenserat ettan..... Kanske tvåan är lika bra? Låt oss se! :) För den tänker jag recensera också inom kort!



lördag 3 januari 2015

House on Haunted Hill


Jag fick en gång tag i en liten DVD-box med fyra svartvita skräckklassiker. Dessa var Night of the Living Dead, A Bucket of Blood, Carnival of Souls och dagens film House on Haunted Hill. Jag tror att detta var bland de första svartvita skräckfilmerna jag såg. Jag hade tidigare sett klassikern Psycho och Horror Express och märkt att gamla svartvita skräckfilmer ofta har en bättre stämning. De är långsammare i tempo än moderna skräckfilmer, men å andra sidan så tar de igen det genom att bygga upp en kuslig stämning väldigt långsamt.
Detta är sant med House on Haunted Hill. Denna klassiker har sina ögonblick av smått löjliga ögonblick, men samtidigt en massa kusliga ögonblick som väger upp det.

Handling
Miljonären Frederick Loren har tillsammans med sin fjärde fru Annabelle ordnat en "Hemsökt Hus-fest". Han har hyrt ett hus som antas vara hemsökt och bjudit in fem gäster. Han har också erbjudit dem tiotusen dollar var om de stannar i huset hela natten till nästa morgon. När de har anlänt dit i likvagnar så får de också varsin pistol att använda i självförsvar.
Huset har en lång historia av döda människor och en av gästerna är övertygad om att huset är på riktigt hemsökt. En teori som styrks av att gästerna börjar se konstiga saker och höra vinande ljud. Värre blir det när gäster börjar dyka upp döda på olika ställen.
Och hur är det egentligen med Frederick och Annabelle? Varför pratar de så mycket om att döda varandra?
Att avslöja mera av handlingen skulle vara att avslöja för mycket.

Om filmen
När denna film släpptes på bio i USA så fanns det en sjuksköterska i vissa biosalonger. Syftet med detta var att hon skulle mäta ditt blodtryck innan du gick in. För denna film var tydligen så skrämmande att du kunde dö av hjärtproblem om du inte hade blodtrycket i skick. Jag älskar denna idé för även om det är bara galimatias så höjer det stämningen inför själva filmen.

Frederick Loren spelas av skräck-veteranen Vincent Price. Vet du inte vem Vincent Price är så rekommenderar jag att du kollar denna film, samt The Fly från 60-talet och The Masque of the Red Death. Han var en jätte inom skräckfilm på sin tid. Hans fördel är att han har en oerhört len röst. Han skulle kunna spela djävulen som kommer till jorden i kostym för att övertala dig att sälja din själ till honom.
Filmen är filmad på en ganska låg budget. Alfred Hitchcock själv observerade att denna lilla lågbudgets-film tjänade jättebra. (Budgeten låg på 200 000 dollar och den tjänade in 1½ miljon) Det inspirerade honom att göra sin egen lågbudgetsfilm som kom att bli känd som Psycho.

Filmen har blivit stämplad som en riktig skräckklassiker. Recensenterna gett den skyhöga betyg. Den fick en remake år 1999 och sedan en uppföljare, varav båda floppade totalt.

Slutbetyg
Min personliga dom över filmen? Den är en snyggt gjord skräckfilm. Stämningen är jättebra i den och skådespelarna gör jättebra tolkningar av rollerna! Filmen fokuserar inte så mycket på blod och de hemska spöken, utan fokuset ligger mera på karaktärerna och deras konspirationer de smider mot varandra.
Det som drar ner betyget i filmen är twisten i slutet. Jag gillar inte om det visar sig att ett spöke inte var ett spöke, eller om spöket i själva verket var god EGENTLIGEN. Har du hamrat fast att huset är hemsökt och fullsmockat av ondskefulla spöken så kan du inte ändra på det! Just denna regel bryter filmen emot.
Filmen är mysigt löjlig på sina punkter. Om jag säger att det är en svartvit film som handlar om ett hemsökt hus med några människor som ska bo där över natten så är denna film vad jag föreställer mig.
Men igen.... Slut-twisten..... De bröt mot regeln!

Jag älskar dock affischen ni ser överst. Jag vill någon dag ha den uppe på väggen hemma hos mig!
Filmen får 8 av 10 galande spöken från min sida.

Och en sak till...
Filmen är i Public Domain. Det betyder att ni kan se den här nere. Ha så roligt!