Det susar i säven av Kenneth Grahame

Dagens utmaning var "En bok med icke-mänskliga karaktärer".
Så jag tänkte att det skulle vara en bra idé att damma av en bok som vi har haft i bokhyllan där hemma. Jag försökte läsa denna bok när jag var liten, men tappade snabbt intresset. Varför? Jag minns inte.
Alla karaktärer i Det susar i säven är antropomorfiska djur. Det betyder att det är djur som klär sig, går och pratar som människor.

Handling
En vårdag bestämmer sig en mullvad som bor i sin mysiga bostad att gå ut och upptäcka världen. Det dröjer inte länge förrän han träffar på en vattenråtta. De två blir snabbt vänner och råttan bjuder mullvaden över att bo hos honom. De har flera äventyr under årets lopp och vi får träffa flera karaktärer: den skrytsamme Paddan, den barske Grävlingen och ett gäng onda vesslor som ockuperar Paddans hem.

Om boken
USAs president Theodore Roosevelt skrev till Grahame att han hade läst och läst om boken många gånger och börjat acceptera karaktärerna som vänner. Jag kan hålla med herr Roosevelt på en faktor: Dessa karaktärer är lätta att greppa. Men där slutar tyvärr det som är spännande med boken för karaktärerna är inte speciellt spännande.
Mullvaden är snäll och hemkär. Snark.
Vattenråttan är snäll och smart. Snark.
Grävlingen är snäll men sträng. Jovars....
Paddan däremot är min favoritkaraktär, för han är snäll och ganska galen! Jag skulle kunna beskriva honom som att han "uppfinner hjulet varannan dag". I början av boken älskar han båtar och känner att båtar är det bästa som någonsin har uppfunnits, hur korkad är man om man inte tycker om båtar. Då upptäcker han karavanvagnar och blir förälskade i dem! När han nästan blir påkörd av en bil så blir han förälskad i bilar. Så förälskad att han lånar en bil och blir arresterad för bilstöld!
Jag önskar att boken skulle ha helt och hållet kunna handla om Paddan för han gör faktiskt saker som är intressanta. Resten av karaktärerna går mestades omkring och bara lever ett rikt liv.

Betyg
Trots att jag gillade Paddan så var boken ganska tråkig. I slutet av boken börjar äntligen något intressant hända, när ett gäng vesslor försöker ta över paddans hem. Men vid det skedet är det för sent och jag vill bara få slut på eländet. Förutom Paddans äventyr och hela incidenten med vesslorna så går äventyren ut på sådana saker som att Mullvaden går vilse i skogen och hittar inte hem eller att vattenråttan blir frestad av en sjöråtta att lämna allt och börja resa runt världen.
Men jag vill ändå läsa om boken någon dag. För jag misstänker skarpt att det är något jag missar, någon detalj som jag förbiser. Men inte idag!
Läs boken om ni vill. Den är en mysig läsning trots allt.

Sagan om Despereaux av Kate DiCamillo

Jag hade inte egentligen tänkt läsa denna bok. Jag var i biblioteket i Åbo och letade efter en bok "med ickemänsliga karaktärer". Jag hittade boken jag hade planerat att läsa, jo, men så fann jag denna bok strax bredvid. Jag har inte planerat att läsa den, jag har sett en film baserad på boken. Och min erfarenhet av böcker gjorda på film är att de nästan alltid är dåliga.
Så jag sätter denna bok i "en bok jag kan läsa på en dag", så tar jag den andra boken till "icke-mänskliga karaktärer".
Dagens bok är Sagan om Desperaux.

Handling
Boken är uppdelad i fyra delar. Men alla har en gemensam grund: I ett kungaslott i ett rike för "länge sen" lever mössen i ett litet samhälle. De har en rad lagar som de följer och som de inte bryter. Dessa lagar går ut på att möss ska vara rädda för människor, man får inte närma sig människor, man får inte ha kontakt med människor.
I den första delen föds Desperaux. Han är den minsta musen i en syskonskara på fem möss. Han får namnet Desperaux för att han föds i ett samhälle som präglas av rädsla och lidande för alla möss. Men Desperaux förstår inte att vara rädd. Han ifrågasätter konstant alla regler som har blivit stiftade. Detta leder till att han i slottets bibliotek upptäcker berättelser om modiga riddare som räddar fagra prinsessor. Han blir naturligtvis inspirerad av detta och är därför inte rädd att prata med slottets prinsessa. Han blir förälskad i henne, men blir påkommen! Detta leder till att han blir utvisad till fängelsehålorna. En plats full av labyrinter, där t.o.m människor kan gå vilse.
I den andra delen träffar vi Chiaroscuro, också känd som Roscuro. Detta är en råtta som föddes i fängelsehålorna. I hela sitt liv trevade han runt där nere i mörkret. Även han kunde inte leva som de andra råttorna. Han samtalar med Botticelli, en annan råtta. Denna försöker övertyga Roscuro om att det enda ljuset i en råttas liv är att förstöra för människor och andra varelser. Att låta dom tro att de har en vän, att låta dem inbilla sig att någon bryr sig om dem tills man hugger dem i ryggen.
Men Roscuro är övertygad om att det inte är sant! Han får se en glimt solljus och blir övertygad om att han vill ha ljus i sitt liv! Så han beger sig upp. Det pågår en fest där uppe. Roscuro blir tagen av allt ljus och alla färger han får se. Men när drottningen får syn på honom efter att han har trillat ner i hennes soppa så dör hon i en hjärtinfarkt. Prinsessan blänger på Roscuro, pekar på honom och väser "råtta!" Roscuro får för första gången höra i sitt liv någon kalla honom för "Råtta!" med en arg ton och han flyr tillbaka ner i fängelsehålorna. Där planerar han sin hämnd. För att han har blivit tvingad till ett liv i mörker så tänker han låta prinsessan lida!
I den tredje delen träffar vi Miggery Sow. Hon är en människoflicka som förlorade sin mor när hon var sex år. Hennes pappa sålde henne till en jordbrukare för en höna, en bit röd tyg och lite cigaretter. Jordbrukaren ger Miggery flera örfilar under hennes liv, vilket gör henne delvis döv. Och där jobbar Miggery ända tills hon en dag får syn på prinsessan och hennes följe åka förbi. Miggery blir bortblåst av prinsessans skönhet och börjar få drömmar om att bli prinsessa själv.
Så småningom blir hon upphämtad av en av kungens vakter. För det är olagligt att äga slavar, vilket jordbrukaren gör. Hon blir skickad till slottet för att jobba som tjänare till prinsessan. Hon blir ett perfekt verktyg för Roscuros hämnd.
Och i del fyra knyts paketet samman.

Om boken
Ett genomgående tema i boken är att ha drömmar. För alla karaktärer drömmer om något och detta något skjuter dem vidare i äventyret. Despereaux drömmer om att vara en riddare, vilket hjälper honom flera gånger på hans resa till fängelsehåorna. Roscuro drömmer om att få leva i ljus, men känner att han blir nekad detta. Miggery Sow drömmer om att få bli en prinsesssa. Alla blir nekade detta och folk tror de är korkade och skrattar åt dem. Men i slutändan segrar alla.

Språket i den svenska översättningen är helt okej. Den är lättläst. Men själva texten, tja... Det finns en regel när man skriver som heter "berätta inte, om du kan visa det!". Det betyder att man inte ska använda meningar som "Det som hände var följande:", "Vi måste gå tillbaka innan vi går framåt i vår berättelse."

För att inte tala om ett stycke där Desperaux håller på att bli lurad av en råtta. Det står så här:
"Kära läsare, var det ett trick?
Givetvis var det det!
Botticelli ville inte alls stå till tjänst! Långt därifrån. Du vet vad Botticelli ville. Han ville få andra att lida"
För det första: Denna mening dyker upp ganska sent i boken, vi redan stiftat bekantskap med Botticelli i detta skede, så jo, vi vet att han inte är att lita på.
För det andra, hela "twisten" med denna scen tappar sin kraft om Kate berättar åt oss att Botticelli ljuger. Dessutom skulle det ha varit en värre twist om Botticelli inte alls ljög, eller om han ljög om vissa detaljer men inte vissa andra.
Och när Despereaux blir förvisad till fängelsehålorna skriver hon "blunda nu. Tänk dig att din pappa bara står och ser på när onda män för dig till fängelsehålor. Det känns hemskt!". Vi vet, det är hemskt! Allt annat som utspelade sig för oss under den tiden talar om att det är hemskt. Det behöver inte ha Kate att berätta det för oss. 
Detta gör hon många gånger att det känns direkt förolämpande. Det fungerar om man läser högt ur en sagobok för små barn (en släkting till mig är dagmamma och jag har hört henne läsa på det sättet), men att skriva på det sättet fungerar ej.

Man kan skylla mycket av problemet med texten som jag ser på att Sagan om Despereaux är en barnbok. Jag håller delvis med, men samtidigt så tänker jag att man inte får underskatta barns snille. Barn är väldigt klipska, tro det eller ej! Vi måste inte förklara ("bokstavera" är ordet jag skulle vilja använda) precis allting för barn för att de ska förstå sammanhanget. Astrid Lindgren gjorde det inte i sina texter och det funkade!

Slutdom
Sagan om Despereaux är en helt mysig liten saga, trots sina problem med texten. Den har en otroligt enkel premiss vilket fungerar. Vilket jag tycker är otroligt synd, då texten sen drar ner allting. Skulle jag läsa ur denna bok högt för mina barn? Varför inte, men jag tror att jag skulle hellre läsa Astrid Lindgren.
Boken får 4 av 10. Läs den för all del, men ha inga höga förväntningar.

Nästa stopp: Det susar i säven!

On Stranger Tides av Tim Powers

Dagens utmaning : En bok som kom ut det året jag föddes.
Innan jag börjar min recension så kan jag säga att ja, denna bok inspirerade ljusshowen som kallas Pirates of the Caribbean 4. Ett tragiskt släktband, men det finns en i varje familj. På plussidan så inspirerade denna bok Monkey Island-spelen.

Handling
John Chandagnac är på väg mot Jamaica ombord på ett fartyg. Han tänker konfrontera sin farbror om en stulen rätt till sin döde fars egendom. Samtidigt är den fagra Elisabeth Hurwood också på väg till Jamaica.
Skeppet blir bordat av pirater och John blir konfronterad med två alternativ: Antingen så blir han dödad han på stället eller så går han med i pirat-kaptenen Davies besättning.
John går med på det senare alternativet och byter namn till John Shandy.
Vad som följer är äventyr! Kort och koncist. Vi följer med John Shandy då han utvecklas från en liten osäker pojke till en självsäker kapten. Vi får läsa om Johns möte med det övernaturliga, som zombier, voodun-magi och allt annat som leder upp till Ungdomens Källa.

Om boken
För det fösta så vill jag säga att när jag köpte boken (ja, jag köpte den från adlibris för sex euro) så var jag mån om att det inte skulle stå "the novel that inspired Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides" på framsidan. Det står det inte på framsidan.... Det står på baksidan. Tack för den, Disney!

Handlingen var helt bra, men boken känns för kort. Det finns en massa händelser och annat som jag skulle gärna ha läst om mera. Boken är 322 sidor lång och på de första hundra sidorna hinner vi med en prolog, John hinner bli pirat, han hinner bli kompis med piraterna, han hinner slåss några gånger, han hinner resa till Florida med piratskeppet, han hinner träffa på zombier, han hinner träffa Blackbeard, han hinner få reda på att de ska till Ungdomens Källa (vilket de hittar på sid 160-ish).
Med tanke på allt det andra som jag inte ännu har berättat om, så önskar jag att boken skulle ha varit en "dörrstopp" på tusen sidor eller något. Då skulle Tim i lugn och ro ha kunnat utveckla karaktärerna och händelserna bättre. Att läsa den såhär är lite som att gå till en fin restaurang och få en mikrovärmd ugnspizza serverad. Man vet att den kunde vara så mycket bättre om kocken bara hade gjort si istället för så. Men visst smakar en mikrovärmd ugnspizza om man är hungrig.

Det finns några problem med denna bok som jag måste belysa.

• Handlingen har en väldigt standard story-struktur. Den liknar lite en fantasyklyscha jag önskar kunde försvinna: Vår huvudkaraktär är en ung man i början av boken som inte vet ett dyft om hur piratvärlden fungerar men som bara ett halvår senare är expert på fäktning, segling och voodun. Tänk om man skulle marknadsföra det som en slags self-help grej? "John Shandy-tekniken hjälpte mig att bli en bättre pirat. Och han kan göra det för dig med! Ring 050-5555-555 och beställ en kopia för bara 19:95!"
  Dessutom kommer också en liten grej emot.... John måste rädda Elisabeth ur nöd, för hon blir kidnappad av några andra pirater. Dam i diemma. Så originellt.
• Karaktärerna känns emellanåt väldigt platta. Det finns många karaktärer som jag inte visste så mycket om egentligen i slutet av boken. Jag visste däremot mycket om deras bakgrund, men bakgrund är inte en genväg till en välutvecklad karaktär. 
• Deus ex machinan skramlar! VÄLDIGT högljutt!
• Dessutom så var slutet en besvikelse. Det känns som om den slutade i mitten med en massa problem fortfarande olösta. Jag läste detta i samma rum som en vän och hon kan intyga att jag utbrast "AAW HELL NO!" när jag hade läst ut sista sidan. Men ärligt talat kan det ha varit för att jag ville ha mera! Jag ville veta hur John klarar sig! Jag ville inte att den skulle sluta där!

Men boken har också många positiva sidor, som jag nu tänker belysa:

• Handlingen är väldigt standard jo. Men om man är villig att acceptera en standard äventyrs-berättelse så kommer man att få väldigt roligt! När jag plockade upp boken så blev jag lovad ett piratäventyr med övernaturliga inslag och exakt det fick jag. Kanske inte som jag ville ha det, men jag fick det!
• Den blandar pirater med det övernaturliga (och lite kvantfysik). Vilket kanske inte verkar så märkvärdigt idag, speciellt med tanke på Disneys ljusshow, men föreställ er hur det såg ut 1987 då denna bok kom ut.
• Tims världsbeskrivning är väldigt detaljrik och full av information. Om man är intresserad av sådant så lär man gilla boken. Jag skippade några beskrivningar, för att vara helt ärlig. Varför skulle jag bry mig i hur en stad ser ut när jag vill veta hur de kommer att klara sig där? Men ibland fungerar det, om infon är relevant.
• Om jag igen gör en jämförelse med Pirates of the Caribbean och Monkey Island, så är denna bok inte komisk på samma sätt. Visst finns det ställen som kunde beskrivas på ett komiskt sätt, men det är ändå inte komiskt. Zombie-piraterna t.ex är inte några smått roliga mooks, utan de beskrivs som ruttnande vandrande lik.

Betyg
Denna bok får 7,5 av 10. Visst, den har sina problem och jag ogillade slutet. Men jag fick precis vad jag ville ha: Pirater, voodoo och äventyr! Precis som det stod på förpackningen! Läs den för all del, men det är inget för litteratursnobbar precis.

Fantasyklichéer jag önskar kunde försvinna

Jag gillar en bra fantasyfilm eller en bra fantasybok. Men ibland får jag en känsla av att det finns så många klichéer som man kunde helt enkelt lämna bort. Visst finns det fantasyböcker som helt och hållet lämnar bort dessa klichéer och jag lyfter på hatten för dem. Men ibland så räcker det med att jag läser baksidan på någon random fantasybok och vet med detsamma att "okej, dethär kommer att hända":

1. Det har profeterats om huvudpersonen / "Han är Den Utvalde!"
Vår huvudperson är en pojke eller flicka som det har blivit profeterat om att ska rädda världen från någon ond demon. Det dåliga med detta är att huvudpersonen kan inte misslyckas. Det har ju profeterats om att han ska lyckas, gudarna själva har sagt att "Yep, han kommer att lyckas!"
I och för sig går det att tänka sig att huvudpersonen ändå inte kommer att misslyckas, för det skulle vara en kass berättelse.

2. Vår huvudperson är en man
För att rädda världen är ett jobb för karlar! Som belöning får han den sexiga kvinnan! Hurra!


3. Vår huvudperson är en ung person, helst tonåring eller ung vuxen.
Enda undantaget jag kan tänka på är Robert E Howards karaktärer. Ingen av dem är unga, jag skulle våga påstå att Kung Kull t.ex är en medelålders gubbe. Jag gissar på att detta kan ha att göra med publiken boken riktar sig till. Och när man själv är tonåring så är det lätt att identifiera sig med karaktären.

4. Vår huvudperson lever i ett medeltida europeiskt-inspirerat fantasysamhälle
Jag antar att det är för att de tidigaste fantasyberättelserna (kung Arthur och riddarna av det runda bordet t.ex) utspelar sig under ett sånt samhälle. Det samma gäller alla sagor man fick höra när man var liten som t.ex Törnrosa.Men jag skulle vara mera intresserad av fantasy som äger rum i ett samhälle som påminner om tidigt 1900-tal. (INTE steampunk tack, håll era "viktorianska" korsetter, kugghjul och zeppelinare för er själva.... -.- )

5. Vår huvudpersons hemby blir nedbränd eller så blir han bortjagad på något annat sätt.
Jag förstår att författaren kanske vill att huvudpersonen ska lämna sitt barndomshem och gå ut i världen för att rädda den, men varför ska det så ofta ske med att han blir jagad från sin by? I Sagan om Klanen Otori blir huvudpersonen bortjagad, i Sagan om Belgarion blir huvudpersonen bortjagad, i Eragon blir huvudpersonen bortjagad.... I filmvärlden så börjar Conan Barbaren med det.
I Sagan om Ringen blir Frodo inte precis bortjagad, han måste helt enkelt försvinna därifrån annars blir byn nedbrunnen. I Hobbiten så försvinner Bilbo från byn helt enkelt för att "varför inte?"
Så det GÅR att ha en huvudperson som inte blir bortjagad från sin hemby.

6. Vår huvudperson träffar på en vis gammal mentor som ska undervisa honom i hur världen fungerar.
Jag skulle vilja se en hjälte som lyckas helt genom "trial-and-error". Han får ingen lärare som undervisar honom i hur magi fungerar eller hur världens politik fungerar eller hur man fäktas. Det skulle vara mera intressant att se en hjälte försöka och misslyckas ett antal gånger (och kanske förlora några fingrar och vara nära döden många gånger).

7. Magi förklarar allt! Hur fungerar något? Ingen betydelse, det är bara magi! ^^ Att tänka är överskattat!
Jag tittar på dig Harry Potter och tidsvändare som används exakt en gång och aldrig pratas om igen! Där era trollstavar "bara funkar".
Seriöst, har någon tänkt på att arbetslösheten i Harry Potter-universumet måste vara skyhög? Eftersom allt fungerar med magi så betyder det att det inte finns något "knegjobb" kvar. Så vad gör man om man inte äger en butik? Eller är professor på Hogwarts? Eller jobbar åt ministeriet?

8. Fult = Ondskefullt, Vackert = Godhet!

EEEEEVIL!!!!

Hur känner du igen den genomgoda rasen? De är fagra och alla blir kära i dem hela tiden medan de hjälper våra hjältar.
Hur känner du igen den jätteonda rasen som arbetar för Lord Evil? De är fula som stryk och arbetar som underhuggare för fienden.
Och NATURLIGTVIS så bär den onda härskaren bara svart. Som om det skulle vara en universal regel att den onde måste bära svart. 

Dethär var de flesta jag kom på. Vilka klichéer i fantasyfilm och litteratur önskar du kunde helt och hållet försvinna eller åtminstone synas mindre?

Them!

Under kalla kriget levde många människor i rädsla för bomben. Man hade redan föreställt sig alla möjliga skrämmande scenarion som skulle kunna hända ifall en atombomb exploderade över Amerika.Detta var också en tid då man delvis älskade vetenskapliga framsteg, men också frågade sig om det var bra att man experimenterade med naturen. Det gjordes en del science fiction-filmer som handlade om vetenskapliga experiment som gick dåligt under denna era, som The Fly, Tarantula och för att inte tala om Godzilla.

Dagens film är en riktig klassiker bland science fiction-filmer. Den har paroderats ett antal gånger och refereras fortfarande till science fiction. När man pratar om 50-tals science fiction så brukar denna film från 1954 komma upp.
Filmen heter Them!

Handling
 I New Mexico-öknen hittar poliskonstapel Ben Peterson och hans partner en ensam flicka som går längsmed vägkanten. Hon är i chocktillstånd och vägrar prata. Något har skrämt livet ur den stackars filckan...
Inte så långt från platsen där de hittade henne finns en husvagn som är övergiven och det finns tecken på strid. Polisen hittar också lik på platsen som är täckta med någon konstig syra. Så småningom visar det sig att gigantiska myror har anfallit husvagnen och dödat invånarna! Och det är bara början.... Efter en tid börjar myrorna anfalla lokalbefolkningen. FBI och armén kopplas in på fallet för att hitta myrornas bo. Samtidigt pratar en forskare om en teori kring varifrån myrorna kom. 1945 så provsprängde man atombomber ute i New Mexico-öknen. Radioaktiviteten kan helt enkelt ha muterat myrorna så de blir gigantiska.
De lyckas leta reda på boet och förstör det men gör också en hemsk upptäckt: Två drottningmyror har redan kläckts och har försvunnit för att etablera nya kolonier! Hoppas inte de har hunnit kläcka flera drottningar.....

Om filmen
Det jag gillar med denna film är hur länge den bygger upp. Den är en och en halv timme lång och vi ser myrorna först en 27 minuter in i filmen. Före det hör vi bara konstiga ljud och vi vet att något är hemskt när flickan slutligen vaknar ur sin chock och skriker gällt "THEM! THEM! THEM!"

Myrorna är tyvärr inte speciellt bra gjorda. De är mekaniska och det syns. Vid min familjs villa finns en myrstack. Jag brukade ibland studera dem när jag var liten och myror rör sig helt enkelt inte så stelt och mekaniskt som de gör i filmen. Men man kan inte få allt.

Vetenskapen i denna science fiction film är förstås löjlig. På riktigt, gigantiska myror? Men samtidigt har denna film en väldigt lättsam stämning. Atombomben är dålig, myrorna äter upp människorna och amerikanska armén kan lösa alla problem, bara man kavlar upp ärmarna och sätter igång!
Min favoritkaraktär i filmen är Harold Medford. Han är den gamla professorn som kläcker teorin om myrornas ursprung. Han är ganska ivrig, men samtidigt bekymrad. Han är klipsk samtidigt som han är ganska tankspridd ibland. Tyvärr så är han den enda karaktären som har några karaktärsdrag att prata om, resten än mer eller mindre platta. Sergeant Peterson är en typisk amerikansk alfaman och professorns dotter är en typisk smart men "kvinna i nöd".

Betyg
Det som håller upp denna film är helt enkelt stämningen. Det finns inga onda karaktärer på det sättet och alla problem kan lösas med att amerikanska armén dundrar in och spränger lite!
Fast när det kommer till "sci-fi monsterfilmer" från denna era så är fortfarande Tarantula min favorit. Monstret är bättre gjord och karaktärerna är mera välutvecklade. Dessutom blev inte Tarantula tråkig. Them! kan dra ut lite på vissa ställen.
Denna film får 4 av 10 mosade myror. Jag rekommenderar att ni ser den om ni vill se en halv milstolpe inom science fiction-film.
Men för att få en bättre filmupplevelse så skulle jag rekommendera Tarantula.

Final Fantasy: The Spirits Within

I min garderob har jag satt en hög filmer som jag helt enkelt inte ser på, men inte kommit mig för att slänga eller ge bort. Det är jobbigt att vara filmälskare, ska ni veta. Genom årens lopp samlar man på sig skräpfilmer efter skräpfilmer.
Det som fick mig att skaffa denna film för många år sedan är titeln Final Fantasy. Jag älskade Final Fantasy 7 och Final Fantasy 8. Jag gör det fortfarande, på sätt och vis... Även om de kan vara roliga att spela så är berättelsen helt ologisk. (Visste ni om att det fanns något som ett "Anti-magisk kraftfält"?) Men ibland är det trevligt att damma av min gamla playstation och spela lite.
I vilket fall som helst, så då jag fick reda på att det fanns en Final Fantasy-film så blev jag intresserad och ville se vad det var.
SKÄMS på mig! När ska jag lära mig att inte hoppas på att något bra ska hända mig? Så jag satte den i bakändan på min garderob och glömde bort den.... Tills idag.
När ska jag lära mig att universum hatar mig?!

Handling
För många år sen i framtiden krashade en meteorit i jorden. Kort därefter så började det dyka upp en massa konstiga utomjordingar som kallas för "fantomerna". De kan röra sig genom väggar och dylikt, men kan ändå jagas bort med laserskott (?) och dödar människor genom att typ suga ut själen............Typ.

Aki, aka "Huvudpersonen, antar jag"

De människor som lever ännu gör det för att det finns en bio-teknobabble-sköld som stoppar fantomerna för att komma in i staden.
Vår huvudperson heter Aki. Hon och professor Sid jobbar på ett sätt att totalförstöra fantomerna. De kommer på att åtta nyckelsjälar kan förstöra fantomerna. (seriöst, det blir mindre logiskt bara, håll tyst och njut av färden om du kan). Aki och professorn har redan hittat sex stycken. De får hjälp av Akis expojkvän, korpral Gray Edwards och hans trupp hejdukar till att leta reda på de två sista själarna.

Men de har ett annat problem på halsen. Den ONDE General Hein köper inte Sid och Akis teorier. Han har en annan plan: med hjälp av en gigantisk laser från rymden så ska Hein skjuta sönder asteroiden som krashade i jorden och då totalförstöra fantomerna!
Varför är detta en dålig idé? För att meteoriten körde så långt ner i jorden att Gaia, jordens själ är synlig. Skjuter Hein på asteroiden med lasern så riskerar han att skada jordens själ och då förstöra ekosystemet. Han är bara så ondskefull!
Så Aki och hennes pojkvän måste skynda sig att hitta de två sista själarna så att de ska kunna förstöra fantomerna som egentligen är spöken av utomjordingar som levde på meteoriten som krashade i jorden INNAN general Hein avfyrar kanonen och skadar jordens själ så mycket att världen förstörs.
Väldigt enkel att följa, eller hur?

Om filmen
 Filmen är helt och hållet animerad, vilket faktiskt får poäng från mitt håll. Animeringen är stundvis vacker och då den kom ut, år 2001, så var detta inte något man såg överallt. De enda filmerna jag kommer på som lekte med 3d-animation före denna film är Antz, Toy story och A Bugs Life. Och de filmerna försökte inte heller få människor att se realistiska ut. Anz och Bugs Life handlar om insekter och Toy Story handlar om leksaker.

Jag är väldigt tveksam till vad för genre jag ska placera denna film. Jag vill slänga den i fantasy-träsket. Men samtidigt så är berättelsen väldigt typisk science fiction: Utomjordingar invaderar jorden.
Jag skulle säga att filmen består av 85 % fantasy och 15 % Science Fiction.

Det intressanta med denna film är hur lätt det är att leka "skurken är huvudpersonen". Vill du prova? Okej.... Föreställ dig att General Hein är huvudpersonen i denna film.

General Hein, aka "ondskefull hjärtlös general, som inte
förstår att världen är en blomma...!"

Hein har en viktig uppgift. Det är att skydda stadens invånare och kanske de sista människorna på planeten. De räknar med honom och litar på hans omdöme! Han får inte svika deras förtroende! Hein har en plan som kan fungera i kriget mot fantomerna. Ett gigantiskt kanonskott mot meteoriten därifrån de kom, så kraftigt att det spränger bort meteoriten! Det är åtminstone värt ett försök!
Hein träffar två forskare som har spenderat de senaste åren på att försöka bevisa att utomjordingarna kan förstöras om Hein hittar åtta själar och använder dem mot fantomerna. Samtidigt påstår de att om Hein avfyrar sin kanon som kan rädda hela mänskligheten så kommer han att totalförstöra planeten. Nej, han ska ge upp hela den planen och istället hoppas att forskarnas teori håller. Alla andra verkar också vara av den åsikten, åtminstone ska inte Hein avfyra än. Vilket är naturligtvis en korkad idé, för medan hippie-forskarna letar efter "jordens själ" så kommer fantomerna att ta den sista staden. Tid är allt! Och Hein har inte tid att vänta på att forskningen ska ge resultat...!

Denna film fick ganska blandad kritik, men all positiv kritik jag hittade hade bara att göra med grafiken. Ingen verkade gilla berättelsen, alla gillade grafiken. Detta påminner mig om en annan film, som kom ut en massa år senare.... Som också blev känd för att den utnyttjade en massa bra grafik och hade en tråkig story... Dansar med Smurfar, var det inte så den hette?

Korpral Gray Edwards, aka "Love interest"

En sista detalj kan jag nämna: Denna film har inget med Final Fantasy-spelen att göra. Jag antar att det närmaste vi kan komma är att lifestream-grejen från Final Fantasy 7 påminner mycket om grejen med jordens själ. Jag undrar om de inte bara satte Final Fantasy-texten på omslaget så att några stackars nördar skulle bli lurade? Filmen kunde lika gärna bara heta The Spirits Within. Inget skulle vara annorlunda.  Men till filmens försvar kan jag säga att de flesta Final Fantasy-spelen har inte varit sammanhängande och att handlingen haltar på många ställen där också.
Självklart skulle en film med Final Fantasy i titeln inte vara så mycket bättre.

Filmen har en massa klichéer som vi har sett förr. Jag tänker inte räkna ut alla, men några stycken:
- Herr Love Interest + Ex hatar varandra till först innan de blir tillsammans
- Love Interest offrar sig själv för att rädda världen, hans sista ord är att han älskar henne.
- Love Interest är skämtsam och skojfrisk medan Exflickvän är allvarlig och spänd.
- Vår ONDE general är naturligtvis klädd helt i svart!
- Det är egentligen INTE så att utomjordingarna är ONDA, det är vi människor som är onda....!
- Världen är ett ödelandskap.
- Den onde generalen dör för att han är en idiot.
osv.

Betyg
För en vacker film? Som har en berättelse som inte alls är intressant? Och karaktärer som inte alls är intressanta? Som jag gömde i min garderob och glömde bort?
2 av 10. Jag hatade inte denna film så mycket. Den var bara trist. Se en lite bättre film istället som Man of Steel.

El Santo vs Las Mujeres Vampiro

 Handling
I nådens år 1963 vaknar vampyrkvinnorna i Mexiko. De har blivit befallna av sin herre, den Mörke, att leta reda på en kvinna. De ska göra henne till överhuvud för Vampyrkvinnornas mörka orden så att den gamla ledaren kan åka till Helvetet för att vara tillsammans med Satan.
En professor blir orolig för sin dotter. Han har gjort en upptäckt i en gammal textrulle. Vampyrkvinnorna kommer efter tvåhundra år att leta reda på avkomman till hans anfader och kidnappa dennes dotter. När hon blir 21 år så blir hon invigd i Vampyrkvinnornas orden.
Professorn kontaktar sin vän den mexikanska luchadoren och folkhjälten El Santo. El Santo tar på sig uppdraget att skydda professorns dotter mot vampyrkvinnorna. Men trots detta blir hon kidnappad efter många om och men och förd till vampyrkvinnornas näste.
Så vår orädde hjälte måste ta sig dit och stoppa den mörka ritualen från att äga rum.
Men han blir tillfångatagen och fastbunden. Vampyrkvinnorna tänker ta reda på vem han är genom att ta av honom masken!
Men då lyser solljuset in genom fönstret och dödar Santos kidnappare. Han tar en fackla och springer ner till källaren där han får reda på att vampyrkvinnorna försöker gömma sig i sina kistor. Han öppnar dem och sätter eld på kvinnorna.
Han för dottern tillbaka till professorn innan han ger sig av. Dottern frågar vem Santo är och pappan ger världens cheesigaste tal:
"Det är hans hemlighet. Det tror jag inte vi kommer att få reda på. Men en sak lovar jag dig min kära: i denna tidsålder då det finns människor som försöker förstöra oss så är El Santo ett exempel på män som slåss mot ondska och tjänar rättvisa!"

Lucha-vad?
Några korta ord om vad en luchador är för något. Det är en maskerade brottare inom Lucha Libre ("Fribrottning"). Det är ungefär samma som amerikansk fake-wrestling, bara att brottarnas anonymitet spelar en större roll i den mexikanska ringen. Om t.ex en luchador förlorar sin mask så är det lika illa som om luchadoren skulle ha dött för karaktären är inte längre anonym. Därför är det en så stor grej när vampyrkvinnorna vill ta av honom masken.
Luchadores är väldigt kända i Mexiko, de är som superhjältar. Så därför är det inte konstigt att de fick filmer i slutet av 50 och så gott som hela 60-talet.
Jag har sett två luchadores slåss i finsk wrestling. Det var en intressant syn.

Tankar om filmen
Den är väldigt fascinerande, för den har alla element för att vara en typisk skräckfilm. Vampyrkvinnorna t.ex skulle ha varit väldigt lätta att göra "tounge-in-cheek". Det skulle vara jättelätt att göra dem till sexiga lättklädda kvinnor som inte alls är skrämmande. Men denna film gör dom ganska skrämmande på några plan. Skulle man klippa bort El Santo och bara göra filmen att heta "Vampyrkvinnorna" så skulle det kaaanske kunna vara en intressant skräckfilm.
är inte gjorda att vara automatiskt heta, utan de är ganska kusliga och hemskt fula ända tills de dricker blod från människor.

Jag gillar hur de hanterar karaktären El Santo. Det är lite som en mexikansk superhjälte. Och varför inte? Han har redan en mask och en mantel och han var väldigt populär bland barnen i Mexiko.
Varför gjorde inte amerikanerna likadant? Hur coolt skulle det inte ha varit om t.ex Hulk Hogan skulle ha fått en egen film där han faktiskt spelar brottaren Hulk Hogan som ska rädda världen? Det finns filmer där Hogan spelar, jo, men inte som Hulk Hogan utan han har alltid varit någon annan karaktär.
Eller varför inte en "origin story" till Ultimate Warrior eller The Undertaker?

Filmen har väldigt lite El Santo vilket jag tyckte var en besvikelse. Jag hade förväntat mig att El Santo en halvtimme inne i filmen söka reda på vampyrkvinnornas näste och leverera en massa smärta. En timme in i filmen har El Santo slagits i ringen mot en annan brottare två gånger och haft några diskussioner. Vad är detta, ett teparty? Filmen blir riktigt bra i den sista kvarten då El Santo äntligen kommer till vampyrkvinnornas näste. Det var det jag trodde skulle hända tidigare!

Betyg
Den får 4 av 10. Den är en ölfilm, men farligt nära till att inte vara det. Det som drar ner betyget är hur lite El Santo som finns i denna film. Tänk er att ni skulle se en Batman-film som har väldigt lite Batman, där han endast dyker upp i slutet av filmen. Jag kan rekommendera den om du vill se något störtlöjligt.
Jag såg en dubbad version för originalet går på spanska.

Game Boys

2008 gjorde Brad Jones (också känd över internet som Cinema Snob) sin fjärde egna film.

Vem är Brad Jones?
Brad Jones är en filmmakare från USA och en internet-personlighet. Han har en egen webshow där han recenserar mest obskyra, okända filmer samt en del "dåliga" filmer.
Han spelar rollen som "The Cinema Snob" i den serien och hans schtick har varit att om man skickar en film till honom måste han recensera det. Synd att jag inte hittar en adress på hans hemsida, för då skulle jag skicka Jadesoturi till honom och se vad han gör med den.
Brad har sagt att hans idé till Cinema Snob kom från när han såg Siskel & Ebert recensera Friday 13th: The Last Chapter och det är en film som inte precis är tänkt för högkulturella människor. Så Brad tyckte att det skulle vara roligt att spela en karaktär som skulle vara en snobbig filmkritiker som sitter och recenserar filmer som naturligtvis inte är för hans demograf. Han har också flera shower, som 80s Dan och Midnight Screenings. Han är en workaholic som inte heller blir utbränd. Han hostar upp flera videor i veckan.

Brad tycker om att göra Cinema Snob, men hans stora passion är att göra egna filmer. Han har gjort åtta egna filmer tillsammans med sina vänner. Han har också gjort filmerna väldigt "oseriöst". En av filmerna heter Hooker with a heart of gold, som handlar om en prostituerad som blir mördad och en galen vetenskapsman sätter in ett guldhjärta i hennes döda kropp. Cheap handlar om ett litet gäng filmskapare som försöker tjäna en massa enkla pengar på att göra snuff-filmer.
För att använda Brads egna ord "It is not for everyone".
Men filmen vi ska prata om i dag heter Game Boys. Den spelades in 2008.

Handling
Scott (spelad av Brad) och Ray är två kompisar i mitten av 20-årsåldern. De är "old-school" gamers, som älskar att spela gamla spel på Supernintendon, Atari 2600 osv.  Scotts liv är helt bra ända tills hans flickvän dumpar honom. Hon tål inte hans besatthet med att spela gamla spel.
Scott blir deprimerad och hans vänner bestämmer sig för att inte låta Scott deppa och börja supa ner sig. Deras plan? De ska leta reda på spelet Custers Revenge och ordna ett Custers Revenge-party där de ska försöka samla ihop 5000 poäng.
Samtidigt har Scott blivit allt mera intresserad av Sally, den söta tjejen som jobbar i spelbutiken. Men är han på riktigt över sitt ex och redo att satsa på ett nytt förhållande?

Min slutdom (för jag har inget trivia att säga om filmen)
Kvalitén är ganska dålig. Enligt Brads hemsida så var det för att det gick lite dåligt när han skulle föra över filmen från video till dator. Paranoia som är Brads nästa film har bättre kvalité. Så vi får istället njuta av hans egna Shitteo-film.

Det finns några orsaker till att jag gillar denna film. För det första är tanken på ett Custers Revenge-party så absurd. Det låter som något jag och mina kompisar skulle ha gjort när vi var femton eller något, då vi drev runt i min hemby och inte hade något bättre för oss. Fast inte ens då skulle vi ha gjort ett Custers Revenge-party. Det var större sannolikhet att det skulle vara ett "Crash Bandicoot"-party. Tips: Kolla länken och läs vad Custers Revenge är så förstår ni skämtet i all dess fulla prakt.
För det andra så gillar jag Brads sätt att närma sig filmen. Han gör det inte med allvar och det märks. Han har sagt i en intervju på Channel Awesome att han gör oftast filmer han själv skulle vilja se. Och igen, han är medveten om att hans film inte är den bästa filmen som har gjorts, men han är nöjd med det.
För det tredje så är han lite av samma kaliber som jag och de andra medlemmarna i Guerilla Pictures: Han tycker om att göra film helt enkelt och gör det för att han vill göra film.
För det fjärde så ja.. Jag är lite av en retro gamer själv, så vad tusan, är någon med på något slags "Retro Game Party"? 

Filmen finns att se på hans hemsida gratis. Jag gissar på att det är för att han använder soundtrack som han inte har copyright på. Det betyder att han inte får sälja den bland annat. Lika bra för lilla mig!
Här är länken till filmen. Ta en titt vet jag!

Dinosaur Summer av Greg Bear

Dagens utmaning: "En bok av en författare jag inte har läst förr".
Det var inte särskilt svårt att hitta en bok av en författare man inte har läst förr. Jag kände för att läsa något lättsmält, en äventyrsbok som är spännande.
Så jag gick till biblioteket i Åbo och skummade genom olika förtfattare på "spefi"-hyllan tills jag hittade Dinosaur Summer av Greg Bear.
Det var nära att denna bok skulle ha fallit under titeln "Book based on its cover", för jag diggade omslaget.

Universumet
 Föreställ er att platån El Grande från Sir Arthur Conan Doyles bok The Lost World finns på riktigt, professor Challengers upptäckt var på riktigt och Arthur såg det också med egna ögon.
Det har lett till att människor fångar dinosaurier och tar dem till västvärlden. Det har i sin tur gett upphov till s.k Dinosauriecirkusar. Men det visar sig att dinosauriecirkusar inte är lönsamma. Djuren är dyra att hålla i liv och de flesta insjuknaroch / eller dör. Dessutom har det varit flera olyckor där dinosaurier har dödat människor. De är också jättedyra att införskaffa. Så hela dinosauriecirkuskedjan håller sakta på att dö ut.

Handling
Peter Belzoni är en tonårspojke som reser med sin far till Lothar Glucks Dinosaur cirkus. Hans pappa är en journalist och han har fått nys om att cirkusen planerar en expedition mot El Grande. De tänker släppa ut cirkusdjuren hem dit de hör hemma.
Efter många om och men anländer hela expeditionen till platån, men de blir samtidigt avskurna! Så nu måste Peter, hans pappa och en massa andra medlemmar av expeditionen försöka överleva i en djungel full av dinosaurer som gärna vill äta dem.

Mina tankar
Boken är väldigt lång och ibland lite utdragen. Den är 363 sidor lång och på sidan 201 är de äntligen vid platån. De första tvåhundra sidorna handlar om hur expeditionen reser till sydamerika, hur de tar sig uppför floder i sydamerika och hur de försöker muta sig förbi gerillagrupper och indianer. Detta skulle kunna totalförstöra en bok om det var gjort dåligt. Från Jorden till Månen led av exakt den problematiken då jag försökte läsa den, för att det tog så förbannat länge innan något hände att man tänkte "Are we there yet? Are we there yet? Are we there yet?"
Men Greg lyckas faktiskt hålla berättelsen intressant under hela denna resa för väldigt mycket händer under resan.

Greg har kallast för en "Hard science fiction"-författare. I detta fall ser jag hur det är motiverat, eftersom Greg beskriver på ett väldigt trovärdigt sätt hur dinosaurierna på platån skulle ha fortsatt utvecklas under de miljontals år som ingen kände till den. Inte bara dinosaurierna själva, utan också växtlivet och annat som skulle ha fortsatt.

Det finns dessvärre två saker som inte förstörde boken, men drar ner betyget.
1) Huvudkaraktären Peter är som vilken annan tonårspojke som helst. Det tror jag på. Ända tills en viss punkt i boken då han plötsligt blir jättemodig och gör otroliga saker. När hände det? Han får inte panik vid denna punkt (eller senare överhuvudtaget), vilket minskar trovärdigheten
2) Deus ex machinan skramlar ganska högljutt i slutet.

Men trots de ovanstående punkterna så älskade jag denna bok!
På omslaget finns ett citat av science fiction-författaren Ray Bradbury: "If you love dinosaurs, Dinosaur Summer is your cup of jurassic tea. Tea? Hell, it's a banquet!". Jag håller med gubben Ray i detta fall! Denna bok var ren och skär äventyr från början till slut.

Betyg
Boken får 8 av 10 för mig!
Jag rekommenderar den till de personer som vill helt enkelt ha ett äventyr då de läser. Inget humanistiskt mumbo-jumbo utan ett rent äventyr.

Är du en slösare är du nazist! Eller "The Spirit of '43"

Året är 1943. Invasionen av Europa är i full gång. De amerikanska fabrikerna håller på dag och natt med att tillverka vapen och kanonskott att sänka nazisterna med. Det kostar oerhört mycket, men det är ett maskineri som inte får stanna. Folk måste betala skatt för att kunna driva fabrikerna. De behöver påminna allmänheten om att det är skatterna som driver fabrikerna, det är skatterna som betalar för allt krigsmaterial, det är skatterna som vinner kriget!
Hur får man detta meddelande fram till den amerikanska befolkningen?
Genom att ha Kalle Anka att berätta det förstås!

Handling
Hemma i USA har Kalle Anka arbetat och tjänat in lite pengar. Han funderar vad han ska göra med det. Han möter två olika personligheter: Den ene ankan är en skotsk anka som bär kilt och frågar Kalle om han inte tänker spara sina pengar till att betala skatterna med. Kalle är helt säker på det, tills han möter på nästa personlighet: en skum typ i en kostym som vill få Kalle att använda pengarna på en nattklubb istället. Den skotske ankan påminner Kalle om att hans skattdagar kommer att komma, och då är det bäst han betalar. (På den tiden så betalade arbetarna skatt skilt var tredje månad, medan idag dras skatten direkt av lönen).

Dessa två ankor börjar slutligen ha dragkamp om Kalle, vilket slutar med att de kraschar åt varsitt håll och visar sin sanna natur: Väggen bakom den skotske ankan brister och visar den amerikanska flaggan. Dörrarna till natklubben dit den kostymklädde ankan kraschar föreställer en swastika. Med denna insikt så väljer Kalle att sätta sina pengar på skatt istället.

En berättarröst fortsätter med att berätta varför det är viktigt att betala skatter. Ett ganska långt tal om hur skatterna kommer att hålla demokratin vid liv och hur skatterna kommer att krossa axelmakterna. Hur fabrikerna tillverkar en massa olika vapen att användas i kriget. Därför är skatterna så höga och därför är det viktigt att skatterna betalas!

Om filmen
Det jag tycker är så komiskt med denna film är hur svartvit syn berättaren har på världen. Han säger sådana rader som "Everytime you spend a dollar on something you don't need, is a dollar spent to help the axis!"
 YIPES! Jag skäms så mycket för att jag åt ute häromdagen!
"What will you do? Spend for the axis or save for taxes?"
Med andra ord: Om du inte betalar dina skatter är du en hemsk gudlös nazist!
"Taxes will bury the axis!"
Det är DÄRFÖR kriget blev vunnet! För att folk betalade skatt! Medan nazisterna INTE gjorde det!

Jag hade inte lika roligt åt denna film som In der Fuehrers face. Det känns knepigt att ett sånt allvarligt tema som skatterna och kriget ska tacklas av Kalle Anka. Men på den tiden ansågs inte Kalle Anka heller vara något uteslutande för barn. Det räcker med att ni kollar en samling gamla kalle anka serier från den tiden så märker ni så småningom att det finns en rad skämt som man inte i dagens läge skulle våga visa åt barn.

Se den för all del! Den är en ganska rolig utdaterad propaganda-film!
Samtidigt är det en del av filmhistoria. Jag anser att sånt är intressant att ta en närmare titt på, hur man propagerade för olika saker förr i tiden. Den är i public domain, vilket betyder att den finns här nere att se lagligt.

DÄRFÖR kan de inte flyga till Mordor!

I slutet av den sista Sagan om Ringen-filmen får vi se hur Gandalf flyger på ett par örnar in vid Mount Doom för att plocka upp Frodo och Sam. Denna lilla scen har fått en del människor att fundera och har lett till en ganska uttjatad fråga:
"Varför kunde inte Frodo och Sam flyga till Mordor på dessa örnar och släppa ner ringen där? Varför gick de hela vägen och blev tillfångatagna en massa gånger då de istället kunde ha flugit till Mordor på örnarna?"

Det finns flera svar som folk har kommit med, bland annat denna långa utdragna version om att Gandalf faktiskt försökte signalera till gänget om att använda örnarna när hans sista ord i Khazad-Dum var "Fly you fools!".
Det finns också svaret om att örnarna helst inte tar order. Så det är inte bara att nakkitera en örn och säga "Jadu, nu ska vi till Mordor, hopi hopi". Örnarna är, lång historia kort, en slags änglagestalter som finns till för att tjäna Manwë Sulimo, kungen av Valarerna själv. (en gudom, om det gör saken lättare) Så örnarna kan inte flyga över Mordor såvida inte deras mästare befaller dem att göra det. Varför räddar de då Gandalf hela tiden? För att han är en manifestation av Maia Olorin, som har blivit ditskickad för att hjälpa de dödliga i deras kamp mot Sauron. Klart de inte kan låta honom sitta inlåst i Isengård! Och när han sen dör, varför skulle Manwë låta honom vara död, då han kan återuppväcka honom?

Men jag tycker själv att svaret alltid har legat i det öppna, klart som dagsljus, och är förvånad över att ingen verkar tänka på det:

Mitt svar

När sällskapet lämnar Vattnadal så är de medvetna om att varje väg vaktas, t.o.m några av fåglarna kan vara spioner åt Sauron. Detta är en av orsakerna till att de inte rider på hästrygg till Mordor: Förr eller senare skulle någon märka nio stycken ryttare av olika raser vara påväg mot Mordor.
Ni tror inte att upptäcka några gigantiska örnar som flyger mot Mordor?

Vad finns på murarna till Mordor? Bågskyttar.
Vad finns på Gorgoroths slätter? Tiotusentals bågskyttar.
Vad svävar i luften ovanför Mordor? Ringvåldnader.
Vad finns i de Två Tornen som letar efter ringen? Sauron och Saruman som säkert inte skulle kunna ha något emot att skicka en blixt i en gigantisk örn som flyger ovanför Mordor.
Lång historia kort: De skulle se örnarna komma flygande på miltals avstånd, ha all tid i världen att snabbt planera en motattack och när örnarna väl flyger in över Mordor så skulle det bli som i amerikansk fotboll: Allihopa ger sig på örnen med ringen och då den har krashat i marken tillsammans med Frodo (som antagligen har blivit en hobbit-nåldyna vid det skedet) så har Sauron fått ringen inom några minuter.

För att örn-planen ska fungera så måste Sauron och precis varenda kotte i Mordor vara blinda. Visst kan örnarna rädda Frodo och Sam efter att Sauron och hans hejdukar har fallit.

Och det är bara del ett av min lilla utläggning....

Låt oss säg att Sauroman (Get it? Sauron+Saruman=Sauroman) är blind och ingen orch eller ringvåldnad ser en gigantisk örn flyga in över Mordor: Hur ska de få ringen in i Mount Doom? För de kan inte flyga över och släppa ner den. (faktum är att jag misstänker att örnen skulle kvävas av gaserna som Mount Doom spyr ut om de försökte med den planen.)
Ringen måste förstöras i the Crack of Doom, vilket ligger i sin tur i ändan av en tunnel långt inne i Mount Doom. Föreställ er en örn som först flyger till Mordor och sen klämmer in sig dit. UTAN att någon ännu har märkt något.
Men örnen kunde kanske ha Frodo på ryggen istället för att själv försöka klämma sig dit in? Jovisst, men det förhindrar också hur örnen skulle kunna flyga. Tänk t.ex om en nazgul flyger på örnen där Frodo sitter: Hur väjer den undan utan att Frodo trillar av? Det är inte precis som att örnarna har handtag. Den kan inte heller flyga hur högt som helst, så att inte Frodo fryser ihjäl eller blir utan luft.
Och igen, om örnen har landat på Mount Doom så har vakterna högst antagligen sett den och vi är igen på punkt ett.

Summa sumarum
Planen funkar endast om
1) Precis alla i Mordor är blinda.
2) Örnarna är villiga att flyga med dem som om de vore packåsnor. 

"Men deras originalplan fungerade ju inte, de blev tillfångatagna en massa gånger jö..."
Ja, inte var A-planen felfri. Men jag föredrar att tänka på den planen som det bästa ur en dålig situation. Tanken bakom den planen var att Sällskapet skulle smyga in till Mordor och kasta ringen i klyftan osedd. Ett djärvt drag, som var full av risker och saker ingen kunde förutse.
Den planen iallafall hade en större chans att lyckas än att flyga dit med örnar och hoppas att man överlever. (Varför inte lika gärna vinka mot Sauron och ropa "Ho-hooo! Sauron, här e vi!!").

Slutligen finns också argumentet hur bra berättelsen skulle ha varit. Logik och sånt åt sidan nu: Hur bra skulle Sagan om Ringen varit om de hade flugit med örnarna över Mordor och flygbombat Mount Doom med ringen? Tråkig, högst antagligen. Varför slösa sin tid på att se eller läsa något tråkigt?

Suspiria

Dagens film är den italienske regissören Dario Argentos film Suspiria från 1977. Denna film är otroligt vacker att se på, trots att det finns mycket blod och splatter i den. Handlingen haltar på väldigt många plan, vilket på något konstigt sätt inte gör något heller.
Att se Suspiria är som att se på en tavla målad av Salvador Dali. Motivet är inte vettigt men det gör inget för det är så vackert att se på.

Handlingen
Den amerikanska tjejen Susy Bannion flyttar till den tyska staden Freiburg för att gå i en balettskola. Hon hinner inte kliva ur bilen innan hon möts av en yrande hysterisk tjej som springer från skolan.
Innan Suzys första lektion blir hon hypnotiserad av en kvinna som sitter i en korridor i skolan. När hon vaknar är allt som vanligt, men hon svimmar senare under samma lektion. Hon blir svagare och sjukare ju längre tiden går. Suzy börjar höra rykten om att föreståndaren (som ingen har sett) kan gå i korridoren på nätterna och lägga sig att sova bredvid folks rum. Hennes snarkningar är så hemska. Suzys rumskompis Sarah försöker ta reda på vad som står på. Hon försvinner spårlöst och Suzy inser att hon svävar i livsfara. Hon tar kontakt med en lokal professor som berättar att skolan har ett rykte om sig att vara grundad av Helena Markos, också känd som Mater Suspirioum ("Suckarnas Moder"), en häxa.
Det finns mycket mera som händer, men detta summerar ganska bra ihop vad som händer i filmen.

Om filmen
Dario Argento har sagt att hans filmer ofta har samma logik som drömmar. Detta märke i denna film. De flesta scener har väldigt neonljusa färger. Konstiga saker händer på flera ställen i filmen, rummen i skolan kan få konstiga former. Hela filmen känns som en lång feberdröm.
Dario hade ursprungligen tänkt att kvinnorna i filmen skulle bara vara högst 12 år. Producenten (och Darios far) lade emot den tanken eftersom en sån film skulle helt klart bli stoppad. Så Dario höjde åldern på skådespelarna till 20, men han ändrade inte på manuset. Så därför kan en del i dialogen verka lite barnsligt och karaktärerna verka lite naiva.
Suspiria är del ett i en trilogi som kallas för "Moderstrilogin". Den andra filmen Inferno kom ut 1980 och den tredje filmen La Terza Merde kom ut 2007.
Den färgglada paletten som man ser genom hela filmen bygger på Giallo-filmerna, vilka i sin tur var en slags italiensk föregångare till Slasher-filmerna. De utmärktes av väldigt starka färger. Två regissörer som populariserade Giallo-genren var Mario Bava och Dario Argento.

Mitt betyg

Denna film är bland mina favoritskräckisar helt enkelt för att herr Argento har förstått hur man bygger en kuslig atmosfär. Moderna filmskapare förlitar sig för mycket på s.k "jump scares" och höga ljud. Ordet jag skulle vilja använda för att beskriva Suspiria är "atmosfär". Suspiria å sin sida har en oerhört långsam uppbyggnad och en otroligt tung atmosfär. Det känns hela tiden som att något jättehemskt kan hända vilken sekund som helst. Man får aldrig en chans att slappna av. Det finns många intressanta sets som används väldigt bra.
Ljudspåret av Goblins är oslagbart! Den bidrar väldigt mycket till filmen. Folk har klagat på att skådespelandet är dåligt, men jag tror att det beror på att folk har sett den engelska dubbningen. Jag, en filmsnobb, har naturligtvis den italienska versionen med svensk text. Jag hittade den i en makuuni-realåda för 3 €. Snacka om att hitta en pärla på havsbotten.

Det som drar ner poäng är helt enkelt berättelsen. För den är inte vettig. Jag har tidigare sagt att det inte gör något, men andra kanske inte håller med.
Jag vill ge filmen 7.5 av 10 i betyg.
Jag skulle inte säga att denna film är för alla dock.
Inte för att den skulle vara skrämmande, utan för att jag tror att folk inte skulle förstå den helt enkelt. Tar vi ett typiskt skräckfan som tyckte att Paranormal Activity, Scream eller remaken av Evil Dead var de bästa filmerna någonsin och placerar denne framför Suspiria så är chansen stor att personen blir förvirrad.
Jag skulle rekommendera den till de som är beredda att se den med ett öppet sinne.
 Wes Craven har uttryckt det som så att man närma sig Suspiria som att se på en rörande tavla. Och i just den detaljen så blir en massa skräckfans bortskrämda.
Jag ska inte hindra dem. De kan hålla sig till de mera verklighetstrogna skräckfilmerna med välskrivna intriger som Nightmare on Elm Street eller Jason X.

The other F-word

Vad händer när punkrockare växer upp och skaffar barn?
Det är frågan som ställs i dokumentären "The other F word".

Den handlar om ett antal punkartister som blev semi-kända med sina band på 80 och 90-talet. De kunde sjunga väldigt vulgära sånger med F-ordet i och andra provokativa textrader.
Sen fick de barn i något skede och de försöker på riktigt vara duktiga föräldrar till sina barn. Samtidigt har de en karriär som punkartister som många av dem inte vill överge. Till den rollen hör det att de ska vara anti-auktoritet och anti-föräldrar och anti-systemet.
Som exempel kan jag nämna två scener från dokumentären:

Jim Lindberg, sångaren i bandet Pennywise, står på scenen och brölar i mikrofonen "If you request a song, you gotta have a "fuck" in it! Penny-fucking-wise! Something to fucking change! The western fucking world!"
En scen senare så är han hemma med sina flickor, varav en säger "Daad, Emma called me a poopyhead!" på vilket Jim svarar "Emma, its not nice to call your sister that!".

Det finns också en del intressanta berättelser från då punkartisterna var unga föräldrar. Flea Balzary från Red Hot Chili Peppers intervjuas tillsammans med sin dotter. Hon berättar en historia från då hon var en ung tonåring i balettklassen. En av tjejerna behövde gå på toaletten och när hon kom tillbaka så sa hon att det sitter en konstig typ i korridoren. Läraren och tjejerna tittar ut och i korridoren sitter Flea med en mohawk och ett par bondage-byxor. Fleas dotter sa att det var hennes farbror som satt där.
Mark Hoppus från Blink 182 berättar på ett ställe att han måste köpa "clean-versionerna" av sina skivor, för hans barn har börjat bli intresserade av sin pappa, rockstjärnan.

Samtidigt diskuteras också att många punkartister lade helt av då de fick barn för de insåg att hela "anti-auktoritet"-filosofin inte fungerar i en sån livssituation. Det ger ingen mat på bordet så att säga. Samtidigt är också många punkartister i medelåldern och kanske inte orkar festa lika hårt som då de var barn.

Regissören Nevins fick idén till dokumentären då han läste en bok av Jim Lindberg som hette Punk Rock Dad. I den så berättar Jim om sina tankar om faderskapet och hur han vill vara en bra förebild för sina barn samtidigt som han måste vara en högljudd punkrockare.

Mitt betyg
Denna dokumentär ger jag 8 av 10. Förutom att ämnet är oerhört intressant så är det en väldigt rörande dokumentär på sina punkter. Det är värmande att se dessa punkartister vara genuint trevliga människor mot sina barn. Speciellt då de själv berättar om sina egna föräldrar som inte alltid behandlade dem väl.
Se den om ni har tid!