Den senaste tiden har det varit svårare för mig att skriva. Orsakerna till detta är många. Mestadels har det berott på tidsbrist. Men också för att mitt projekt är mera ambitiöst än vad mitt förra projekt var.
Låt mig förklara: Förra årets Nanobok handlade kort och gott om en rad familjer som bor i ett hemsökt våningshus. Den boken var lätt att skriva, eftersom det inte alltid fanns en tydlig intrig. Därför är jag inte särskilt förtjust i just den boken, för det är mestadels bara saker som händer till familjer. Och det var lätt att skriva i mitt tycke.
Detta års NaNo-bok har en ganska tydlig intrig, som kan summeras ihop med frasen "Jakten på en levande McGuffin." Än så länge, jag kanske ändrar riktning vid 25 000 ord eller så.
Det är fascinerande när man tänker på det fakutmet att jag inte alls planerade att berättelsen skulle gå ut på det. Jag hade en vag aning om att berättelsen skulle handla om en rymdkapten som smugglade något. Men efter det? Improvisation, mina vänner!
Man kan säga att berättelsen växer. Så småningom upptäckte jag flera besättningsmedlemmar och deras sidor. Och jag fortsätter upptäcka flera sidor hos dem. Och jag vill utforska dem! Jag vill gripa tag i dem och fråga "Vem är du?"
Men det betyder att det är svårare att "skita ut" 2000 ord per dag. Men jag älskar det, det är spännande! Jag vill tro att denna bok blir bättre.
Jag har också i år gjort en annorlunda sak om man jämför med förra året: Jag har en anteckningsbok där jag har skrivit upp alla besättningsmedlemmarna ombord på S/S Mayflower och andra viktiga karaktärer. Jag har också skrivit ner frågor kring dem som jag tycker att jag måste ta upp i något skede.
Igen en sak jag inte gjorde förra året, vilket resulterade i att karaktär Pelle hade ett knarkproblem i ett kapitel och sen pratades det inte alls om det mera.
Jag kommer och tänka på en annan historia, när Raymond Chandler hade skrivit The Big Sleep. Det skulle göras en film av det och manusförfattarna kom på att limosinchauffören som hittades död i ett kapitel aldrig nämndes igen. Så de kontaktade Raymond och frågade honom om det.
Raymonds svar? "Åh han... Vet ni, jag glömde helt bort honom!"
Men allt ovanstående gjorde att jag sackade efter lite i tidsplanen. Idag har jag äntligen kommit ikapp med skrivandet, vilket är bra! Fast det kändes lite deppigt att vara efter i tidsplanen och jag funderade i ett skede på att ge upp. Men ett enkelt faktum stoppade mig från det:
Jag har blivit fascinerad av mina karaktärer. Jag vill inte lämna dem där ute! Jag vill följa med dem hela vägen!
Och när jag tvekar på att skriva, så räcker det med att jag tänker den tanken så är jag tillbaka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar