onsdag 8 juli 2015

B-filmer

För en tid sen var jag i Vasa och där gjorde jag ett riktigt fynd för många filmälskare som letar efter lite udda filmer: Tromafilmer! Samt en film med Bruce Campbell och en liten filmbox för fem euro (tre filmtitlar i ett). Den boxen innehåller filmer som bara har visats på Night Visions-festivalen i Helsingfors. Det betyder i praktiken att dessa filmer kan vara ouppskattade konstverk.
I en låda i Anttila såldes de och jag tänkte att det var alldeles för bra för att låta passera. Så därför kommer jag inom en kort framtid att skriva lite om de filmer jag nu har i min ägo.

Men först finns frågan: Vad är en b-film för något?

Definition
Det finns omstridda förklaringar på vad en B-film är för något, men det finns ett ord som beskriver alla B-filmer: Billiga.
Genom historiens lopp, från 30-talets Hollywood till den moderna eran, så har b-filmer alltid gjorts på en låg budget utanför den vanliga hollywood-eliten. I många fall har det inte varit något större filmbolag som har distribueratfilmen utan det har varit ett litet obskyrt företag i någon förort i USA. (Dessa företag kallades i folkmun för Poverty Row). Företag som idag tillverkar och distribuerar B-filmer är Troma och Astron-6. Dessutom har Syfy-kanalen hoppat på B-filmståget, men det är diskutabelt eftersom deras filmer är ändå relativt välgjorda och Syfy-kanalen har ändå pengar till specialeffekter och dylikt.

Stil
Det knepiga när man talar om B-filmer är att det inte går att säga att B-filmer har någon speciell stil. Tänk t.ex Citizen Kane. Det dyker upp nu som då på listor över "bästa filmer som har gjorts" men visste ni att den var en B-film tekniskt sett? Det är en dramafilm där en reporter ska reda ut vad den döde företagaren Kane menade med de sista ordet "Rosebud".
En annan B-film är Cat-Women of the Moon som handlar om en rymdexpedition till månen som blir tillfångatagna av kattkvinnor. Jesus Christ Vampire Hunter handlar om att Jesus kommer tillbaka till dagens San Fransisco för att spöa vampyrkvinnor som suger blod ur unga kvinnor.

Varför gillar jag B-filmer?
Det är en smak man lär sig uppskatta. Det jag gillar med B-filmer (och många indiefilmer i överlag) är att de tar risker. Filmmakarna till moderna B-filmer är ofta nya regissörer som antingen försöker finna sin plats i Hollywood och håller på att samla arbetserfarenhet (som filmen Schlock) ELLER så är det ett gäng kompisar som har en kamera, lite pengar och tid att döda. (som Jesus Christ Vampire Hunter). Det gör att B-filmer känns väldigt oskyldiga att se på. Det är bara några korkade ungar med en kamera! Även om de försöker göra en allvarlig film så är filmskaparna ändå bara några människor som har idéer och försöker hitta sin plats.
Jag och min vän Martin har skapat Guerilla Pictures, vilket i stort sett är jag, han och några vänner som tillsammans gör filmer med det lilla vi har tillgång till. På det sättet kan man säga att vi gör korta B-filmer. Därför är det intressant att se B-filmer, eftersom dessa typer som gör dessa filmer är av samma kaliber som oss!

Men vad gillar jag med själva filmerna? Som jag har sagt så tar många b-filmer risker. Om vi tänker oss ett gäng kompisar som vill göra en egen film, men vill inte att Hollywoods regler ska strypa dem, så kan vi få en riktigt intressant film. En bra film? Det kan diskuteras, men hur man än vrider och vänder på det så får vi åtminstone en intressant film.
För sjutton, Plan 9 from Outer Space är ett konstverk! Regissören Ed Wood hade som tendens att aldrig filma en scen mer än en gånger. Så om någon skådespelare sluddrade repliken, en del av rekvisitan föll eller om någon extra skådis råkade komma med i bild, så nöjde sig Ed Wood med det! Han lät det vara kvar. Hur många filmer finns det där man kan se sådant förekomma idag?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar